Hur blev du bättre? Del 3.

Det här med att skriva om hur jag blev bättre var verkligen inte gjort på en kvart. Har hållit på ett par veckor nu och fan vet hur måga delar det blir. Det blir tydligt för mig att det inte finns någon quick fix när det gäller utmattningssyndrom och depression. Inte för att jag trodde det heller i och för sig. Jag har ju hållit på i 5,5 år med den här sjukdomen och jag är ju långt ifrån klar. Men i alla fall, det här är en fortsättning på tidigare delar. Scrolla ner och börja med del 1 om du vill.
 
Jag tror att det är viktigt att ta professionell hjälp om du är deprímerad! Troligtvis är du hjälpt av att prata med någon om du har utmattningssyndrom utan depression också, men mina erfarenheter handlar om att vara sjuk i utmattningssyndrom, depression och ångest samtidigt. Det är nog väldigt vanligt. När man har både ock kan det vara svårt att hitta rätt hjälp.
 
Vid utmattningssyndrom behöver man vila och öva på att inte prestera så jäkla mycket hela tiden. Tagga ner, tacka nej, ta det lugnt och känna efter hur mycket man klarar. Annars blir det fler steg bakåt än framåt.
 
Vid depression kan man behöva försöka göra saker för att inte falla ner ännu djupare. De två behoven motverkar som ni förstår varandra...
 
 
 
Så här var det för mig.
 
Jag började med att avverka en kurator på vårdcentralen. Det var inte särskilt hjälpsamt. Jag var alldeles för sjuk för att hen skulle kunna hjälpa mig, vilket min läkare också insåg, varför jag skickades iväg till min första psykolog. Hen var faktiskt helt ute och cyklade, även om jag inte fattade det då. Man litar ju på en utbildad psykolog. Man gör ju som man blir tillsagd...
 
Det var en KBT terapeut och KBT är säkert bra. Men inte för mig. Inte då i alla fall. Jag fick uppgifter att göra. Sådana uppgifter som man kunde lägga hur mycket jobb som helst på. Och jag gjorde dem. Jag var helt slut både psykiskt och fysikt, men jag försökte ändå göra som jag blev tillsagd. För det är så jag fungerar.
 
Jag hade minst två stora problem som inte rimmade med den KBT som hen utövade. Prestationsångest och tvångskänslor att göra rätt. Om terapeuten vill ge en massa uppgifter till den som har svåra problem med prestationsångest, så har hen bäddat för att även den prestationen ska bidra till försämring, även om själva innehållet i uppgiften är lovvärt. Ytterligare en uppgift i livet som ska göras rätt och bra. 
 
Jag ritade och skrev, suddade och ändrade. Fixade och gjorde allt perfekt och punktligt. Som vanligt. Som jag alltid gjort med de flesta uppgifter jag tagit mig an. Jag gjorde det trots att jag knappt orkade vara upprätt. För om jag ska göra något, då gör jag det ordentligt. Lämnar inget eller väldigt lite åt slumpen.
 
En uppgift jag fick var att åka till det stora köpcentret för att "öva på att minska social ångest". Jag hade svår social ångest under en lång period men jag tror så här i efterhand att den mest handlade om att jag verkligen inte orkade vara i sociala sammanhang. Vad gällde köpcentret orkade jag varken köra bil dit eller vara bland folk eller vistas där det var mycket ljud. Jag var svimfärdig, mådde illa och gjorde fel. Måste hitta någonstans att sitta, ligga, nu... Det blev bara tok. Jag fick var tacksam att jag ens kom hem igen. Jag mådde inte ett dugg bättre när mina 12 besök var avklarade. Snarare sämre. Och det dåliga samvetet för att inte klara något var värre en någonsin. Jag klarade ju inte ens att gå i terapi. Jag slussades vidare till psykiatrin.
 
Att få prata och vända och vrida på hur det hade blivit så här hjälpte mig att åtminstone förstå orsak och verkan. Sen tog det väääldigt lång tid innan jag kunde klara att leva lite mer på det sätt som psykologen förespråkade. Ni vet, mindre dåligt samvete för allt möjligt, inte säga ja till allt skit, respektera dagsformen och leva efter den, ta mot hjälp och be om hjälp, inte känna att man är till besvär, göra saker lite lagom, och hundra andra saker.
 
Listan på saker att ändra är överväldigande lång. Ett helt liv med väl inarbetade mönster måste ändras. Det tar tid. Men jag tror att det i mitt fall var betydligt bättre att få stöd av en psykolog för att lära mig att säga nej och prioritera mina behov, istället för att "träna på att utmana mig själv", som KBT terapeuten ansåg var grejen. Jag hade redan utmanat mig själv rakt in i väggen. Jag behövde verkligen strategier för att minska min prestationsångest.
 
Mina erfarenheter är att det har varit bra att träffa andra i samma situation. Men inte direkt när man är som sjukast. Då orkar man inte. Men sen kan en "stressgrupp" med en bra ledare vara till hjälp. Kommunhälsan anordnade sånt och det hade nog varit en mer positiv upplevelse om den hade kommit lite senare i sjukdomsskedet. Jag hade väldigt svårt att ta till mig det som hände under den första tiden, då kursen på kommunhälsan anordnades. Och jag minns typ ingenting nu i efterhand. Även kyrkan hade en bra verksamhet som jag deltog i. Men det var först efter tre år. När jag började fungera igen.
 
Jag klarar fortfarande inte att leva efter psykologens alla råd men jag har blivit bättre på det. Mycket bättre. Men att be andra om hjälp är fortfarande en tröskel som jag får ta sats för att hoppa över. Att göra lagom är också sjukt svårt. Man vill ju göra klart och göra bra. Inte halvdant och spara tills en annan dag liksom. Här kanske en KBT terapeut kan komma in. När man har förstått vad som har gått fel och varför. För att öva på att göra mindre, inte mer.
 
Så summa summarum, ta hjälp, men försök att få rätt hjälp anpassad efter den situation du är i just nu. Enkelt, eller hur... ;)
 
Fortsättning följer... Igen...
 
Ha det så bra ni kan. Kram!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0