Att andas fritt är en lyx

 


Att andas fritt är en lyx. Det var inget man tänkte på innan sjukdomen. Det var ju en självklarhet då. Att kroppen andades in och ut utan ansträngning. Utan att man blev tvungen att hjälpa den genom att dra efter andan i tid och otid. Att sucka högt för att få tillräckligt med syre.
 
Just nu andas jag nästan helt fritt. Det kanske bara håller i sig en stund. Förmiddagarna är lättast. Fram på eftermiddagen brukar det börjas om med känsla av andnöd igen. Men den period jag är i nu är bättre än på länge. Med många stunder av att andas nästan fritt. Det är en lättnad att känna så. Att vara ångestfri stora delar av dagen. Trots allt som hänt den senaste tiden.
 
Sjukdom, bortgång och födelsedagsfirande inom familjen. Högt och lågt. Jag har varit både ledsen och glad. Jag har alltså fungerat som jag ska. Det är trots allt skönt att brottas med känslor istället för likgiltighet även om orsaken till ledsamheten är sorglig. Svårt att ta in även när gamla människor dör när man är oförberedd. Sorgligt och oväntat.Jag har suttit vid en dödsbädd på ett sjukhus och sett livet rinna ur en gammal farbror, som jag har vuxit upp med. I mitt huvud har jag spelat upp många av alla de minnen han under mina 39 år har gett mig och mina syskon. En pratglad, social och omtänksam människa som kommer att fattas oss oändligt mycket. Jag har oroat mig för min morfar som amputerat ett ben och jag hoppas att min energi ska räcka till att hälsa på honom under veckan. Jag har tackat ja och jag har tackat nej. Avböjt saker. Utan dåligt samvete. Jag har återupptagit avslappningsövningarna som inte har blivit av på länge och gör nu minst en varje dag. Jag har vilat ofta. Utan dåligt samvete. Jag har firat min svägerska och vän som fyllt 40 tillsammans med de andra tjejerna och gått hem i tid. Jag har varit på kalas (med öronproppar) och lämnat och gått hem innan det blev för jobbigt. Jag har varit på sonens hockeymatch (också med öronproppar) och gått undan en stund i pausen. Laddat om. Men mest har jag vilat på soffan, promenerat långsamt längs med en sjö, läst böcker och varit med mig själv
 
Jag har lyssnat på mina signaler sedan den positiva perioden började. Eftersom jag är så rädd att falla igen. Vill inte ner i hålet. Har varit där alldeles för mycket och fått nog av det. Men jag är rutinerad nu. Jag vet att det troligtvis kommer fler svackor. Jag ska försöka ta vara på den här perioden och om svackan kommer hoppas på att den blir lindrigare än tidigare svackor. Jag är förberedd.
 
.
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0