Att välja...

Någon sa att när man är sjuk i utmattningssyndrom eller depression ska man göra det man mår bra av. "Gör mer av det som funkar. Gör mer av det du mår bra av. Då läker du."

Som att sitta på en brygga och dricka kaffe och njuta av solen, tystnaden och en kopp kaffe. Vila bort spänningar och huvudvärk efter något som varit ansträngande.

 
Undrar varför det är så svårt för mig att göra det som jag mår bra av? Att till exempel välja och välja bort ger så dåligt samvete. 
 
Ibland vill jag inte välja bort saker för att jag brukade tycka om dem, förut. Innan sjukdomen. Kanske kommer det att fungera bra just idag? Fast oftast vet jag i förväg när det inte kommer att fungera. Men jag kanske gärna vill tro att det ska göra det när det kommer till kritan. Eller också får jag helt enkelt inte ur mig det där fördömda nejet. Ibland vill jag inte välja bort saker för att jag känner mig dum, taskig eller lat. Mot den egna familjen eller andra, utanför familjen. Men ibland vill jag välja bort saker för att jag vet att jag kommer att må sämre efteråt. Och för att jag vet att jag inte kommer vara ett trevligt sällskap.
 
Man går på en tillställning för att det känns som en viktig tillställning (och kanske för att inte göra andra besvikna). Väl där känner man att man bara sänker stämningen med sitt dåliga mående. Man förmår inte delta. Man tänker att man ska försöka vara social. Det som man var så bra på förr. Då, när man kunde bli nedsläppt i vilket sällskap som helst och liksom bara småprata med folk. Utan större ansträngning. Och så går det inte. Inget samtalsämne kommer upp i huvudet. Inte ens bland de människor man annars brukar vara bekväm med. Och absolut inte bland folk man träffar sällan. Om de andra pratar, vilket man innerligt hoppas att de ska göra, så orkar man inte koncemtrera sig och hänga med i samtalet eller försöka svara eller göra ett inlägg. Man går på toa väldigt länge och när man  kommer ut försöker man se normal ut medan man i själva verket inte vet var man ska göra av sig själv. Man får ångest. Kanske till och med panik och känner att man inte passar in.
 
Ibland känner jag att jag har tappat hela min jävla sociala kompetens. Jag försöker bara hålla mig undan så gott det går för att andra inte ska tycka att det blir för jobbigt att ha mig omkring. Folk säger att jag inte är jobbig. Att jag inte är till besvär. Men det är klart som fan att det är besvärande att ha någon som inte funkar socialt omkring sig. Det fattar jag ju. Andra kanske till och med uppfattar mig som otrevlig när jag i själva verket bara är trött och ofokuserad. Och då får jag dåligt samvete igen. Tänk om andra tycker att jag har varit otrevlig, kort eller ointresserad av dem...
 
Ibland känner jag att det enklaste bara vore att stanna hemma. Ensam. Då behöver ingen besväras av mitt mående och jag behöver inte anstränga mig så in i helskotta för att vara social. Men vänta nu, då kanske någon blir ledsen för att jag inte kom. För att jag valde bort...
 
Vissa dagar fungerar det sociala lite bättre. Inte bra kanske, men ok. Det kanske inte märks att det krävs ansträngning för att vara social. Men om jag ska vara helt ärlig är det bara i små sällskap där jag känner mig hemma och umgänget är kravlöst som jag kan slappna av helt. Om jag har en bra dag... Men det blir sakta bättre i alla fall. Så en dag kommer jag igen!
 
Ta hand om er och våga välja dina aktiviteter. Vi övar vidare på det tillsammans!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0