Jag ska vara med i Amelia

Några dagar före jul hände något oväntat och ganska konstigt. En frilansjournalist mailade mig och frågade om jag kunde tänka mig att dela med mig av min historia om utmattningssyndrom i Amelia. Jag trodde att hon skojade, men det visade sig att hon hade läst en insändare jag skrivit för länge sen och sedan surfat in på min blogg och läst lite där. Jag funderade och pratade lite med maken och sen sa jag ja. Det blev en lång telefonintervju med en mycket trevlig journalist.
 
Några veckor senare hörde en fotagraf av sig och vi bokade en tid för fotografering hemma hos mig. Den tiden var igår. En supergullig tjej damp in efter att jag ägnat en jäkligt lång stund åt att försöka se ut som folk, med sju lager smink. Dels sminkar jag mig ju väldigt sällan numera, dels var jag väldigt trött. Men jag hoppas och tror att sminket gjorde susen så att det blir fina bilder till tidningen. Fotografen tog vad som kändes som sjuhundra bilder och hon var jätteduktig och fick mig att känna mig så avslappnad som möjligt i en så konstig och ovan situation som det faktiskt var.
 
Tidningen kommer att komma ut i mars. Det är specialtidningen Amelia Kropp och Skönhet. Då hoppas jag att andra som drabbats av utmattningssyndrom och depression ska känna igen sig i min historia och känna sig stärkta i att de inte är ensamma. För vi är väldigt många. I artikeln kommer det som sagt att finnas bilder på mig och adressen till min blogg kommer att finnas i texten. Jag har ju fram tills nu inte berättat för någon att jag skriver på en blogg. Jag har haft skrivandet som min egen lilla terapi. Men nu har maken och ett par vänner fått veta och snart nog kommer ju alla jag känner, som läser artikeln alltså, att veta om bloggen. Nu känner jag att jag behöver några råd från er läsare. Tycker ni att jag varit för självutlämnande? Borde jag plocka bort vissa inlägg? Hur skulle ni känna om ni läste min blogg om ni var min mamma, syster eller vän tror ni? Det här gör mig lite nervös faktiskt, men samtidigt känns det spännande och roligt att få dela med sig av sin historia. Att få visa att man faktiskt överlever och tar sig vidare, trots att man inte kan tro att man ska göra det i början av sjukdomen, när det är som värst. Att det faktiskt vänder även om det går sakta, sakta.
Ta hand om er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0