Jag är tacksam för att jag har fått viljan tillbaka

De flesta av oss har mycket att vara tacksamma för. Men vad som gör oss tacksamma skiftar från tid till annan. Självklart är jag alltid tacksam för att jag har ett hem, bor i ett land där det är fred och aldrig behöver vara hungrig. Jag är förstås också alltid tacksam för att jag har en familj. En man att dela livet med, fantastiska barn som ger glädje bara genom att finnas till, föräldrar och syskon som alltid finns där på ett eller annat sätt och härliga vänner att föra intressanta samtal med, att skratta med, att semestra med, att ringa till, att hjälpa och bli hjälp av. Med andra ord är jag tacksam för att jag har ett rikt socialt liv, när jag själv orkar vara social.

 

Just nu är jag också tacksam för att jag orkar mer och mer trots alla symptom som du kan läsa om här om du är intresserad. För att jag klarar att arbetsträna och för att jag har trevligt på min arbetsträningsplats. Jag är tacksam för att jag oftast klarar att hantera ångest och nedstämdhet. Ja, för att de flesta av mina symptom oftast är hanterbara nuförtiden. För att jag kan få rejäl ångest men att det sedan GÅR ÖVER efter några timmar, istället för efter några dagar eller veckor.

 

Jag är tacksam för att mitt humör är mer stabilt och för att jag sällan behöver gråta. (När jag gör det vet jag att det är en stor varningssignal som skriker åt mig att vila. NU!) Att jag inte behöver vila hela tiden utan att det räcker med ett par "vilor" om dagen. Att jag kan känna på kvällen när jag lägger mig att "det kommer aldrig att fungera imorgon". Men när jag vaknar och har fått min nattsömn fungerar det oftast ändå. Inte som förut när det inte fungerade på flera dagar när jag blev för trött utan att det ofta räcker med nattsömn för att vara med i matchen igen. Jag får förstås vara avbytare men det är bättre än den bänkvärmare jag har varit i flera år när jag bara har hoppat in i matchen när jag verkligen måste. Min förmåga att återhämta mig har förbättrats. Det är jag tacksam för eftersom det innebär att jag till större del än förut själv kan påverka mitt mående.

 

Jag är tacksam för att jag orkar göra ett ärende efter arbetsträningen utan att flippa ur. Att jag klarar att ta mig igenom ICA utan öronproppar även om jag mår bättre med. Att aktiviteter som förut krävde vila efteråt, som att duscha eller hänga en tvätt, inte påverkar mig lika mycket längre. Att jag inte längre behöver räkna en dusch som en aktivitet är stort, då sådana aktiviteter varit energikrävande tidigare. Att jag kan skratta på riktigt utan att låtsas för att jag vet att det förväntas ett skratt på vissa ställen i en konversation. Att jag kan njuta av saker eftersom jag orkar mer. Att saker jag gör inte bara är en ansträngning som jag måste ta mig igenom (typ duscha, igen...). Att jag kan ta initiativ till aktiviteter eller samtal för att jag vill och inte för att jag känner att jag måste. Att jag äntligen vill saker igen helt enkelt.

 

 
 
 
Jag är naturligtvis tacksam för att jag vaknade upp idag, igen. Men mest av allt är jag tacksam för att jag VILLE vakna upp idag. Och igår. Och förhoppningsvis imorgon. Inga symptom, INGA ANDRA SYMPTOM, har varit så smärtsamma som känslan av att inte bry mig om jag vaknar upp fler morgnar. Inga andra symptom har tärt så mycket som håglöshet och likgiltighet. Som känslan av hopplöshet och uppgivenhet. Som ångest och skuldkänslor som tar över fullständigt. Depression är ett monster och därför finns det just nu inget annat jag är mer tacksam för i min tillfriskningsprocess än att jag faktiskt vill vakna på morgonen igen. Att jag vill gå till min arbetsträningsplats. Att jag vill prata med andra människor. Att jag bryr mig igen. Att jag kan göra saker när jag orkar för att jag vill och inte för att jag måste eller borde. Det är jag mest tacksam för!
 
 
Nu kan det bara bli bättre känns det som. Kanske får jag leva med en del symptom hela livet. Kanske måste jag vänja mig vid det. Kanske kommer jag kunna arbeta heltid igen. Kanske inte. Men jag hoppas och tror att det kommer att lösa sig till slut. Kanske på ett nytt sätt. Men ändå på något sätt. Jag är tacksam för att jag äntligen vågar tro på det!
 
Gilla och dela om du vill :)
 
Kram på er!

Vad trötthet innebär när man har utmattningssyndrom...

Jag möts oftast av förståelse för min sjukdom av både anhöriga och vänner. Men jag har förstått att det inte är så för alla. Därför skriver jag den här texten. Kanske kan någon av er därute som inte får förståelse känna stöd i min text. Kanske kan någon visa upp den för någon runtomkring som inte förstår hur det känns att ha utmattningssyndrom, depression och ångest. Någon som inte förstår hur komplext det är och hur det förhindrar många av de aktiviteter som man dagligen klarar av som frisk. Någon som inte förstår hur begränsad förmåga och uthållighet man har när man är sjuk.

 

Ofta säger jag att jag är trött för att det är det enklaste svaret när någon frågar hur jag mår. Det är vad det här inlägget ska handla om. Vad det egentligen innebär när man är "trött".

 

 
 
Ovan kan du se några av bekymren jag har när jag säger att jag är trött men tyvärr är listan så otroligt mycket längre än det som framkommer i den här illustrationen. En anledning till det stavas samsjuklighet. Alltså flera sjukdomar samtidigt; utmattningssyndrom, depression och ångest. Vad som hör till vad är nästan omöjligt att säga då allt ofta är som en enda härva. Vissa symptom har jag hela tiden, fortfarande, bara i olika styrka beroende på dagsformen. Andra symptom återkommer i varierande grad när jag hamnar i bakslag och svackor.
 
1. Ständiga symptom så här fyra år efter insjuknandet:
  • Låga energinivåer (Om än inte lika låga som förut.) Blir lätt uttröttad. Måste vila i ensamhet dagligen. Blir trött både fysiskt och psykiskt (hjärntrötthet) av saker som händer omkring. Ljud, ljus, folk, samtal, trafik... Måste ofta sätta mig ner. Ingen vidare uthållighet i aktiviteter. Att umgås tar otroligt mycket energi.
  • Klump/stryp/tryckkänsla i halsen
  • Magen fungerar inte så bra. (IBS)
  • Spända muskler och värk i rygg, axlar, hals och nacke (ibland nästan nackspärr)
  • Glömsk/vimsig  Glömmer vad folk säger, vad jag ska göra, vad du sa eller vad jag själv har sagt, var jag är på väg, vad det nu var jag skulle skriva härnäst...
  • Koncentrationssvårigheter när jag måste fokusera en stund.
  • Nedstämdhet, om än betydligt mindre än tidigare, som kräver mediciner.
  • Oregelbundna hjärtslag, hjärtklappning, hög puls, hård puls, som kräver mediciner.
  • Tyngdkänsla i benen, över bröstet och axlarna.
  • Svårigheter att strukturera upp saker. Korta planeringar går bra men när saker blir lite röriga eller sträcker sig över lite längre tid tappar jag bort mig och har inte längre koll på läget. Måste ta en sak i taget annars blir det inget gjort alls...
  • Plötsliga stresspåslag (som jag hanterar bättre och bättre) även för små saker.
  • Sömnsvårigheter som kräver mediciner.
2. När jag blir tröttare (vanligtvis någon gång efter lunch) tillkommer fler saker:
  • Symptomen ovan blir starkare.
  • Matt i kroppen. ( Ni vet som en sjukdomskänsla. Man känner att man håller på att bli sjuk men man kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel.)
  • Trögtänkt (Hänger med sämre i det som händer runtomkring.)
  • Hittar inte alltid rätt ord och måste därför ibland söka efter ord eller så säger jag fel.
  • Blir långsammare i både tanke och handling.
3. På kvällen brukar följande ofta hända:
  • Symptomen ovan bli ännu starkare.
  • Får svårare att dra ner luften i lungorna och måste liksom hjälpa till att dra djupa andetag. Suckar och pustar och stönar och det är inte för att jag är less utan för att jag har känslan av att inte få åt mig tillräckligt med luft.
  • Får ofta lite ångest när jag blir trött men det är nästan alltid hanterbart nuförtiden vilket jag är tacksam för.
  • Spända käkmuskler som gör ont och ont i ansiktet liksom (lite som en början till bihåleinflammation liksom. Under ögonen och ut mot öronen).
  • Lite suddig syn.
4. När jag har överansträngt mig händer det här:
  • Alla symptom ovan ökar i styrka igen.
  • Jag blir frusen/ kallsvettas och blir lätt illamående.
  • Får feberkänsla utan att ha feber på riktigt.
  • Blir ostadig/lätt skakig på handen och liksom fumlig.
  • Får yrsel/ostadighetskänsla (ungefär som när man försöker gå på en båt när det blåser litegrann).
  • Får konstig (metallisk) smak i munnen.
  • Orkar inte fokusera på att lyssna mer än några minuter sen ser jag din mun röra sig men jag förstår inte riktigt vad du säger. Lite som om allt som händer, händer utanför mig och jag är i min egen lilla burk. Samma med läsning. Läser en stund sen märker jag att jag inte har en aning om vad jag läst och får börja om.
  • Stakar mig i samtal.
  • Det börjar krypa i bröstet och nacken och ångesten blir starkare.
  • Känner mig nervös hela tiden.
  • Känner mig lite mer deppig.
  • Nära till gråt.
  • Blir irriterad för allt och inget.
  • Vaknar med stresspåslag i kroppen och har känslan av att jag har glömt nåt viktigt eller ska göra något stort som jag skulle bli riktigt nervös för. Lite som om man skulle ha en negativ resfeber eller vad man ska säga.
  • Drömmer stressdrömmar och vaknar många gånger varje natt.
  • Har huvudvärk redan när jag vaknar på morgonen.

5. Om jag inte lyssnar på kroppen utan kör på trots att jag redan har överansträngt mig hamnar jag i:

  • Ormgropen (känsla av panik och att allt krälar och kryper närmare och närmare liksom).
  • Blir stirrig och speedad eller otroligt trög
  • Riktigt jobbig andnöd.
  • Rejäl ångest.
  • Panikångest.
  • Känsla av att ha riktigt lågt blodsocker (fast jag inte har det). Måste bara sitta/ligga annars mår jag illa och jag kan inte vänta för då känns det som om jag ska svimma. Här är det fullt knog att ta sig till duschen och det är inte säkert at jag orkar stå hela tiden det tar att duscha. Kommer alltså inte iväg nånstans alls här.
  • Rösten blir svag.
  • Blir uppgiven och allt känns hopplöst. Tror inte att jag ska stå ut en dag till.
 
Säkert har jag glömt något mer också för symptomen är så otroligt många och varierande. I hela tre år var jag i alla stadier av symptom mer eller mindre hela tiden. Ofta, ofta i stadie 4 och 5. I perioder i och för sig, men perioderna kom väldigt ofta och var dessutom väldigt långa. Efter tre år förbättrades det hela och perioderna fortsatte med samma intensitet, men kom mer sällan. Efter tre och ett halvt år tog jag ytterligare ett steg upp på förbättringstrappan och där skulle jag säga att jag är nu. De värsta symptomen kommer väldigt sällan och perioderna är betydligt kortare. Har nog bara haft två riktigt dåliga perioder när jag har varit nere på sista "stadiet" nu efter jul men i stadie 4 hälsar jag på då och då. Så, det tar sig alltså.
 
Så sammanfattningsvis så håller jag mig ofta på stadie 1-3 numera. Då kanske jag svarar att jag mår hyfsat eller är trött, på frågan om hur jag mår. Om jag svarar att jag har en svacka är jag omkring stadie 4. Då måste jag verkligen vila annars hamnar jag i stadie 5 och då skulle jag nog kalla det ett regelrätt bakslag.
 
Så, det här med att vara trött kan vara en väldigt omfattande begränsning i det dagliga livet när man har utmattningssyndrom.
 
Tack för att ni orkade ta er igenom den här långa texten. Det tog mig en vecka att skriva den så lång som den blev... Gilla gärna texten här bloggen om du tycker att den är viktig.
 
Ta hand om er!
 
 

Svacka igen...

Har ramlat tillbaka ett par steg sen en vecka tillbaka. Trött (när jag orkar ska jag återkomma till vad ordet trött kan betyda när det handlar om utmattningssyndrom, för trött är alldeles för enkelt beskrivet om man vill vara noga...) och en drös ökade symptom både i styrka och i antal. Men det är hanterbart hittills. Har arbetstränat som schemat var lagt i antal timmar, men skippat en del arbetsuppgifter för att orka. Inte fått särskilt mycket gjort om man ska vara ärlig. Har väldigt lite energi så det här får bli ett kort inlägg. Tröstar mig lite med kaffe och snickersglass som synes. Återkommer när orken kommit tillbaka. 

 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0