Ta dig till dina oaser - för du måste dricka vatten

 
I radioinslaget "Psykologen ger råd om utmattningsdepression"  som du hittar här:
 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6508827 
 
pratar radiopsykolgogen HG Storm om vilken sorts människor som generellt sett drabbas av utmattningssyndrom och vilka varningssignaler man bör uppmärksamma. Han pratar också om hur man kan göra för att ta sig ur en utmattning och om att det duger att vara "good enough".
 
En sak som jag tänkte extra på när jag lyssnade på det här radioprogrammet var Storms uttryck "Ta dig till dina oaser, för du måste dricka vatten". Det handlar alltså om att man måste fylla på energinivåerna med saker som ger energi, för att kunna bli frisk. Man måste göra saker man tycker om, sånt man tycker är roligt. Det här har varit riktigt svårt tycker jag. Självklart på grund av själva utmattningen och alla symptom som det har fört med sig, men också på grund av att depressionen som under långa perioder gjort att jag har haft väldigt svårt att komma på något som varit roligt eller något som jag överhuvudtaget har velat göra. Dessutom har jag ofta fått så dåligt samvete när jag väl gjort något. Ni vet, kan man verkligen göra roliga saker när man inte orkar gå till jobbet? Vad tänker folk då? Så kan man väl inte göra!!!??? Men, det här med samvetet verkar ju enligt Storm vara något man borde kasta över axeln, när det handlar om att unna sig att fylla på energinivåerna med något man vill göra.
 
Sedan tänker jag att det kanske är lättare att göra roliga saker när man håller på att tillfriskna från utmattningssyndrom utan depression. Jag menar inte att man nödvändigtvis orkar mer bara för att man sluppit undan depressionen, men att man kanske fortfarande har någon form av lust till livet och vissa aktiviteter. Det har varit ett problem för mig att jag inte har längtat efter något. Inte har velat göra så mycket alls eller träffa andra särskilt ofta. Vidare tänker jag att när man ska "ta sig till sina oaser för att dricka vatten" ser ju oaserna väldigt olika ut från person till person och beroende på hur sjuk man är. (För det finns grader i helvetet, som man brukar säga.)
 
I början av min sjukdomstid var en av mina oaser att gå typ fem minuter ut i skogen och sitta fem minuter på en sten för att därefter gå hem och lägga mig igen. En annan var att sitta i soffan med min man och inte ens säga något till varandra. Med tiden har oaserna förändrats (även om det ibland gått bakåt och jag har fått återgå till de gamla oaserna) till att gå längre promenader, blogga, lyssna på och läsa böcker igen, umgås med min familj, åka iväg på semester, även om det har krävts strategier för att orka vissa av aktiviteterna. Därefter började jag känna att jag (ibland) ville och orkade umgås en stund med vänner, men fortfarande idag mår jag genast dåligt om det blir stökigt med många intryck. Därför fungerar fester dåligt och umgänge med en eller några få bättre. Jag har solklart blivit bättre på att förstå vilka aktiviteter som är psykologiska utgifter och vilka som är psykologiska inkomster, även om det också kan bero på dagsformen. Men jag funderar fortfarande på vilken riktig aktivitet som skulle kunna ge mig energi. Riktig som att typ sjunga i kör en gång i veckan eller nåt. Det är faktiskt först nu efter sommaren och i och med medicinbytet i slutet av juli som jag känner att jag orkar göra något på kvällstid. Jag behöver inte längre lägga mig supertidigt utan kan se ett tv-program som börjar klockan nio. Det har jag inte orkat på flera år.
 
De senaste veckorna har varit lite mer mentalt stabila än på länge och jag har rent fysiskt till och med kunnat småjogga lite varvat med promenad en gång i veckan den senaste månaden. Just nu är det en av mina oaser och det hade det aldrig kunnat vara för bara några månader sedan.  Då blev jag hela tiden fysiskt sämre av att ta i lite på mina rundor. Jag fick liksom betala för allt jag gjorde. Men sedan medicinbytet har jag inte försämrats fysiskt av motion. Däremot försämras jag ofta psykiskt av att bli mentalt trött så det gäller att "leva randigt", det vill säga aktivitet varvat med vila. Jag närmar mig tiden för att den nya antidepressiva medicinen bör ha nått full effekt och jag kan väl säga att jag känner mig bättre och bättre i depressionen även om det är en bit kvar till bra. Jag känner att jag åtminstone ibland börjar bli hyfsat hel. Men det här med att vara "Good enough" vete sjutton. Hur ska man kunna känna så? Att man duger när man inte gjort sitt bästa. Jag hoppas på arbetsträning snart. Då får jag väl chansen att öva på det också...
 
 
By the way, jag har varit lite piggare den senaste veckan. Medicinbytet, kosttillskottet eller tiden, som ju ska läka alla sår???

Det går upp och det går ner...

 

Förra veckan började jag känna mig tröttare igen. Precis när jag hade skrivit ett så hoppfullt inlägg. Är inte det typisk? Man ska aldrig säga att det är bättre verkar det som. Då får man äta upp det. Hursomhelst, efter några dåliga dagar och en påföljande skiteftermiddag i soffan lyckades jag i fredags pallra mig iväg på en tjejfest. Öronproppar i och ladda, ladda, ladda med vila inför kvällen. Det var trevligt men kvällen blev kort för mig. Allt ljud blev övermäktigt och jag fick smita undan ett par gånger innan jag gav upp och masade mig hemåt och kröp i säng. I lördags bjöd vi min bror och hans familj på middag. Det var trevligt och lugnt. Barnen åt och sen gjorde de annat så vi vuxna fick sitta och prata i lugn och ro. Det klarade jag av bättre även om jag kände att jag liksom sjung på den sista refrängen mot slutet av kvällen. Men ibland måste man ju göra saker ändå. Saker som kan ge energi, och att vara med goda vänner borde ju vara bra tycker jag. Men igår kände jag mig helt urlakad. Blir så attans trött av att vara social. Att lyssna och prata. Hitta samtalsämnen. Vara engagerad. Försökte därför hålla mig så ensam jag kunde större delen av dagen då jag kände att alla symptom var på väg att ta över.
 
Fördelen med svackorna nuförtiden är att de sällan är lika långa och djupa som de brukade vara förr. Det ser jag som ett gott tecken. Dessutom känner jag när kroppen liksom förvarnar mig. Huvudvärk, spänningar i axlar och nacke, krypet i överkroppen som varnar för att ångesten är på väg, dubbelslag och hjärtklappning, värre strypkänsla än vanligt och allt sånt. Och så blir jag så in i helskotta trött i huvudet och i kroppen. Vill bara lägga mig ner. Då gäller det att jag står upp för mig själv och lyssnar på varningssignalerna istället för att jag agerar utifrån det jag egentligen hade planerat. Då måste jag ge mig själv ensamhet, tystnad, vila i någon form. Annars blir jag helt enkelt jäkligt dålig och det blir långvarigt.
 
Jag vet att jag har passerat min gräns när jag desperat börjar titta mig omkring efter någonstans att ligga ner medan paniken växer i kroppen. Det händer fortfarande då och då. Typ idag. Det positiva är att nuförtiden kan det räcka att vila ett tag så fungerar kroppen igen. Så var det verkligen inte förr. Bara i våras behövdes ofta flera dagars vila för att komma på fötter. I vintras handlade det om veckor.
 
Hade tänkt gå på en fotbollsmatch ikväll, men jag måste faktiskt stå över. Det kommer inte att fungera. Om det fungerar kommer jag att bli sämre efteråt. Jag känner att det är så. Texten på bilden ovan stämmer väldigt ofta för oss som är sjuka i utmattningssyndrom:
 
Want to do something today?
Can´t. I did a thing yesterday...
 
Ta hand om er och kom ihåg att lyssna på era kroppar ni också. Och våga strunta i prestationskrav och vad alla andra tycker och tänker. Det jobbar jag på...
Kram!
 

I am Skalman...

På en av mina promenader för ett tag sedan låg den här lille mannen plötsligt på vägen mitt framför mig. Som en påminnelse liksom. En påminnelse om hur man måste leva när man har utmattningssyndrom. Kanske behöver man den här påminnelsen allra mest nu, när man är på väg att må bättre. När man kan göra en del saker utan att konsekvensen kommer direkt. När konsekvensen kanske kommer senare på eftermiddagen, eller dagen efter.

Någon beskrev  i en text jag läste igår, hur det känns att vara sjuk i utmattningssyndrom och det var ungefär så här; Tänk dig att du har tagit en eller två sömntabletter. Dessutom har du på dig en onepiece som väger 30-40 kilo och samtidigt måste du gå runt och göra saker. Som att tvätta, laga mat, handla, ta hand om barn och diska... Det var en ganska bra beskrivning av hur otroligt tung, förvirrad och ofokuserad man kan känna sig när man mår riktigt dåligt. När man mår så behöver man ju ingen påminnelse i form av en Skalman. Då vet man ju att man måste vila, typ hela tiden, ändå. För man orkar ju inget annat.


Den här sommaren har varit den solklart bästa perioden sedan jag blev sjuk för drygt tre år sedan. (Om man bortser från utsättning och insättning av mediciner förstås.) Min upplevelse är att det har vänt på riktigt nu. Jag vet att jag har skrivit så förr och blivit överjävligt sjuk igen, men jag tror att det är annorlunda den här gången... Jag både orkar mer och behöver färre och kortare återhämtningstillfällen nu än tidigare. Och, jag är gladare än på åratal. Jag kan umgås med folk kortare stunder utan större konsekvenser om jag bara tar min vilostund efteråt. Ibland räcker det att snabbvila och ta micropauser som andra kanske inte ens märker av. Jag kan vara bland folk, om bara öronpropparna är i. Det är då det är lätt hänt att glömma att jag fortfarande måste vara som Skalman. Jag måste fortfarande både vila och äta med jämna mellanrum, annars kommer smällen senare på dagen eller dagen efter.
 
Jag var på två fotbollsmatcher i rad igår när sonen spelade cup. Mellan matcherna tog jag tillfället i akt och satte mig bakom ett tält med öronproppar i och solglasögon på (det hade jag förresten hela dagen och det rekommenderara jag starkt även om det inte ens är soligt). Ensamhet och tystnad en stund för att sen orka se match två. Förmodligen hade jag orkat igenom dagen utan den vilan, för jag kände inget stort behov av vila just då, men kanske hade min dag idag varit förstörd då. På kvällen efter matcherna var jag trött och blev tvungen att vila ett par timmar på sängen, men det gjorde inget. Det är en taktik som funkar och då får det bli så jag måste göra. Mat-aktivitet-vila, mat-aktivitet-vila... Inte glömma. Då går det åt pipsvängen.
 
Nu när jag är gladare igen märker jag också att det är lätt hänt att glömma bort att vila när jag gör något jag tycker känns roligt. Eller att jag får lust att skita i vilan eftersom jag inte vill lämna en trevlig situation. Det hände aldrig förr. Då när inget var roligt.
 
Idag kände jag att jag, kanske inte direkt ville, men jag hade i alla fall inget emot att åka på Ica. Allt kändes bra tills jag kom till kassan. Det blev kö bakom och stresspåslaget var ett faktum. Halsen snördes åt och jag blev fylld av ångest. När jag kom hem behövde jag verkligen vila en stund. Men efter vilan kändes det bra igen. Så just nu känner jag mig så otroligt tacksam för att jag fick chansen att byta min antidepressiva medicin en tredje gång. Jag tror att det gjorde susen. I och för sig kände jag mig piggare redan i början av sommaren, men när jag bytte medicin, blev det en markant förändring till det bättre efter bara en vecka. Och sömnlösheten som jag beskrev i förra inlägget lyser med sin frånvaro. Sover nu gott utan sömnmedel sen åtminstone fyra nätter tillbaka. Jag håller alla tummar och tår för att det ska hålla i sig, nu när hösten kommer och med den alla vardagskrav som skjutsning, handling, städning och läxor. Den här hösten känns det som om jag har bättre förutsättningar än jag har haft på väldigt länge att klara vardagen hemma och dessutom ha lite energi över. I så fall tänker jag mig arbetsträning och lite mer fysisk träning igen. Det kan min kropp verkligen behöva. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Jag har gjort det förr och blivit väldigt besviken. Men jag hoppas...
 
Skalman har lyckligtvis hittat hem igen. Det var svägerskan, tillika grannens sötnöt till pöjk, som hade tappat honom ur vagnen på sin promenad.
 
Ta hand om er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0