Bekräftelsebehov kan leda till utmattningssyndrom - tydligen...

Ett tecken på bekräftelsebehov är tydligen att man ofta är rädd för vad folk ska tycka och tänka om en. Att man känner att måste vara andra till lags för att få uppskattning. Att man har svårt att ta egna beslut utan att kolla noga så att de andra inblandade inte tycker att man gör något fel. Så att inte någon annan blir arg, ledsen eller besviken. Alla ska ju vara nöjda. Det är i sig en bekräftelse när andra verkar nöjda. 
 
Men alla människor har väl ett visst behov av att bli bekräftade antar jag? Ja, inte jag då förstås. Självklart inte! På samma sätt som att alla kan bli sjuka av stress. Utom jag såklart. Det händer ju inte mig. Trodde jag...
 
Jag tror faktiskt att ännu en insikt landade i mig under gårdagens stund hos psykoterapeuten. I alla fall var det första gången jag satte ord på insikten.
 
"Jag har tidigare haft ett starkt bekräftelsebehov och det tillsammans med en alltför hög arbetsbelastning är orsaken till min sjukdom."
 
Så! Nu sa jag det igen!
 
Jag har kommit på att jag har jagat bekräftelse inom alla tänkbara områden i alla år utan att tänka på det själv. Jag har sökt områden där jag kan bli duktig och sedan satsat relativt hårt på de områdena.
 
Som barn ville jag såklart vara duktig. I skolan, i fotbollslaget och så vidare. När jag begränsades av att jag faktiskt inte var så himla duktig på fotboll hittade jag en annan nisch att vara bra på istället, nämligen att ha en hög träningsmoral och vara en sån som var bra för laget. Aldrig missa en träning och alltid peppa andra och hålla ihop gruppen, var självpåtagna uppgifter som jag blev riktigt bra på. (Vinna träningsligan, känna sig omtyckt = bekräftelse.) 
 
I skolan var jag halvduktig och lade väldigt mycket tid på mina studier för att gå ut med bra betyg. Jag skulle aldrig ha tillåtit mig själv något annat. (Höga betyg = bekräftelse)
 
Under högstadietiden kallade vissa mig lite skämtsamt för "PsykologMalin" eftersom jag gärna lyssnade på andras problem och försökte hjälpa så gott det gick. (Jag kände mig behövd och duktig som tog mitt ansvar för människor runt omkring mig = bekräftelse.)
 
På jobbet antog jag en roll där jag gärna tog på mig uppgifter och jag ville göra ett bra jobb. Ville visa att mina medarbetare, mina elever och deras föräldrar kunde lita på att jag skulle göra mitt bästa. Jag fick bekräftelse genom att bli rådfrågad av andra, genom att få uppskattning från elever och mail från nöjda föräldrar. Och det var så otroligt jobbigt när jag fick kritik av föräldrar, trots att jag visste att jag gjort mitt bästa med de kunskaper och de resurser jag haft till förfogande. Jag kände mig så otroligt misslyckad och undrade "Vad ska de tycka nu?" "Vad ska de säga till andra om mig?" Jag kunde inte släppa tanken på att jag inte varit duktig nog. Det malde i huvudet nätterna igenom.
 
Jag upptäckte också att jag ständigt fick bekräftelse för att jag var så "duktig" på att äta rätt, vara smal och träna mycket. "Åh vad duktig du är som äter så nyttigt." Då kunde jag ju sällan äta särskilt onyttigt eftersom det skulle leda till fysiskt förfall och duktighetskänslan skulle vara som bortblåst.
 
Att träna gav en slags självbekräftelse. Jag såg ju mina framsteg tydligt på klockan och varje gång jag förbättrade mina tider kände jag mig duktig. Oavsett om andra visste om det eller inte så var tiden en klockren bekräftelse.
 
Utan att fatta det själv har jag nog som sagt jagat bekräftelse i olika former i hela mitt liv. Och för att fortsätta få den där bekräftelsen måste man ju ständigt förbättras. Om utvecklingen stannar av kommer ju ingen bekräftelse i form av nöjda föräldrar, bättre löptider eller färre kilon på kroppen. För då har ju omgivningen vant sig (och jag själv förstås) vid en prestationsnivå och att göra det man alltid gjort framkallar ju inga hurrarop direkt. Eller hur?
 
Så summan av kardemumman är alltså att jag nu har förstått att jag har haft ett starkt bekräftelsebehov även om det inte varit i form av att jaga likes på Facebook eller att jag velat att folk ska säga att de tycker om mig. (Då blir jag bara generad...) Jag har bara velat visa att jag är att lita på, att jag ställer upp, att jag är duktig på några olika områden och att jag är snäll och vill hjälpa andra så att de mår bra och är glada. Bara det att det blev lite för mycket... Någon som känner igen sig månntro?

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0