Acceptans - vad är det egentligen?

Acceptans. Undrar för vilken gång i ordningen jag skriver ett inlägg som berör det här ämnet? Varför är det så svårt att acceptera sjukdomar och funktionshinder? Varför tror man att man har accepterat och så plötsligt så blir man sämre och då står man knappt ut igen. Ältar NÄR man ska bli frisk. HUR man ska bli frisk. OM man ska bli frisk... Tänk om det fanns ett enkelt knep, en genväg till acceptans. En knapp att trycka på så att man kan börja må gott trots sjukdom, smärtor och obehag. Lära sig att leva med det utan skuldkänslor eller depressiva perioder. Det vore bra!

 
Ett hinder för acceptans tror jag är oförutsägbarheten i den här sjukdomen. Att man inte vet hur nästa vecka, nästa dag eller ens nästa timme ska bli. Att man känner sig starkare i perioder är ju något positivt men när svackan kommer, igen och igen och igen, är det svårt att acceptera och känna att det är ok att må dåligt. Det som fungerar att göra en dag kanske inte fungerar nästa dag. Aktiviteter som ska upprepas dag efter dag kan vara omöjligt även om man orkar en dag. Det är dåliga uthålligheten som spökar här. Man försöker då att balansera dagarna och veckorna så gott man kan men ibland känns det ju som att hur man än gör så blir det fel. Man gör för mycket och symptomen på utmattning ökar som ett brev på posten. Man gör för lite och depressionen visar tydligt att den inte gillar inaktivitet. Varken utmattningssyndrom eller depression gillar stress eller för hårda fysiska aktiviteter. Inte heller ensamhet är riktigt bra. Tyvärr inte heller mycket ljud och för mycket umgänge med folk. Man tänker att man får väl stå kvar då, för säkerhets skull och då det blir ingen utveckling alls. Åt något håll.
 
 

 Ett annat hinder för acceptans är att man har så satans många konstiga symptom. Vissa är logiska och andra helt ologiska. Det gör att man söker efter fel som kan åtgärdas. Man hoppas på att man ska hitta något som man kan göra något åt. En medicin, en operation... Det är svårt att acceptera symptom som man inte upplever borde höra till utmattningssyndromet. Som inte passar in. Det är också svårt att acceptera symptom som är väldigt besvärande, som gör väldigt ont eller som är obehagliga på ett sätt som gör att man tänker på dom hela tiden. Och det är förstås svårt att acceptera dom symptom som hindrar en från att leva ett vanligt vardagsliv.
 
 Det svåraste hindret att övervinna tror jag är ovissheten i sjukdomen. Om man bryter ett ben så vet man ungefär hur länge man kommer att behöva avstå från saker man vill göra i livet. Man kan tänka att det gör ont och är tråkigt nu, men snart, snart kan jag jobba, vara med familj och vänner, resa och träna igen. Man vet att det kommer att gå över och man har ett tidsperspektiv att förhålla sig till.
 
Om man råkar ut för en olycka med kroniskt utfall är det förstås värre. Då kanske många blir bittra över att aldrig mer kunna göra vissa saker men förvånansvärt många lär sig att hantera sitt funktionshinder och hittar vägar som gör att dom kan leva och göra saker ändå. Min pappa förlorade sin hand i en olycka för några år sedan och han har verkligen lagt manken till för att lära sig olika strategier och metoder som fungerar för honom, så att han kan göra det han vill trots sina fysiska begränsningar. Han har aldrig klagat, men jag tror inte att det har varit lätt. Alla vardagsaktiviteter måste läras om. Klä på sig, köra bil, skära en limpa, öppna mjölken. Bära saker, äta, laga mat. Ja, allt som vi som har händerna i behåll tar för givet, måste läras om. Det har såklart krävts mycket styrka och envishet från hans sida och jag är otroligt imponerad av hur han har hanterat situationen. Han hade förstås inget val. Handen var borta och den skulle aldrig komma tillbaka. Jag antar att bitterhet och acceptans är det man har att välja på i en sån situation.
 
Jag har förvisso accepterat att jag inte kan göra särskilt mycket på dagarna och att jag måste återhämta mig mellan mina aktiviteter. Men det svåra är att leva så i praktiken.Tanken är ju att jag ska komma tillbaka. Bort från sjukskrivningen. Tillbaka till jobb, familj, vänner och fritid. Omgivningen förväntar sig det. Jag förväntar mig det. Då måste jag ju utmana sig själv och göra saker som ligger utanför ramarna. Ta nya steg. Utmaningar och acceptans rimmar illa kan jag tycka. Speciellt när utmaningarna ofta leder till bakslag som jag ju helst vill undvika för att komma fortare framåt... För jag hoppas ju fortfarande att jag ska komma tillbaka och bli frisk igen även om den långa sjukdomstiden gör att jag tvivlar många gånger. Och det är väl det som gör det här med acceptansen så svårt för mig. Att jag inte vet hur det ska bli. Att det inte finns något facit, ingen förväntad sjukdomstid och ingen säker prognos på utgången...
 
Behöver jag säga att det här inlägget beror på en sämre period och en outhärdlig helg, som jag äntligen börjar kravla mig ur. Igen...
 
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0