Att bara vara - ett hån för en stressad mamma

Ni vet den där känslan när det är som om ALLA vill en något HELA TIDEN. Så var mitt liv förut.
 
På jobbet var det alltid någon som ropade, frågade, knackade på dörren, behövde ha ett möte, ringde, mailade, startade ett bråk, var ledsen och behövde stöd, ville ha hjälp, hade glömt något, hade tappat en bok eller pennan...
 
Hemma ropade barnen på mig hela tiden. Mamma blev nästan ett ord jag inte orkade höra längre, trots att det egentligen är det vackraste ord som finns. Men när det hela tiden kom i kombination med ett "krav" blev det övermäktigt. Mamma, jag är hungrig! Jag är trött!  Jag mår illa! Jag har ont! Var är mina skor? Han slåss! Kom! Hjälp! Ja, alla ni som är föräldrar vet vad jag menar...
 
Plus föreningslivet där jag skapade ett krav på mig själv genom att säga ja till sånt ingen annan tog på sig. Och de knäppa "egenkraven" på att vara smal och vältränad och ha fint hemma som jag fortfarande sliter med att släppa. Totalt oviktiga egentlligen, jag vet!
 
Just då, när allt var som mest stressigt kunde jag känna hur irritationen riktigt kliade i kroppen när någon sa att de skulle "bara vara", "ta lite egentid - det är ju så viktigt" eller "jag ska bara landa lite". VEM FAN HAR TID ATT LANDA LITE??? Det kändes som ett hån att folk kunde tänka så. Det var så långt från min värld att "bara vara" utan att varandet gjorde någon praktisk nytta. Jag förstod inte poängen med det helt enkelt. Jag tyckte att det lät löjligt och dumt att inte utnyttja tiden till något praktiskt.
 
Nu förstår jag ju att alla "landare" hade rätt och jag hade fel. Tyvärr blev insikten ganska dyrköpt för mig, men det är ju bra att den har kommit nu i alla fall, om man ska vara lite positiv. Aldrig hade jag trott att jag skulle gå på yoga där man inte blev vältränad utan istället lär sig slappna av och andas. ANDAS??!! Sånt såg jag som alldeles för flummigt och helt onödigt förut. Eller att jag skulle läsa en bok på dagtid, eller slappna av eller se en serie på Netflix trots att familjen är hemma, eller blogga bara för att jag har lust, eller att jag skulle måla mandalas. Ni vet en sån där "målarbok för vuxna" med fina mönster. En helt ickeproducerande aktivitet. Men så avslappnande och skönt.
 
Nu förstår jag att det där "landandet" och "bara varandet" är viktigt för att man ska må bra och orka livets alla vedermödor. Så om någon av er, Gud förbjude, tänker som jag gjorde förr, tänk om och ta er tid för er själva eller för det just ni behöver. Våga känna efter och lyssna inåt innan ni blir sjuka av alla krav och alla stress. Utmattningssyndrom och depression är inte att leka med. Det kan vara en långvarig och tärande sjukdom så ta hand om er. Lova det!
Kram!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0