Ett litet steg uppåt

Midsommaren har varit så bra som den kunde bli. Solsken, glada barn, lunchbuffé och grillning med goda vänner på en vacker strand.
Och jag har mått ok. Ingen panikångest och inga tårar. Jag kan förstå när andra uttrycker att helgen varit fantastisk med tanke på väder och goda vänner och allt. Rent teoretiskt kan jag verkligen förstå det. Men i mitt huvud är saker fortfarande ganska grå och beiga. Men inte svarta i alla fall. Kanske kan uttrycket "lägsta graden av bra" passa för att beskriva helgen som gått. Och det var nog längesen det var så pass bra bland folk. Vi hade vår husvagn och jag gick undan och sov och vilade med jämna mellanrum. När de andra festade hela natten gick jag och la mig tidigt. Men det gjorde inget för jag var med mer än vanligt ändå. 

Flera av våra vänner sa att jag såg piggare ut än tidigare. Att jag såg ut att vara med mer än vanligt, rent mentalt. Inte med den där döda blicken som jag har haft, de senaste tre åren. Inte bara i min egen bubbla utan som en del i gemenskapen, åtminstone delvis. Det kändes bra. Samtidigt blir jag lite rädd att andra ska börja ha förväntningar på mig som jag inte kan leva upp till. För jag känner hur försiktig jag måste vara för att vara på "lägsta graden av bra". Och hur olika det är från dag till dag. Hur jag vissa dagar är mer stabil medan andra dagar är som en teater bland andra människor. Typ som:
Men framsteg ändå när andra ser att min blick lever igen. I alla fall ibland. Hoppas att ni också haft en så bra midsommar som det varit möjligt.
Kram på er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0