Utdrag ur en utbränds dagbok - tio månader efter kraschen

140328

Och så är jag på väg upp ur svarta hålet för den här gången. Först en riktig helvetesvecka efter fjällresan, sen en halvpissig vecka och nu äntligen en ”okejvecka”.  Med riktiga promenader. Inte bara såna där halvdana promenader när man vandrar lite planlöst och stannar för att andas hela tiden. Nej, riktiga åtminstone halvsnabba promenader som kan gå under rubriken motion. Lite längre för varje dag. Idag riktigt långt med syrran som trevligt sällskap. Dessutom skiner solen. Skönt!

Under veckan har jag träffat psykologen för första gången. Jag fick svara på en enkät och berätta hur jag hamnade i min ”situation”. Vi ska träffas åtta gånger och försöka arbeta efter en konkret handlingsplan. Det blir nog bra. Hon verkade trevlig. Hoppas hon är duktig också. Imorgon är det dags för föräldrafest för den äldsta pojkens hockeylag. Hoppas, hoppas, hoppas att det blir en bra dag imorgon så att jag orkar iväg. Vill så gärna ha riktigt kul en kväll. Orka vara uppe en stund på kvällen. Orka vara social.

Dagens tre:

·         Promenad med syrran.

·         Kaffe med syrran i solen.

·         Hyfsat vindstilla.

Utdrag ur en utbränds dagbok - nio månader efter kraschen

140314

Efter en vecka riktigt under isen börjar det ljusna igen. Om än bara en aning, så är jag ändå lättad. Veckan efter fjällresan har varit katastrofal och jag har inte klarat av någonting. Ungefär som om någon drar undan mattan för en och man verkligen faller och skadar sig. Blir oförmögen att ta sig upp och uträtta något vettigt. Som om det gör så ont att man inte fattar vad folk pratar om eller vad som händer omkring en. Som om man verkligen inte bryr sig heller och vill att alla bara ska vara tysta. Sluta försöka lätta upp stämningen med onödigt chit chat. Var tysta bara. Annars måste jag verka otrevlig och vara den som går härifrån, för pratet och närgångenheten från andra gör att det känns som om jag är i en ormgrop. Det krälar okontrollerat omkring mig och jag kan inte slippa undan på annat sätt än att gå och stänga dörren om mig. Därför kan jag verka ohövlig. Därför är jag inte mig själv alla dagar.

Ja, ni hör ju själva. En kokodoktor vore nog på sin plats. Under den gångna panikartade veckan ringde jag alla möjliga instanser för att få hjälp innan kvävningen var ett faktum. Det ledde i alla fall fram till tider inbokade på sjukhuset för kontroll på öron, näsa, hals och hos Walid psykologkompetens för ett möte med en kokodoktor. Walid psykologkompetens. Vad är det för ett namn? Skitsamma, om två veckor finns det tid. Och jag tackade psykologen som om hon räddat livet på mig bara genom att ge mig en tid. Och det kanske hon hade…

En ny handläggare på försäkringskassan har jag också fått. Roger heter han och verkar stabil. Äntligen någon som sätter ner foten och säger: Nu gör vi så här… Det ska bli förberedelse inför arbetsträning på annan arbetsplats. Mellan 0-9 timmar i veckan beroende på dagsform. Inget eget ansvar och inga krav. Fortsatt sjukskrivning under tiden. Blir jag mer trött än vanligt eller mår sämre av det är det för tidigt att börja, anser Roger Handläggare. Går det bra är det dags för arbetsträning efter detta. Har varit sjukskriven i över nio månader. Det är länge och jag vill börja med något litet i alla fall. Så det här känns som en bra start. Nu ska jag bara prata med A på kommunhälsan om det här så att hon får hjälpa mig att hitta en plats att vara på. Och så måste jag berätta för rektorn. Gruvsamt… Roger Handläggare sa också att jag måste fundera på om det är rimligt att tro att jag kommer tillbaka till skolans värld igen eller om jag måste byta bana till slut. Men dom tankarna är ganska obekväma så dom väljer jag att skjuta upp på framtiden lite.

Dagens tre positiva:

·         Sovmorgon

·         Sol och varmt på förmiddagen. Jag hann sitta ute. Jag har en lähörna som var mycket uppskattad idag.

·         Det verkar som om stormen håller på att avta. Kanske kan bli en långsam promenad sedan.

Utdrag ur en utbränds dagbok - åtta månader efter kraschen

140205

Läkaren tyckte inte att det var så bra att jag mår så dåligt  att jag funderar på att kliva ut framför en bil. Jag fick en tid imorgon för att göra en grundligare undersökning och kanske få en remiss till sjukhuset för att kunna titta ner i halsen och se om något sitter i vägen där. Det är väl inte särskilt troligt men om inget finns att hitta där får jag det bekräftat och kan fundera hur jag ska bli av med ångesten, som det i så fall är. Det blir nog bra.

Nu har vi haft vårt sista tillfälle på stresshanteringskursen. Det kändes lite tomt och konstigt för det har varit både bra och trevliga förmiddagar. Vi har bildat en facebookgrupp och ska försöka träffas någonting framöver. Sedan blir det uppföljningsträffar var tredje månad ungefär.

Vi skrev ner våra reviderade mål under det sista tillfället och det blev tydligt hur mycket jag har lärt mig om mig själv och mitt beteende. Jag har förstått vilka förändringar jag måste åstadkomma hos mig själv. Nu gäller det bara att skrida till verket på alla punkter. Några är påbörjade och andra kan jag börja öva på först när jag kommer tillbaka till jobbet.

Mina mål:

·         Stanna upp och känna efter vad jag vill/kan innan jag säger ja/nej. Jag ska säga att jag vill fundera på saken och sen bestämma mig. Jag tänker berätta för folk omkring mig att det är min taktik så att inte folk blir sura.

·         Träna utifrån hur min kropp mår just idag. Alltid känna efter inför ett pass och inte köra efter träningsprogram.

·         Ändra mitt förhållningssätt i stressiga miljöer. Jag ska berätta för folk runtomkring så kan de påminna mig när jag glömmer. Så här ska jag göra:

o   Låta saker få ta den tid de tar.

o   Prioritera – nöja mig med de saker jag faktiskt hann/klarade.

o   Be om och ta emot hjälp av andra.

o   Ta en paus/avslappning/mindfulness även de dagar jag egentligen inte hinner.

o   Gå lugnt, tala lugnt – stanna nedvarvad även när det ”brinner” runt omkring.

o   Göra en sak i taget.

 

Den sista punkten blir svårast och viktigast. På kursen frågade någon hur många av de här sakerna jag var medveten om att jag borde förändra innan jag blev sjuk och svaret blev INGEN. Inte en enda av de här sakerna tänkte jag ens på att förändra. Pauser och lugn träning var slöseri med tid, att göra flera saker samtidigt gav mer tid till annat, springa mellan salarna på jobbet sparade tid och förbrände kalorier, vilket var en bonus som jag såg det. Be om hjälp var svagt och jag var stark och borde klara mig själv, prioritera gick bort eftersom allt var viktigt och så vidare. Ja, ni hör ju själva… Jag har uppenbarligen inte varit snäll mot mig själv.

Dagens tre bra:

·         Jag har gåggat.

·         Jag har sovit gott i natt.

·         Lååång avslappningsstund…

Nu ska jag slappna av lite till med mitt goda lakritsté i soffan. Endera dagen kommer jag att sätta upp små lappar med affirmationer på väl valda platser i huset. ”Jag är lugn”, ”jag är avslappnad”, ”jag är i balans” och kanske affirmationen ”jag är mätt” hamnar på första parkett i kylskåpet. ;)

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0