Hur blev du bättre? Del 5.

Om du inte läst tidigare inlägg så scrolla ner och läs dem först om du vill. Det här är en fortsättning. Igen...
 
Tidigare inlägg har handlat om acceptans, omgivning, terapi, aktviteter och att tillåta sig att vila, istället för att försöka kämpa sig till att bli frisk genom att prestera (med eller utan terapeut). Det blir svårt att bli frisk om man fortsätter att prestera, till och med på "tillfriskningsområdet". Som om man inte presterat nog om man brakat in i väggen... 
 
 
 
 
Så, ett komplement till saker jag beskrivit att man kan göra för att bli bättre kan vara mediciner. Jag vet att många har åsikter om just mediciner.
 
"Ska du verkligen ta det här eller det där?"
 
"Du vet väl att det inte är bra med mediciner? Du kan ju bli beroende."
 
Eller, "min kompis/mamma/kusin etc. blev ännu sjukare av medicin och fick diverse svåra biverkningar."
 
Omvänt kan någon undra "Finns det inte bara nån medicin du kan ta så att du blir frisk".
 
Jag respekterar allas åsikter om mediciner. Vi har alla olika erfarenheter av dem och jag tänker att man provar om man vill, annars inte. Men om man är väldigt sjuk så är det nog vanligt att gripa varje halmstrå.
 
Jag provade tre olika antidepressiva mediciner och diverse ångestdämpande och sömngivande mediciner under de tre första åren av min sjukdomstid. Jag var ganska desperat eftersom min depression var svår. De fungerade inte särskilt bra även om de kanske hjälpte en aning. Åtminstone de som lät mig sova om nätterna.
 
Efter att tre år gått provade jag äntligen en antidepressiv medicin som fick mig att börja fungera lite hjälpligt. Jag blev piggare, hjärntröttheten minskade en aning och jag orkade lite mer i vardagen, som fortfarande innebar heltidssjuksrivning. Jag upptäckte att jag log ibland utan att spela en roll och att jag ibland tog initiativet till ett samtal med någon utanför familjen av fri vilja. Det var stort i den situation jag då befann mig i. Efter höjd dos kunde jag kliva upp ett steg till i trappan och det var verkligen skönt.  Svackorna var fortfarande riktigt tuffa men emellanåt kunde jag göra saker och få ut något av aktiviteten. Efter fyra år kunde jag börja arbetsräna och sedan arbeta på halvtid. Den här medicinen var avgörande för mig. Så var det.
 
Efter fem sjukdomsår blev jag övertalad att ta ytterligare en medicin. Det var en läkare på Affektiva som ringde mig flera gånger efter att ha lusläst min journal och samrått med en överäkare. Han ville övertyga mig om att det kunde vara bra att prova en stämningsstabiliserande medicin. Han ansåg att jag borde kunna bli bättre än vad jag var och att jag borde kunna få färre och mindre djupa depressiva svackor och att det vore värt att prova. Jag var oerhört skeptisk till fler mediciner men till slut föll jag till föga. Efter ett par svajiga månader med flera doshöjningar blev jag faktiskt nästan fri från min depression även om utmattningssyndrom och ångest fanns kvar. Dock i en betydligt mindre omfattning än tidigare.
 
Jag kan nu säga att jag inte längre är deprimerad för första gången på typ 5-6 år. Men jag tar fortfarande mediciner. Utan dem fungerar inte vardagen. Inte än. Så, som jag ser det kan mediciner vara något bra, även om det tog ett tag för mig att hitta rätt sorter. Man får kanske uthärda en del biverknigar men ibland kan det vara värt det. Dessutom är det inte alls säkert att alla får dem. 
 
Ett problem med mediciner är att det inte är särskilt socialt accepterat att ta just antidepressiva eller stämingsstabiliserande mediciner. Man talar tyst om det. Det klingar inget vidare med psykiatriska diagnoser och än värre är det med mediciner som används av människor med psykiska diagnoser. Ingen skulle dock tycka att det vore konstigt att ta insulin vid diabetes, bricanyl vid astma eller blodtrycksmediciner vid högt blodtryck. Jag bestämde mig tidigt för att det inte borde vara någon skillnad på mediciner och mediciner och vägrar skämmas för att jag behöver den här hjälpen. Det är som det är.
 
Men min erfarenhet är dock att man inte läker utmattningssyndrom med antidepressiva mediciner utan det är depressioner och ångest man kan medicinera. Men att bli fri från depression är nog ett måste för att bli bättre i ett utmattningssyndrom om man har både ock. När det gäller utmattningssyndromet får man nog prova andra saker som acceptans och vila som jag skrev om i tidigare inlägg. Eller att omge sig med rätt folk och att lära sig hur man själv fungerar. Fortsättning följer...
 
Hoppas att ni alla mår så bra som ni kan just nu. 
Ta hand om er!

Hur blev du bättre? Del 4.

Återigen, om du inte läst de tidigare inläggen om det här ämnet kan du scrolla ner och läsa dem först. Om du vill alltså. Det här är en fortsättning på mitt svar på frågan om hur jag blev bättre. 
 
Jag tänker prata en stund om omgivningen nu. Den kan vara ett problem eftersom man kanske inte kan påverka den helt och hållet på egen hand. Man har ju en del människor, ett boende och ett arbete omkring sig oavsett om man mår bra av det eller inte, men har man tur har man nära och kära som bryr sig om en. Det är hjälpsamt.
 
Omgivningens roll är en viktig pusselbit för att bli bättre. Det är viktigt att ha människor som förstår omkring sig. Som lyssnar på det du berättar och tar hänsyn till vad du behöver. Vissa kanske till och med kan se på dig vad du behöver och de är ju de allra bästa människorna att ha omkring sig förstås, men det är inget man kan kräva av andra. Däremot kan man kräva att andra respekterar dina behov även om de varken ser eller förstår dem.
 
Omgivningen måste låta dig vara sjuk när du är sjuk. Min syster sa just det en gång tidigt i min sjukdomsperiod när jag försökte leva som vanligt fast jag mådde oerhört dåligt och kraschade hela tiden. "Du är sjuk, du ska ta det lugnt". Just det där "Du är sjuk" var skönt att höra minns jag. Det bekräftade att jag inte bara var lat som inte orkade det jag hade orkat tidigare. Jag hade en ständig oro kring just det. Att jag var dålig som inte orkade. Lat och en sån som gav upp. Jag ville inte att andra skulle tänka så om mig. 
 
 
 
 
De flesta omkring en förstår inte det här på djupet. Lika lite som man själv förstår andra som har svåra sjukdomar eller problem man inte själv har haft. Inget konstigt alls i det. Men om du har människor omkring dig som ger dig dåligt samvete eller äter upp din energi och du vill välja bort dem, så våga göra det. Om du inte kan (eller vill) välja bort dem så kanske du behöver hjälp av någon utomstående för att lära dig hantera känslorna som de här människornas agerande bidrar till. Du kanske behöver några strategier för att inte bli fångad i deras nät eller mentalt totalt uttröttad av deras sällskap. För det kan handla om människor du älskar också. Människor du vill fungera med, eftersom de betyder mycket för dig. Det är ju dina känslor som är problemet även om det ibland kan kännas som att det någon annan som gör att du mår skit.
 
Och om du känner att ditt jobb är en dålig omgivning för dig, gör något åt det. Det är en stor del av din vardag. När man är helt sjukskriven spelar det ju ingen roll men när man ska tillbaka kan det vara så att det inte går att komma tillbaka till den situation du var i. Du måste antingen försöka byta arbete eller ta ett allvarligt samtal med din chef för att ändra din situation på jobbet. Det går inte annars.
 
Vidare handlar ju omgivningen inte bara om människor och arbete, utan också om hur du bor, var du är och vad du gör. Jag har så många gånger undrat hur folk som bor i stan kan bli friska? Om du gör det, tappa inte hoppet nu, men för mig är lugn och ro A och O. För att orka åka iväg behöver jag få komma hem till lugnet efteråt. Återhämta mig. Jag vill inte höra trafik eller trängas på tunnelbanor och bussar. Jag vill inte att grannar och förbipasserande ska se vad jag gör när jag vilar på en filt på gräsmattan eller brottas med ångest eller för den delen njuter av en kopp kaffe på min altan. Jag vill inte heller att det ska knacka på min dörr i tid och otid eller tvingas höra grannarnas musik, fester eller bråk.
 
 
 
Jag vill vara i fred en del av min tid. Jag vill kunna välja om jag ska lyssna på olika ljud eller småprata med folk. Jag kanske har blivit lite av en eremit, men jag uppskattar verkligen att vara för mig själv eller med min närmaste familj eller mina närmaste vänner. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har ett hus på landet med en tomt utan särskilt mycket insyn. Jag har tur som kan sätta mig med en kopp kaffe och kolla på den här utsikten utan att behöva ta mig ut i naturen. Jag vet att inte alla kan få ha det, men kanske är det inte alla som behöver ha det heller. Det är nog individuellt det det också. Vissa tänker antagligen tvärtom. Att det är enkelt att bo i stan. Kortare resor, inget arbete i någon trädgård, ingen snöskottning utanför dörren för att komma ut en tidig morgon, mindre skjutsning om du har barn...
 
Hoppas att något av detta kan hjälpa dig på något litet ynka sätt åtminstone. Det kommer en fortsättning så välkommen tillbaka då. Då kanske du hittar något matnyttigt.
 
Vi hörs snart!
 
 

Hur blev du bättre? Del 3.

Det här med att skriva om hur jag blev bättre var verkligen inte gjort på en kvart. Har hållit på ett par veckor nu och fan vet hur måga delar det blir. Det blir tydligt för mig att det inte finns någon quick fix när det gäller utmattningssyndrom och depression. Inte för att jag trodde det heller i och för sig. Jag har ju hållit på i 5,5 år med den här sjukdomen och jag är ju långt ifrån klar. Men i alla fall, det här är en fortsättning på tidigare delar. Scrolla ner och börja med del 1 om du vill.
 
Jag tror att det är viktigt att ta professionell hjälp om du är deprímerad! Troligtvis är du hjälpt av att prata med någon om du har utmattningssyndrom utan depression också, men mina erfarenheter handlar om att vara sjuk i utmattningssyndrom, depression och ångest samtidigt. Det är nog väldigt vanligt. När man har både ock kan det vara svårt att hitta rätt hjälp.
 
Vid utmattningssyndrom behöver man vila och öva på att inte prestera så jäkla mycket hela tiden. Tagga ner, tacka nej, ta det lugnt och känna efter hur mycket man klarar. Annars blir det fler steg bakåt än framåt.
 
Vid depression kan man behöva försöka göra saker för att inte falla ner ännu djupare. De två behoven motverkar som ni förstår varandra...
 
 
 
Så här var det för mig.
 
Jag började med att avverka en kurator på vårdcentralen. Det var inte särskilt hjälpsamt. Jag var alldeles för sjuk för att hen skulle kunna hjälpa mig, vilket min läkare också insåg, varför jag skickades iväg till min första psykolog. Hen var faktiskt helt ute och cyklade, även om jag inte fattade det då. Man litar ju på en utbildad psykolog. Man gör ju som man blir tillsagd...
 
Det var en KBT terapeut och KBT är säkert bra. Men inte för mig. Inte då i alla fall. Jag fick uppgifter att göra. Sådana uppgifter som man kunde lägga hur mycket jobb som helst på. Och jag gjorde dem. Jag var helt slut både psykiskt och fysikt, men jag försökte ändå göra som jag blev tillsagd. För det är så jag fungerar.
 
Jag hade minst två stora problem som inte rimmade med den KBT som hen utövade. Prestationsångest och tvångskänslor att göra rätt. Om terapeuten vill ge en massa uppgifter till den som har svåra problem med prestationsångest, så har hen bäddat för att även den prestationen ska bidra till försämring, även om själva innehållet i uppgiften är lovvärt. Ytterligare en uppgift i livet som ska göras rätt och bra. 
 
Jag ritade och skrev, suddade och ändrade. Fixade och gjorde allt perfekt och punktligt. Som vanligt. Som jag alltid gjort med de flesta uppgifter jag tagit mig an. Jag gjorde det trots att jag knappt orkade vara upprätt. För om jag ska göra något, då gör jag det ordentligt. Lämnar inget eller väldigt lite åt slumpen.
 
En uppgift jag fick var att åka till det stora köpcentret för att "öva på att minska social ångest". Jag hade svår social ångest under en lång period men jag tror så här i efterhand att den mest handlade om att jag verkligen inte orkade vara i sociala sammanhang. Vad gällde köpcentret orkade jag varken köra bil dit eller vara bland folk eller vistas där det var mycket ljud. Jag var svimfärdig, mådde illa och gjorde fel. Måste hitta någonstans att sitta, ligga, nu... Det blev bara tok. Jag fick var tacksam att jag ens kom hem igen. Jag mådde inte ett dugg bättre när mina 12 besök var avklarade. Snarare sämre. Och det dåliga samvetet för att inte klara något var värre en någonsin. Jag klarade ju inte ens att gå i terapi. Jag slussades vidare till psykiatrin.
 
Att få prata och vända och vrida på hur det hade blivit så här hjälpte mig att åtminstone förstå orsak och verkan. Sen tog det väääldigt lång tid innan jag kunde klara att leva lite mer på det sätt som psykologen förespråkade. Ni vet, mindre dåligt samvete för allt möjligt, inte säga ja till allt skit, respektera dagsformen och leva efter den, ta mot hjälp och be om hjälp, inte känna att man är till besvär, göra saker lite lagom, och hundra andra saker.
 
Listan på saker att ändra är överväldigande lång. Ett helt liv med väl inarbetade mönster måste ändras. Det tar tid. Men jag tror att det i mitt fall var betydligt bättre att få stöd av en psykolog för att lära mig att säga nej och prioritera mina behov, istället för att "träna på att utmana mig själv", som KBT terapeuten ansåg var grejen. Jag hade redan utmanat mig själv rakt in i väggen. Jag behövde verkligen strategier för att minska min prestationsångest.
 
Mina erfarenheter är att det har varit bra att träffa andra i samma situation. Men inte direkt när man är som sjukast. Då orkar man inte. Men sen kan en "stressgrupp" med en bra ledare vara till hjälp. Kommunhälsan anordnade sånt och det hade nog varit en mer positiv upplevelse om den hade kommit lite senare i sjukdomsskedet. Jag hade väldigt svårt att ta till mig det som hände under den första tiden, då kursen på kommunhälsan anordnades. Och jag minns typ ingenting nu i efterhand. Även kyrkan hade en bra verksamhet som jag deltog i. Men det var först efter tre år. När jag började fungera igen.
 
Jag klarar fortfarande inte att leva efter psykologens alla råd men jag har blivit bättre på det. Mycket bättre. Men att be andra om hjälp är fortfarande en tröskel som jag får ta sats för att hoppa över. Att göra lagom är också sjukt svårt. Man vill ju göra klart och göra bra. Inte halvdant och spara tills en annan dag liksom. Här kanske en KBT terapeut kan komma in. När man har förstått vad som har gått fel och varför. För att öva på att göra mindre, inte mer.
 
Så summa summarum, ta hjälp, men försök att få rätt hjälp anpassad efter den situation du är i just nu. Enkelt, eller hur... ;)
 
Fortsättning följer... Igen...
 
Ha det så bra ni kan. Kram!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0