Nya utmaningar väntar

Som jag berättade i förra inlägget har sommaren har varit den bästa av de fem senaste när det kommer till mitt mående. Knappast om man pratar om vädret, men det känns sekundärt just nu, för nu väntar förhoppningsvis en spännande höst för mig. Jag har ju som bekant provat att gå tillbaka både till min tidigare arbetsplats och en annan arbetsplats på kommunhuset flera gånger  under min sjukskrivning, utan att lyckas. Inte mindre än ett försök till arbete och tre försök till arbetsträning har jag tagit mig igenom utan att lyckas komma vidare i rehabiliteringen. I våras var det dags för mitt fjärde försök till arbetsträning och äntligen fungerade det bra. Jag orkade och jag trivdes. Så, nu är det dags för nästa steg. Nya utmaningar väntar runt knuten. Äntligen! Eftersom arbetsträningen i våras gick helt ok så jag tror på det här nu. Precis som i våras tror jag på riktigt på att det kommer att gå bra. Min ork är bättre och mitt fokus är bättre. Jag är förhoppningsvis klokare och kan använda mina strategier smartare.

Så därför sökte jag ett nytt jobb i början av sommaren

. Som jag verkligen inte trodde att jag skulle få. Som jag efter en gruppintervju följd av en individuell intervju, faktiskt fick!

Så, imorgon börjar jag på vuxenutbildningen på 50%. Jag ska undervisa i samhällskunskap och jag är så taggad! Jag inser att jag kommer att behöva lära mig att undervisa på nya sätt. Att jag behöver lära mig en mängd nya saker. Att jag behöver läsa in mig på en massa material och lära känna nya människor. Det kommer säkert att bli lite arbetssamt. Men, jag tänker att jag kan spara energi eftersom jag antar att jag inte kommer att behöva avvärja fysiska bråk i korridoren eller ringa föräldrar när jag arbetar på vuxenutbildningen. Inte lösa konflikter varje dag som tar så mycket energi i anspråk. Inte heller ha utvecklingssamtal. Jag tror att jag kommer kunna fokusera mer på undervisningen och bedömningen.

Om jag är rädd? Orolig och nervös? Ja, lite kanske, men mest känner jag mig förväntansfull och glad. För jag inser att jag bara kan göra vad jag kan. Går det inte bra så är det så. Då får det bli den dagens huvudvärk. Går det bra så går det bra. Och då ska jag glädjas åt det. Och min känsla är att det kommer att gå bra, så jag väljer att lita på den känslan. Efterlängtad känsla ska ni veta!

Både min gamla och min nya chef har på alla sätt varit tillmötesgående för att ge mig så bra förutsättningar som möjligt för att det här ska lyckas. Jag känner att dom båda två är intresserade av att det ska gå bra för mig och det känns så himla skönt. Så min plan är alltså att gå från vårens lyckade arbetsträning på 25% i grundskolan, till arbete på 50% på vuxenutbildningen och jag ser fram emot starten så mycket!

Hoppas att alla ni andra "sjuklingar" har haft en så bra sommar som möjligt och att ni mår bättre nu än i våras. Att ni också har tagit att litet steg på vägen. Det är ni alla så väl värda efter allt slit den här sjukdomen för med sig. För det tar tid att komma vidare i livet efter en sån här krasch. Vissa dagar kan vara fruktansvärt jobbiga men det blir sakta bättre. De jobbigaste dagarna är inte fullt så jobbiga som förut och de bästa dagarna är nu strax över "OK". Inte strax under "OK" som de varit i flera år. Många bakslag är antagligen fortfarande att vänta även för mig. Men dom blir färre och lindrigare. Hoppas att det är samma för er!

Ta hand om er!

Jag är tillbaka från min "bloggsemster"

Min sommar har varit bra. Typ. Ni som är i samma sits som mig vet hur jag menar. Bra för att vara jag. Bra jämfört med tidigare. Inte som före-sjukdomen-bra, som innebär bra på riktigt utan bra efter förutsättningarna. De flesta symptom är kvar, men de har varit av en svagare karaktär den senaste tiden. Hjärntröttheten har inte påverkat mig lika starkt som tidigare. Jag har kunnat vara på benen nästan hela dagar när vi bara ha varit hemma. När vi har gjort saker har korta vilor räckt för att orka resten av dagen. Ett par kortare svackor på några dagar vardera har varit tuffa, men inte i närheten av hur mina tidigare svackor varit. Huvudvärken har bara kommit enstaka dagar under sommaren men nu har den varit på besök varje dag de senaste tio dagarna. Ska ringa sjukgymnasten och boka tid för mer akupunktur eftersom jag tror att det var den som gjorde att huvudvärken släppte i början av sommaren. Så på det stora hela, den bästa sommaren av de fem senaste. Det räcker för mig just nu. Jag är tacksam för att det går framåt.

 

Träffade en vän häromdagen. Hon undrade om jag hade slutat blogga. Men nej, det har jag inte. Jag har bara inte haft lust. Jag brukar inte ha lust att skriva något när min familj är hemma. Jag tappar liksom fokus när dom finns omkring mig. Så jag tog en liten bloggsemester på några veckor. La all min energi på att göra det som dök upp för dagen. Sola lite, äta något gott. Städa lite, dricka något gott. Promenera en stund, läsa en bok eller en tidning. Vara där min familj var. Måla lite, fixa i trädgården. Husvagnssemestern med goda vänner blev kortare än vanligt, men den blev av och det var en avkopplande och skön semester i Rättvik. En konsert i Göteborg i början av sommaren som var fantastisk men som gav mig några tuffa återhämtningsdagar blev det också. Men det var det verkligen värt. Att se Coldplay med familjen var en stor upplevelse som jag kommer att minnas länge.  Alltså, inga stora projekt och inga längre resor utan mest hemmatid. Tidiga kvällar och sovmorgnar hela sommaren. Återhämtning.

 

 Ett av mina syften med att skriva är att skriva av mig när det är för jobbigt och jag behöver kanalisera svåra känslor som ångest och nedstämdhet. Att jag inte känt behov av att skriva i sommar ser jag som ett gott tecken. Det tyder på bättre psykiskt mående. Ett annat syfte med mitt skrivande är att jag helt enkelt tycker om att skriva och texterna kan bara rinna ur mig när det vill sig väl. Om andra blir hjälpta av mitt skrivande ibland är det en bonus som visst kan vara en drivkraft till att producera en text, men jag har bestämt mig för att skrivandet ska ske på mina villkor och inte får bli ett måste eller en stress. Jag skriver när jag vill helt enkelt. Och det har jag inte velat under sommaren. Men nu vill jag. För jag har något spännande att berätta. Fortsättning följer i nästa inlägg.

Ta hand om er!

 

 

Hur man undviker att bli sjuk i utmattningssyndrom - och kanske också hur man blir frisk igen...

Det här är en text till alla er som lever i 190 km/h och kanske börjar ana att det inte kommer att hålla i längden. Det är också en text till er som redan kört er själva i botten och behöver strategier för att komma tillbaka. Och dessutom är det en text till er som står bredvid och tycker att "hen får väl för sjutton skynda sig lite så att vi hinner med allt onödigt och nödvändigt". Till de flesta av er med andra ord. Den handlar om att ta sig tid.

 

Att låta saker TA DEN TID DE TAR. Den kanske viktigaste lärdomen jag dragit av alla. Att MAN HINNER DET MAN HINNER. Inte mer. Gärna mindre, för att skapa luft mellan aktiviteter och arbetsuppgifter. Att ibland FÅR ANDRA VÄNTA på att man ska komma hem eller bort eller bli klar med något. Jag vill illustrera det med bilderna nedan. Det här är bara exempel och det finns såklart mängder av andra situationer att dra ner tempot i.

 

  • Är det 110 så kan man faktiskt köra 110. Man behöver inte ligga 20 km/h över hastighetsgränsen hela tiden för att man har bråttom. Har man verkligen så bråttom och det känns så ofta måste man se över hur dagarna är upplagda och prioritera om. Välja och välja bort. Annars går det åt helsike, förr eller senare. När du känner stressen koka i dig för att det går för sakta i trafiken. Se ovan och prioritera om. Trafiken tar den tid den tar.

 

  • När du går över gatan är det din tur att gå över gatan. Faktiskt. Du behöver alltså inte titta ursäktande på bilisten som väntar på dig och småspringa över för att störa så lite som möjligt.

 

  • När du är i affären behöver du inte lägga upp varorna på bandet i 100 knyck och sedan packa alla varor i samma tempo medan du ursäktande tittar på den bakom dig i kön, som kanske får vänta på dig en stund. För det är din tur. Om personen bakom dig i kön verkar stressad har hen planerat tokigt eller prioriterat fel. Inte du.

 

  • När du tar en promenad i skogen måste du inte motionera effektivt varje gång. Det är inte slöseri med tid att bara gå en sväng. Lyssna på skogens sus eller en bra bok på Storytel. Eller musik som du gillar. Du måste inte försöka gå snabbare än igår och du måste inte motionera för att nå (för högt) uppsatta mål, som bara du själv bryr dig om egentligen. Och, om du verkligen har bråttom kan du välja att strunta i promenaden just idag istället för att kuta runt och känna tidspress.
 
  • Om du påbörjar något måste du inte bli klar med det innan maten/innan du kan gå och lägga dig/innan du måste åka. Du kan lägga ner det du håller på med och återgå till det när du har tid igen. Tvätthögen kommer att ligga kvar och dammtussarna likaså. Var så säker. Bygget rasar sällan ihop för att du pausar en dag eller två om det är byggande du pysslar med. Troligtvis kommer de flesta saker du tar dig för kunna återupptas vid ett annat tillfälle. Har du tur kanske nån annat rent av gör några av sakerna medan du pausar. Låt tillfällen då du verkligen måste göra klart prioriteras (typ hämta barn som inte gärna kan stå och hänga på förskolegåden eller vid fotbollsplanen över natten, eller matlagning som sker på het platta eller grill eller plötslig sjukdom i familjen). Nu kommer jag till exempel att pausa bloggskrivandet tills imorgon för att jag är trött nu och det kommer att gå utmärkt eftersom det inte är en livsviktig uppgift. Och jag tänker inte gå ner i "hobbyrummet" och vika tvätten som just nu också ligger i en paushög. Det får bli sen när orken kommer tillbaka.

 

 
 
Om du lever väldigt uppvarvat känner du dig nog provocerad nu. För du har ju så mycket att göra att du faktiskt inte kan hålla på och pausa och vila och sånt trams. Du måste faktiskt rappa på om inte allt omkring dig ska falla ihop. Du tycker att allt du gör är livsviktigt. Du måste kasta i dig maten, gå raskt eller småspringa hela tiden och köra som en blådåre. Du måste duscha snabbt och skulle aldrig prioritera att smörja in kroppen efteråt eller läsa en bok en stund bara för att du tycker om det. Du måste skjutsa hit och dit och maten måste fram på momangen. Du kanske redan har börjat prioritera bort intressen och vänner. Kanske sömn också om det inte är så att det har gjort sig självt genom att du inte somnar alls, hur gärna du än vill. Du kanske har slutat ringa folk eller till och med slutat svara när andra ringer dig. Du kanske har börjat skippa måltider för att du inte tycker dig ha tid att laga mat eller kanske har matlusten redan sinat så att matproblemet har löst sig själv. Du kanske aldrig skrattar längre, förutom det där påklistrade leendet när det är folk omkring. Du kanske till och med gråter varje gång du är ensam och då är det verkligen dags att åtgärda situationen.
 
Så här är det! Om du känner dig provocerad av tanken att på att leva i ett lugnare tempo eftersom du anser att det inte går så har du ett problem att lösa. Då är du troligtvis i ett hjul som du måste hoppa ur. Du tycker att det känns omöjligt och därför du blir provocerad och då har du solklart ett problem eftersom det betyder att du inte ser några lösningar på att du har för mycket att göra. Då behöver du tänka på att alla har 24 timmar på ett dygn och du väljer själv hur du vill använda dem. Nu blev du antagligen ännu mer provocerad för du gör ju bara sånt du verkligen måste. Tänk ett varv till. Vill du prioritera bland dina "livsviktiga" uppgifter nu eller vill du tvingas lägga ner ALLA uppgifter i flera år framåt? Jag valde det senare och det har jag verkligen fått ångra.
 
Innan du blir sjuk kommer du att tycka att råd om ett lugnare liv är omöjliga att följa och du kommer att tycka att den som ger dig rådet saknar förståelse för din livssituation. Alltså finns det stor risk att du struntar i råden. Men gör inte det. För sen, när du har blivit sjuk och mår som sämst kommer du också att få en massa råd om hur du ska komma tillbaka genom att leva ett lugnare liv. Och du kommer inte att kunna följa dem då, eftersom du inte orkar någonting alls. Dt kan dröja år innan du orkar följa råden. Och det är ännu värre. Försätt dig inte i den situationen. Så här menar jag nu:
 
Exempel på råd jag fått (som hade varit utmärkta att följa innan jag blev sjuk men som blev omöjliga att följa när jag var som sjukast):
 
  • Stressa inte genom affären. Du orkar ju inte ens handla så vad menas?

 

  • Ta hand om dig och duscha långsamt och smörj in kroppen långsamt efteråt (som min första psykolog sa...). What? Du orkar ju inte ens stå den stund det tar att duscha och skiter fullständigt i om kroppen är insmord eller inte.

 

  • Ta pauser ofta. Typ 10 minuter varje timme. Ok? Du orkar ju inte ha aktiviteter som pågår längre en 10 minuter så det får bli tvärtom då.

 

  • Ta rast ofta på jobbet. Öhhh? Du orkar inte ens ta dig dit.

 

  • Träna varje dag för det är så läkande. Jaså? Du orkar kanske ta en promenad en dag och en annan dag går du mellan soffan och sängen. Svårt att träna då...

 

  • Gör saker du tycker om och mår bra av. Saker som ger energi. Och vad skulle det vara? Allt, och då menar jag allt, tar energi och ingenting, och då menar jag ingenting, är roligt längre. Inga äkta skratt kan komma ur din mun längre. Så hur gör man då något roligt? Allt du gör är en börda, under väldigt lång tid.
 
  • Tänk på att äta näringsriktig mat. Mat? Ja kanske till middag när resten av familjen är hemma men till lunch; fil, gröt eller inget alls eftersom du inte orkar fixa något.
 
  • Gå ut och njut av solen. Allt blir bättre när solen skiner och det blir sommar. Hur menar du nu? Solen är alldeles för ljus för dina ljuskänsliga ögon. Den gör ont och dessutom känns det bara jobbigt att soljäveln lyser eftersom du då får dåligt samvete när du inte orkar gå ut alls.
 
  • Prioritera det viktigaste. Säg nej till saker. Mmm, jag säger nej till typ allt nu eftersom jag inte klarar nästan nånting...

 

Ja, du fattar var jag vill komma va? Du måste själv göra val som gör det möjligt att dra ner på tempot. Du och alla andra har exakt lika mycket tid att laborera med. Gör medvetna val och låt inte allt bara rulla på. Se till att det finns luft i schemat för oförutsägbara händelser. Dom dimper in, var så säker. 
 
Om du är den som tror att du kan vara på väg att bli sjuk.Ta tag i problemet med att ha för mycket på programmet innan det är för sent. Dra ner på tempot, gör val och prioritera.
 
Om du är den som redan blivit sjuk och du mår som allra sämst just nu. Vila och ta bort så mycket som möjligt av allt.
 
Om du är den som är sjuk men har tillfrisknat så pass att du orkar följa råd överhuvudtaget. Öva på att leva långsammare, göra val och prioritera.
 
Om du är den står bredvid så jaga inte på någon av ovan nämnda. Pressa inte den stressade att orka mer och fråga inte den som har för mycket att göra om tjänster hela tiden. Tvinga inte den sjuka att prestera när det inte fungerar och uppmuntra inte den som håller på att tillfriskna att återgå till gamla ohållbara vanor.
 
Hoppas att du kan ta till dig av det här även om du blev provocerad, för då är du den som behöver de här råden allra mest.
Ta hand om er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0