Hur blev du bättre? Del 3.

Det här med att skriva om hur jag blev bättre var verkligen inte gjort på en kvart. Har hållit på ett par veckor nu och fan vet hur måga delar det blir. Det blir tydligt för mig att det inte finns någon quick fix när det gäller utmattningssyndrom och depression. Inte för att jag trodde det heller i och för sig. Jag har ju hållit på i 5,5 år med den här sjukdomen och jag är ju långt ifrån klar. Men i alla fall, det här är en fortsättning på tidigare delar. Scrolla ner och börja med del 1 om du vill.
 
Jag tror att det är viktigt att ta professionell hjälp om du är deprímerad! Troligtvis är du hjälpt av att prata med någon om du har utmattningssyndrom utan depression också, men mina erfarenheter handlar om att vara sjuk i utmattningssyndrom, depression och ångest samtidigt. Det är nog väldigt vanligt. När man har både ock kan det vara svårt att hitta rätt hjälp.
 
Vid utmattningssyndrom behöver man vila och öva på att inte prestera så jäkla mycket hela tiden. Tagga ner, tacka nej, ta det lugnt och känna efter hur mycket man klarar. Annars blir det fler steg bakåt än framåt.
 
Vid depression kan man behöva försöka göra saker för att inte falla ner ännu djupare. De två behoven motverkar som ni förstår varandra...
 
 
 
Så här var det för mig.
 
Jag började med att avverka en kurator på vårdcentralen. Det var inte särskilt hjälpsamt. Jag var alldeles för sjuk för att hen skulle kunna hjälpa mig, vilket min läkare också insåg, varför jag skickades iväg till min första psykolog. Hen var faktiskt helt ute och cyklade, även om jag inte fattade det då. Man litar ju på en utbildad psykolog. Man gör ju som man blir tillsagd...
 
Det var en KBT terapeut och KBT är säkert bra. Men inte för mig. Inte då i alla fall. Jag fick uppgifter att göra. Sådana uppgifter som man kunde lägga hur mycket jobb som helst på. Och jag gjorde dem. Jag var helt slut både psykiskt och fysikt, men jag försökte ändå göra som jag blev tillsagd. För det är så jag fungerar.
 
Jag hade minst två stora problem som inte rimmade med den KBT som hen utövade. Prestationsångest och tvångskänslor att göra rätt. Om terapeuten vill ge en massa uppgifter till den som har svåra problem med prestationsångest, så har hen bäddat för att även den prestationen ska bidra till försämring, även om själva innehållet i uppgiften är lovvärt. Ytterligare en uppgift i livet som ska göras rätt och bra. 
 
Jag ritade och skrev, suddade och ändrade. Fixade och gjorde allt perfekt och punktligt. Som vanligt. Som jag alltid gjort med de flesta uppgifter jag tagit mig an. Jag gjorde det trots att jag knappt orkade vara upprätt. För om jag ska göra något, då gör jag det ordentligt. Lämnar inget eller väldigt lite åt slumpen.
 
En uppgift jag fick var att åka till det stora köpcentret för att "öva på att minska social ångest". Jag hade svår social ångest under en lång period men jag tror så här i efterhand att den mest handlade om att jag verkligen inte orkade vara i sociala sammanhang. Vad gällde köpcentret orkade jag varken köra bil dit eller vara bland folk eller vistas där det var mycket ljud. Jag var svimfärdig, mådde illa och gjorde fel. Måste hitta någonstans att sitta, ligga, nu... Det blev bara tok. Jag fick var tacksam att jag ens kom hem igen. Jag mådde inte ett dugg bättre när mina 12 besök var avklarade. Snarare sämre. Och det dåliga samvetet för att inte klara något var värre en någonsin. Jag klarade ju inte ens att gå i terapi. Jag slussades vidare till psykiatrin.
 
Att få prata och vända och vrida på hur det hade blivit så här hjälpte mig att åtminstone förstå orsak och verkan. Sen tog det väääldigt lång tid innan jag kunde klara att leva lite mer på det sätt som psykologen förespråkade. Ni vet, mindre dåligt samvete för allt möjligt, inte säga ja till allt skit, respektera dagsformen och leva efter den, ta mot hjälp och be om hjälp, inte känna att man är till besvär, göra saker lite lagom, och hundra andra saker.
 
Listan på saker att ändra är överväldigande lång. Ett helt liv med väl inarbetade mönster måste ändras. Det tar tid. Men jag tror att det i mitt fall var betydligt bättre att få stöd av en psykolog för att lära mig att säga nej och prioritera mina behov, istället för att "träna på att utmana mig själv", som KBT terapeuten ansåg var grejen. Jag hade redan utmanat mig själv rakt in i väggen. Jag behövde verkligen strategier för att minska min prestationsångest.
 
Mina erfarenheter är att det har varit bra att träffa andra i samma situation. Men inte direkt när man är som sjukast. Då orkar man inte. Men sen kan en "stressgrupp" med en bra ledare vara till hjälp. Kommunhälsan anordnade sånt och det hade nog varit en mer positiv upplevelse om den hade kommit lite senare i sjukdomsskedet. Jag hade väldigt svårt att ta till mig det som hände under den första tiden, då kursen på kommunhälsan anordnades. Och jag minns typ ingenting nu i efterhand. Även kyrkan hade en bra verksamhet som jag deltog i. Men det var först efter tre år. När jag började fungera igen.
 
Jag klarar fortfarande inte att leva efter psykologens alla råd men jag har blivit bättre på det. Mycket bättre. Men att be andra om hjälp är fortfarande en tröskel som jag får ta sats för att hoppa över. Att göra lagom är också sjukt svårt. Man vill ju göra klart och göra bra. Inte halvdant och spara tills en annan dag liksom. Här kanske en KBT terapeut kan komma in. När man har förstått vad som har gått fel och varför. För att öva på att göra mindre, inte mer.
 
Så summa summarum, ta hjälp, men försök att få rätt hjälp anpassad efter den situation du är i just nu. Enkelt, eller hur... ;)
 
Fortsättning följer... Igen...
 
Ha det så bra ni kan. Kram!

Hur blev du bättre? Del 2.

Här kommer en fortsättning på det förra inlägget om hur man kan göra för att bli bättre i utmattningssyndrom och depression. Scrolla ner om du vill börja på del 1. 
 
Det här är så himla svårt, men väldigt, väldigt viktigt. Gör det just du orkar, vill och behöver. Gör inte det du inte orkar eller det som du vet att du kommer att må sämre av i onödan. Gör inte heller det som andra tycker att du borde göra bara för att du tänker "Vad ska andra tycka/säga?".
 
Vissa saker måste man göra fast man inte vill. Men försök att minimera tillfällena så gott det går. Och tjura inte på när du mår skit. Det är ok att ge upp när man inte klarar det man hade föresatt sig. Vila om du kan istället för att plåga dig själv. Det är väldigt svårt faktiskt. Jag övar fortfarande på att vila när jag behöver det. Gör det du också. Tillåt dig själv att vila. Behöver du tystnad, så gå undan. Strunta i om någon tycker att du är konstig. Och avboka saker när du märker att du inte kommer att orka. Folk får acceptera det. Det går inte annars. 
 
Har man ett hem att sköta måste man ju tyvärr en del saker. Städa, diska eller tvätta. Här har jag problem, jag har svårt att minimera antalet tillfällen eftersom jag hatar när det är stökigt. Jag blir så stressad av det. Så jag städar. Ofta. Fast jag inte vill. Det är någon slags tvångshandling ibland att plocka saker och lägga dem på rätt ställe hela tiden. Jag övar på det här. Typ tvingar mig själv att låta saker stå på bänken eller att lämna stekpannan odiskad tills nästa dag. Om du inte har det problemet, städa bara när du måste. Och sen är det ju så att när man mår riktigt dåligt går det ju inte att hålla på med saker alls, vare sig man vill eller inte. Inte ens tvångshandlingar orkar man med då. Det gör sig liksom självt att skippa saker när man helt enkelt inte kan och då måste antingen någon annan göra jobbet eller så får det vara så länge. Få inte dåligt samvete då. Ta emot hjälp när någon erbjuder sig.
 
 
Det är som det är. Acceptera det...
 
Har du barn måste du kanske hjälpa med läxor, skjuts och aktiviteter. Försök att göra det du verkligen måste och ta hjälp av andra med samåkning till aktiviteter och sånt. Har du gamla och sjuka föräldrar kanske du också måste en del saker. Ibland klarar man det man måste, ibland inte. Då måste det lösa sig på något annat sätt. Går det inte så går det inte.
 
Ta inte på dig en massa i onödan. Jag tog på mig allt möjligt under lång tid både för att jag ville och för att jag kände mig tvungen. Vad ska folka tänka om jag inte gör si eller så? Om jag inte hjälper till med det eller det? Försök i möjligaste mån att skita i det. Svårt, jag klarar det inte alltid, men jag jobbar på det och jag glider undan från massor med grejer nuförtiden som aldrig skulle ha gått mig förbi innan jag blev sjuk. Så, ta bort, ta bort, ta bort. Och säg nej! Välj det som är allra viktigast för dig och gör det. Om du orkar,
 
Ett vanligt råd är att ha en egen aktivitet, som ska ge energi. Här vill jag tända en liten varningslampa. Man ska sjunga i kör, träna pass med andra, jogga, umgås med vänner och gå långa promenader. Göra roliga saker kort och gott. Men tänk till här så att din aktivitet inte stjälper dig istället för hjälper dig. Jag har provat ovanstående saker och de gjorde mig bara sämre, eftersom jag inte var redo för sådana aktiviteter. Nu gör jag ett par av dem. Men bara ibland, eftersom även det som är roligt är jobbigt. Jag säger inte att du inte ska göra saker, bara att du ska välja det som fungerar. Och när inget är roligt och man är både galet trött och deprimerad, samtidigt som varken kroppen eller huvudet fungerar så kanske det inte är läge för vissa saker.
 
Man kan inte sjunga i kör när det är omöjligt att höra ljud i mer en fem minuter, stå upp i mer än två minuter och minnet är så uselt att man omöjligen kan lära in en låttext eller koncentrera sig så pass att man kan läsa texten på ett papper. Ska man sjunga i stämmor blir det etter värre. 
 
Man kan inte gå långa promender när man varje gång upptäcker att man måste sätta sig i diket och vila för att ens komma hem igen. Och då kommer man eventuellt hem gråtande. Som ni förstår kan man absolut inte jogga i det skicket. Och om du inte gillar att springa, kanske inte ens när du är frisk, så lär du knappast gilla det mer när du mår som en påse skit.
 
Man kan inte gå på fest när man behöver lägga sig klockan åtta och då kanske bara varit på benen 20 minuter i taget under hela dagen. Det går inte. Kan du och vill du, så kör! Om det ger dig energi. Annars, skit i det!
 
Vad jag vill säga med det här är att du ska göra aktiviteter som du tycker känns bra där du är just nu. Gå en kort och långsam promenad om det är vad du orkar. Umgås med EN vän, en kortare stund och gör det hemma så att du kan ligga ner i soffan och umgås om du behöver det. Träna yoga om du tycker det känns bra men skit i jobbiga pass med skrålmusik om du blir trött av det. Stanna hemma och gör dina yogaövningar om du blir för trött av att åka iväg någonstans.
 
Ja, du fattar. Anpassa dina aktiviteter. Det betyder ju också att när du mår bättre kan du göra fler och andra saker i den omfattning som fungerar. Fler vänner, längre promenader och kanske en resa eller en konsert. Rätt vad det är kanske du joggar en bit. Bra! Våga testa! Men pressa inte dig själv när du inte måste. Det går bara bakåt då.
 
När du kommit lite längre och orkar och vill göra saker, planera det du ska göra. Försäkra dig om att du kan lägga dig en stund eller att det finns möjlighet att snabbt komma hem när enegrin tar slut. För den brukar ta slut ganska akut och om man inte lyssnar på det då mår man ofta väldigt dåligt och det blir en lång återhämtningstid.
 
Lägg in tillfällen för att vila före och efter. Kör inte bara på. Lev randigt. Aktivitet, vila, aktivtet, vila... Det här är svårt, jag vet. Jag fortsätter att misslyckas med detta med jämna mellanrum, men jag försöker och det funkar ganska ofta nuförtiden också. Och som tröst så blir det bättre med tiden. I början får man lägga in vila före och efter en dusch, senare kanske det räcker att lägga in vila före och efter större aktiviteter. Det är bra! 
 
Och om du ändå vill göra något som du vet att du kommer att må dåligt av efteråt så gör det, om det är väldigt viktigt för dig. Men acceptera att du kanske blir sjukare efteråt. Gilla läget liksom. Jag mår skit nu, jag vet varför och det blir bättre om en stund/några dagar/några veckor. Allt berodende på hur sjuk man är. Väldigt sjuk = lång återhämtningstid, lite mindre sjuk = kortare återhämtningstid. För ibland måste man prova. En dag kanske det faktiskt går bra. Man gör saker och bakslaget uteblir. Större aktiviteter ger mig fortfarande bakslag som kan vara någon dag eller i värsta fall någon vecka. Men mindre aktiviteter orsakar sällan sämre mående längre. Förut orsakade alla aktiviteter sämre mående. Så det blir bättre med tiden. Men man måste tyvärr acceptera att perspektivet kan vara väldigt långt.
 
Och en sak till. Om din självkänsla är dålig så försök arbeta på den. Det är ofta den dåliga självkänslan som gör att man inte kan prioritera sina egna behov eller hävda sin rätt. Att man inte kan säga nej utan gör det andra vill istället för det man mår bra av. Hur man gör för att stärka sin självkänsla är fortfarande en aning oklart för mig. Men jag börjar se konturerna av det. Lite hjälp kan nog behövas för att lyckas. 
 
Jag tror faktiskt att jag måste återkomma med ännu en del i det "kapitlet" om hur jag blev bättre. Det finns hur mycket som helst att skriva. Tydligen...
 
Hur gör du för att bli bättre? Skriv och berätta och läs varandras kommenterar sedan. Det kan bli väldigt intressant för både dig och för mig.
 
Ta hand om dig!

Hur blev du bättre? Del 1.

Jag tänkte försöka svara på den frågan här men texten blir så lång att ingen utmattad hjärna har tillstymmelsen till en chans att tillgodogöra sig något av den. Därför får det här bli del 1 i "kapitlet" Hur blev du bättre? Fortsättning följer alltså.
 
Så, hur blev du bättre? Det här är en vanlig fråga jag får. Några frågar här på bloggen och några har mailat mig eller skickat meddelanden på messenger. Några är desperata och behöver råd eftersom de inte ser någon ljusning. Jag känner starkt med dem. De behöver se framemot något nytt och bättre för att orka ta sig igenom det elände som ett utmattningssyndrom innebär. Ibland svarar jag och ibland inte, men jag ska försöka berätta om hur jag blev bättre i det här inlägget. Men jag vill framhålla att jag inte är någon expert på det här. Jag har ju fortfarande inte lyckats bli frisk. Men bättre har jag i alla fall blivit.
 
Jag får ibland frågan om jag vill vara med i någon tidning och berätta om min sjukdom. För ett tag sedan fick jag frågan om jag ville berätta min historia på någon privatterapeuts hemsida. Det de vill höra är troligtvis hur sjuk jag har varit, men att jag nu blivit frisk. Helst att jag mår bättre än någonsin och att jag inte skulle ha velat vara utan min sjukdom eftersom den utvecklat mig på så många sätt. Solskenshistorier med andra ord. Jag vet att det kanske är så för vissa och jag hoppas såklart att jag ska komma dit någon dag, men det verkar fortfarande långsökt.
 
Men, om jag ska fokusera på hur jag har blivit bättre så kan jag börja med att säga att jag faktiskt inte vet helt säkert. Det är förmodligen många orsaker till det. Men vi kan börja med ordet acceptans. Som jag har tjatat om det ordet i den här bloggen, eftersom jag har haft så svårt att acceptera den här skitsjukdomen.
 
 
 
Tänk om det bara fanns en knapp att trycka på så hade man accepterat. Det vore något det.  Men eftersom det inte gör det måste man jobba på det. Att närma sig acceptans är ett första steg mot att bli bättre. Att inse att man är sjuk och att det är så det är, oavsett vad man tycker om det. I det ingår att acceptera sina begränsningar och att utgå från dem så ofta det är möjligt. Det ingår också att acceptera att andra kommer att ha åsikter om hur man väljer att leva och att försöka att strunta i det. För man får så många goda råd när man är sjuk. Allt som oftast går råden stick i stäv med varandra och inte sällan visar de sig dessutom vara kontraproduktiva för just mig. Med det vill jag säga att det antagligen inte finns några råd som är goda för alla, men att man självklart ska prova de råd man ser som rimliga. Om man rent av tror på några råd är det bara att köra. Testa allt du vill alltså.
 
Ett annat sätt att bli bättre på är troligtvis att låta tiden gå. Förmodligen läker kroppen och hjärnan långsamt om den får tid på sig.
 
 
 
 
För att relatera till bilden ovan tror jag att när man blir sjuk så förlorar man en hel del funktioner i hjärnan och det tar tid att få tillbaka dem. Kanske får man det aldrig. Men allt eftersom tiden går kommer ett litet kugghjul i taget att haka i ett annat för att ge minnet, koncentrationen, ångesten, depressionen och alla fysiska symptom orsakade av psyket möjlighet att sakta börja fungera igen. Någon säger "Det går inte att vila sig ur ett utmattningssyndrom" men jag tror faktiskt precis tvärtom. Jag tror att man behöver vila och ta bort krav och utmaningar och därefter lyssna på hur kroppen och hjärnan reagerar på det du gör. Se efter vilka konsekvenser din vardag får och anpassa dig efter det du ser.
 
Anledningen till att jag tror så här är att jag under mina första år som sjuk försökte med allt. Följde massa råd från diverse experter och tänkte att jag måste arbeta på att bli frisk. Det gick inte. Inget blev bättre av att jag försökte så mycket. Att kämpa som en tok var inte rätt taktik. Det var ju det eviga kämpandet som gjort mig sjuk. Jag behövde tid, tystnad och vila för att inte bli sämre. Jag behövde långsamhet och sparsamt med umgänge och det bara med dem som accepterade att jag inte fungerade. 
 
Så, kort sagt kan man säga att det krävs att man anpassar sitt sätt ett leva efter den förmåga man för tillfället besitter. Helst också att man lyckas göra det utan dåligt samvete för allt man inte klarar och för alla man inte förmår umgås med, ringa till, eller hjälpa med saker. Så, om du inte redan gjort det så kan du prova att börja där. Acceptans och vila. Det kanske fungerar för dig. Men det finns så mycket mer som kan göra att man blir bättre. Därför...
 
Forstättning på det här inlägget kommer snart. Tills dess, ha det så bra ni kan! 
Kram på er!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0