Om acceptans

Ibland verkar det som om jag är en idiot. På riktigt! I morse mådde jag helt ok. Jag for alltså till jobbet som vanligt. På väg dit tänkte jag att jag kan ju göra klart det jag har tänkt. Det kommer ju ta ett par timmar men det är ju bara att jag skärper till mig och gör det. Efter en timme slutade huvudet att funka och jag blev så himla trött. Det är som om jag inte fattar att jag är sjuk på riktigt. Jag tänker att jag får väl bita ihop. Det är som om jag glömmer hur det kändes igår och liksom tror att idag kan jag nog jobba på. Idag kan jag nog gå en långpromenad eller jogga eller så. Sen går det inte. Jag pallar inte. Och så här håller det på. Vad är det med mig??? När jag är piggare är det som om jag tror att jag har inbillat mig all sjukdom och borde kunna skärpa mig. Är jag helt dum i huvudet? Varför lär jag mig aldrig? Varför minns jag inte hur det känns att må dåligt i stunder när jag mår bättre? Varför tror mitt huvud ibland att jag är typ frisk när jag har varit sjuk i ett och ett halvt år snart? Och jag blir så besviken när jag inte orkar. Igen och igen. Jag säger till folk ibland att jag har tvingats acceptera att det tar tid att bli frisk från utmattningssyndrom och depression eftersom jag vet att jag måste acceptera det. Men jag har INTE ACCEPTERAT DET MED HELA MIG!  Uppenbarligen är det så det är. Så jag vet att jag inte har accepterat det jag borde acceptera. Men hur ska jag gå vidare?

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0