Å jag reser mig igen. Jag reser mig igen...

Förra veckan hade jag ju några tuffa återhämtningsdagar och jag hann väl aldrig bli riktigt fit for fight innan julen drog igång. Gjorde typ allt tokigt. Kunde inte förstå vilken avfart jag skulle ta på E4 trots att jag kört där tusen gånger. La mina varor i nån annans vagn på ICA. Tyckte det var väldigt märkligt att det låg saker där som jag inte hade tagit och lagt i vagnen innan det kopplade. Kom hem med varorna och fick den där känslan av att inte fatta hur jag ska göra. Kunde liksom inte få in varorna i kylen. Hade typ glömt hur man gör. Och så vidare...

 Själva julen flöt på som den skulle. Vi är en stor familj/släkt som firar tillsammans och det är såklart trevligt men bullrigt. Syrran hade ordnat så fint. Det var som att komma till Ernst och fira jul. Hennes hem är som en inredningstidning. Maten smakade bra och julklappar blev det, precis som vanligt. Vi kom hem ovanligt tidigt och jag var i relativt god form när vi kom hem. Med andra ord, vi hade en god jul.

 Sen gick, inte helt oväntat, luften ur mig igen. Men det envisas med att komma en eller två dagar efter att det har varit lite för mycket. Det gör att jag har svårt att parera. Jag vet inte när jag överanstränger mig eftersom jag inte känner det direkt. Jag blir trött såklart, men det är ju ett normaltillstånd för mig nu. Det riktiga raset kommer senare. Så nu har det varit till att först ligga ett par dagar, sen avancera till sittande i soffan och vid bordet. Igår gick jag ut en kort stund och idag tog jag en promenad även om den blev kort. När jag vaknar på morgonen och äter frukost och sen tittar mig i spegeln och tänker "man kanske skulle ta och borsta håret", då vet man att man är på bättringsvägen igen. Och när man orkar skriva igen såklart.

 
Jag har mått jäkligt dåligt nu men jag måste ändå säga att det inte varit som förut.
 
Svackorna är kortare och verkar komma mer logiskt. Förut blev jag så himla dålig ibland utan att kunna se anledningen. Nu tycker jag att det har börjat följa ett mönster. Jag hoppas det i alla fall. För om man kan förutspå svackor utifrån aktiviteter så har man ju åtminstone ett val. Man kan aktivt välja om aktiviteten är värd några riktiga skitdagar. Under hösten gjorde jag i princip ingenting och mådde också mindre dåligt än på länge. Sen kom det aktiviteter som jag inte ville skippa och då kom bakslaget som ett brev på posten. Tråkigt men ändå skönt med någon slags logik i eländet.
 
En annan sak jag tänkt på är att trots att jag blir väldigt dålig ibland så blir jag inte så dålig att jag inte orkar stå upp den stund det tar att duscha. Det var realitet under varje svacka ända fram till i våras. De första tre åren av min sjukdomstid alltså...  
 
Dessutom, inte på långa vägar lika nedstämd som tidigare.
 
Det är svårt att vara positiv när man upplever att man går en sträcka och känner att nu mår man bättre, sedan backar man i måendet och finner sig själv promenerandes samma sträcka igen och igen. Det är då man måste titta lååååångt bak i tiden för att se ett positivt mönster. Man kan liksom inte titta tillbaka en månad och se sina framsteg utan det handlar mer om halvår och år bakåt i tiden. Men det får vara så nu. Det finns inget alternativ. Så jag fortsätter att ta mina myrsteg framåt. Ett steg i taget...
 
Kram på er!
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0