Äntligen en helg med tjejerna!



 Förra helgen i storstan med de här. Så länge sen det funkade. Sol, glada skratt, många samtal och...
...mycket vin...
 
 
Jag och syrran tog ett hotellrum och resten av ligan bodde i lånad lägenhet. En riktigt liten en. Därav beslutet att bo på hotell. Det var bra för mig. Och för dom. Jag kunde lägga mig lite tidigare än de andra och de kunde fortsätta festen en stund till efter att jag blivit trött. Win, win! 
 
Promenader mellan olika ställen där man kunde äta och dricka gott var vår huvudaktivitet. Perfekt!
 
Fjäderholmarna fick ett besök och vädret var helt fantastiskt. Ett litet mörkt moln på himlen i form av en panikattack på vägen dit men annars var himlen blå och ölen kall. Klipporna var fulla av fågelskit och någon snodde en handduk av oss, men vi hade is i proseccon och rosévinet smakade gott.  Vi hade kul!
 
Vi skippade all shopping och det kändes bra. Bara mysiga och trevliga aktiviteter. En resa precis i min smak. Återhämtning kan man förstås inte kalla det hela, men att tanka vänskap och att få skratta är viktigt så att det räcker.
 
Äntligen kändes det rimligt att försöka åka med på något sånt här. Jag tar med mig just det, att det gick så bra och att jag kunde vara med nästan hela tiden. Det var inte igår och det är inte på något vis självklart. Visst, ångest stundtals, men bortsett från panikattacken var det helt och hållet hanterbart.
 
Konsekvenserna av resan är inte avklarade än. Veckan har varit tuff. Tog semster på måndagen för att vila upp mig men det räckte inte riktigt. Jobbet har jag fixat men sen har det mest gått ut på att göra en sak och sen ligga eller sitta och vila. Ja, ni kanske såg mitt förra inlägg om ångest... Men det var det värt! Nästa gång blir det Barcelona. Eller hur var det vi sa brudar? 
 
Ta hand om er!
 

Vad är ångest för dig?

 
Det är konstigt med ångest. Den tar sig så olika uttryck och kan ha så många orsaker. Vissa typer av ångest har enkla förklaringar och andra har mer komplexa, om det ens finns några. Mina erfarenheter är ganska gedigna vid det här laget, men jag inser att det är olika för alla. Ingen sitter på facit i den här frågan.
 
Redan som ung hade jag ständigt prestationsångest. Fast jag visste inte att det fanns ett så tjusigt namn på problemet. Jag kände bara en stark press på mig själv att göra bra ifrån mig. Så enkelt var det. Det löste jag helt enkelt genom att göra saker så bra jag kunde. Ett gott utfört arbete dämpar sån ångest. Problemet är väl bara att man inte mår bättre på sikt eftersom nya områden att prestera på, kommer hela tiden. Jag har betydligt mindre av just den här varan idag och det är nog för att jag helt enkelt inte kunde prestera under en väldigt lång period. Både jag och min omgivning slutade att förvänta sig saker av mig helt enkelt. 
 
Social ångest kan vara ett problem i ganska många situationer och det är inte heller något nytt. Det har pågått. Känslan av att ha ansvar för andras mående, att andra har det bra, att andra har roligt. Om någon verkar ha tråkigt måste det ju vara för att jag är så tråkig att vara med. Såklart! Det skapar prestationsångest och gör att man verkligen inte orkar ha folk omkring sig när man inte klarar att vara glad eller engagerad. Man drar sig hellre undan och när det blir riktigt illa svarar man inte ens i telefonen. Om någon verkar upprörd så tänker man att det nog beror på mig. Har jag sagt något? Gjort något? Den här ångesten kan vara riktigt jobbig och man kan verkligen må dåligt av att känna att man orsakat någon annan smärta eller problem. Fast man inte ens är säker på att det är det man har gjort...
 
Skuldkänslor kan kanske räknas in i den sociala ångesten. De kan ju vara väldigt starka både när man tror att man gjort fel och när man faktiskt har gjort fel. Och så har vi ångesten som skapas av att man inte kan vara med och bidra. Den ger feta skuldkänslor. Man hjälper inte till eller deltar i saker eftersom man är sjuk och det blir en ond cirkel. Men man vänjer sig med tiden och det är lättare att säga nej nu än förut.
 
Ångest orsakad av oro för det som händer runt omkring är svår att brottas med. Speciellt om man inte kan påverka det kommande scenariet. Som barn handlade det om eld och bränder, en häst som kunde bli sjuk, spindlar eller en förälder som var sen hem på kvällen. Nu handlar det mer om hur livet ska te sig för min familj, framförallt mina barn. Om de får det de behöver och om de mår bra. Om jag har gjort vad jag kan, för att ge dem det de behöver i framtiden. Oro för att de ska bli sjuka, ledsna, ensamma, felbehandlade...  Det handlar till och med om fobi för magsjuka. Fånigt, jag vet. Men så är det. Men det har blivit bättre i takt med att barnen blivit äldre.
 
De här olika formerna av ångest går att sortera i och ibland kan man göra något åt dem. Korsiktigt eller lånsiktigt. KBT kanske. Utsätta sig för det som ger ångest. Terapi för att inse att världen inte kretsar kring mig, så till vida att hela ansvaret för andras väl och ve vilar på mig. Ibland räcker det med att lösa ett problem för att ångesten ska lätta. Det här är faktiskt min bästa gren. Jag klurar och löser, mailar och ringer, frågar, fixar och gör. Om alla är nöjda och glada, alla frågetecken är uträtade och alla har fått det de behöver, kan ångesten lätta. Men som sagt, det kommer hela tiden nya problem att lösa. Det tar aldrig slut, eftersom det är så livet ser ut. Så tricket är alltså att inte få ångest av de här anledningarna eftersom "anledningarna" fortsätter strömma in hur man än väljer att leva sitt liv. Hur gör man?
 
Den här ångesten som man inte kan härleda till något specifikt är allra svårast att ha att göra med. Man vet inte riktigt varför den kommer. Kanske för att man är för trött eller för att man känner sig pressad. Kanske för att man inte fungerar som man borde utan strular till det och glömmer sjukt viktiga (och oviktiga) saker. Kanske för att man är deprimerad, hjärntrött eller för att man känner sig trängd, fysiskt eller psykiskt. Eller något annat man inte kan förstå i stunden. Vad vet jag...
 
Oftast är den ett molande obehag i bröstet och ett kryp i kroppen. Ibland blir andningen ansträngd och man går omkring och försöker få tillräckligt med luft. Ibland slår hjärtat hårt eller ojämnt och ibland rusar pulsen. När obehaget blir för starkt blir det nästan outhärdligt. Det värker i bröstet och halsen. Det gör ont som en stor sorg. Som om man förlorat någon man älskar. Då står man nästan inte ut. Ibland blir man iskall och varm omvartannat och man börjar hyperventilera och då kommer panikattacken. Det är ter sig olika och det är ganska ofta det inte syns utanpå, hur det känns inuti, om man inte är uppmärksam. 
 
Jag hade ångest varje dag förut. Nästan hela tiden. Nu är det bättre. Ibland har jag ångest och ibland inte. När den kommer kan det vara av alla grader i helvetet. Molande eller panikslaget och allt däremellan. Det händer att jag inte är förberedd, men oftast är jag det. Ovanligare än så är det inte. Men ibland är jag liksom normal nuförtiden. Känner mig normal och beter mig normalt. Det är skönt. Det är åt det hållet det går. Sakta men säkert. Men inte just idag. Just idag behövde jag formulera ångesten i ord, för att hantera den. I morgon är det nog bättre igen...
 
Hur ser er ångest ut? Vet ni varför ni har ångest och vad ni ska göra åt den?
 
Ta hand om er!
 
 

Utmattningssyndromets orsaker och förlopp - olika för alla


Så här säger man att förloppet brukar se ut vid utmattningssyndrom. Någon ungefärlig tid för varje fas i förloppet verkar inte finnas. Det är olika för alla. På samma sätt som att vissa blir sjuka och andra inte har vissa en väldigt lång tid till tillfrisknande medan andra har kortare. Somliga verkar aldrig bli helt friska.
 
 
Vad olikheterna beror på vet man nog inte. Beror det på hur lång tid individen pressade sig själv innan kraschen kom? Eller beror det på vilken underliggande sårbarhet som fanns för sjukdomen? Och om det beror på sårbarheten, vad beror den sårbarheten på i så fall? Genetiska sårbarheter och sociala sårbarheter, som arv och miljö? Eller en personlighet som gör att individen inte kan hävda sina behov. Som gör att hen känner att hen Inte borde klaga. Alla är ju trötta. Alla har ju mycket att göra. Ska jag komma här och säga att jag har det värre än nån annan? Det går ju inte. Jag kör på. Om alla andra orkar, orkar väl jag. Eller finns en försvarsmekanism som gör att individen stänger av och därmed inte uppfattar alla signaler som kroppen sänder ut? Eller helt enkelt ignorerar dem fast de finns där och skjuter upp problemet tills sedan? Och så blir det för sent...
 
 
Men så var det ju det där med individens egna gränser. De kanske inte var desamma som de andras gränser? De som verkade orka? Eller så hade de inte lika mycket i sina ryggsäckar? Eller så kunde de helt enkelt hantera det de hade i sina ryggsäckar på ett mer konstruktivt sätt. Vem vet egentligen?
 
 
Att det finns en gräns för vad alla människor orkar verkar vara en sanning som de flesta kan ta till sig nu, även om många fortfarande tror att det inte kan gälla just dem. Samma mekanism som vid allvarliga fysiska sjukdomar antar jag. Det där kan inte hända mig eller mina närmaste.
 
På bilden ser man att individen har upp och nergångar under en lång period och dessutom finns en ganska rejäl dip någonstans ganska långt innan kraschen. Ju närmare kraschen man kommer desto mer uppvarvad blir man och det blir svårare och svårare att hoppa av tåget. Man blir helt enkelt fartblind.
 
På slutet av tillfriskningsperioden ser man också att det går upp och ner och det kan jag verkligen intyga att det gör. Hela tiden. Och vid varje nedgång hoppas man så att det ska bli den sista. Men det är lätt att misströsta. Det kanske inte finns någon sista? Runt påsk mådde jag riktigt dåligt i en period igen och tvingades gå ner i arbetstid. Och när uppgången kom tänkte jag samma tanke som alltid. Nu kanske det var sista gången nere i det där hålet. Men så var det inte. Har varit nere och vänt ytterligare en gång sen dess. Men man hoppas varje gång. Men frågan är vilket som är bäst. Att leva på hoppet eller att vara den där negativa (realistiska?) människan som inser att det här kommer att fortgå länge eller alltid. Och acceptera det.
 
Förut mådde jag alltid dåligt. Ofta mycket dåligt och ibland mindre dåligt. Men alltid dåligt. I flera år. Nu mår jag äntligen ganska bra i perioder. Är ganska glad och klarar av relativt mycket. Det blir lättare att acceptera dåliga perioder när jag vet att det kommer bra perioder sen. Då kan man njuta av dem eftersom de är just bra. Det var väldigt svårt att acceptera riktigt dåliga perioder förut när det aldrig kom någon bra efteråt, utan bara mindre dålig. Det kändes så hopplöst. Har man bra perioder kan man kanske leva med de dåliga. Så tänker jag nu i alla fall. Hur tänker du?
 
Stämmer bilden med din upplevelse av sjukdomen? Berätta gärna!
 
Ta hand om er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0