Psykoterapi och mediciner mot utmattningssyndrom och depression

 
Ja men då var det dags igen. Tredje besöket på Psykiatriska kliniken hos psykoterapeuten. Jag har mått lite bättre den senaste veckan. Helgen var som ni vet bättre än på länge. Måndagen och halva tisdagen funkade också, men sen blev det jobbigt igen. Med ångest och trötthet. (Blev tvungen att inventera för sonens hockeylag. Det kan nog trötta ut vem som helst. Smet efter halva kvällen. Då var mitt mått rågat och ingen sa något om det. De andra föräldrarna vet hur jag mår.) Men ändå inte lika jobbigt som förut. Lite lättare i bröstet och i sinnet är jag fortfarande och det är skönt. Jag har fortfarande gott hopp om att snart må ännu bättre.
 
Psykoterapeuten tror att jag kommer att bli frisk och att han kan hjälpa mig, så då litar jag på det. Vi ska träffas ända fram till våren. En behandlingsperiod på tio månader beslutades det om. Det känns bra att min sjukdom tas på allvar och att någon ska hjälpa mig att bli frisk från utmattningssyndrom och depression. Och ångest förstås. Han frågade om jag ville ha behandlingen och informerade om att det kan bli stundtals jobbigt med mycket grävande för att hitta och arbeta med orsakerna till det inlärda "duktighets-beteendet" som jag haft i alla år. Ja! blev mitt svar. "Hjälp mig, snälla!".
 
Du kanske vill läsa om hur det var för mig när jag blev sjuk? Kanske behöver du få känna igen dig i någon annans berättelse. Följ länken i så fall:
http://frkenduktig.blogg.se/2014/august/insjuknandet.html
Det här är den första delen av fem, som handlar om det första halvåret av min sjukdomstid. Kolla under kategorier för att hitta de andra fyra.
 
Överläkaren på bedömningsenheten, som jag träffade för en månad sedan ringde igår och berättade att han från och med nu skulle skriva mina sjukintyg. Han var uppmuntrande och sa att han trodde att den nya medicinen i kombination med psykoterapi, skulle hjälpa mig. "Det är en kraftfull kombination av mediciner (Venlafaxin och Mirtazapin) och tillsammans med psykoterapi brukar de ha mycket god effekt." Tänk att det skulle ta två år och tre månader att få komma till Affektiva mottagningen på Psykiatriska kliniken.

Är du sjuk i utmattningssyndrom?

 
Bildresultat för utmattningssyndrom
 
 
Utmattningssyndrom kommer ofta smygande, även om den som råkar ut för det ofta upplever att mattan under fötterna dras bort plötsligt. Eller som man brukar säga: man går in i väggen. För mig var det så att jag plötsligt inte klarade någonting. Varken psykiskt eller fysiskt. Jag var utan förvarning helt dränerad på energi och tårarna ville aldrig sluta rinna. Ångesten låg som en sten över bröstet och panikångestattacker kom hela tiden.
 
Självklart hade jag fått varningssignaler. Men jag hade inte tagit dem på allvar. Inte förstått vad de innebar och vad de sammantaget skulle leda till. De tidiga varningssignalerna jag fick var förvirring och glömska. De förvärrades sedan allteftersom tills jag inte kunde hålla ordning på någnting alls längre. Hjärtklappning, yrsel, trötthet och irritation kom också ganska tidigt. Senare började jag känna ångest. Min sömn som länge varit dålig, blev ännu sämre. Jag fick känslan av att vara i en bubbla. Det som hände runtomkring kändes avlägset. Jag kunde titta på mina ben och tänka att det var konstigt att de var mina. De tillhörde liksom inte min kropp. Så plötsligt en dag började jag få synbortfall och kunde inte läsa för mina elever. Det liksom flimrade hela tiden. Huvudvärken, som varit med länge blev migränliknande. Jag började gråta för minsta lilla och mot slutet sov jag inte alls samtidigt som magen inte fungerade. Depressionen och utmattningen var ett faktum och jag slutade fungera.
 
Så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte lade ihop alla problem och insåg att de skulle leda till utmattningssyndrom. Ännu konstigare var att jag inte blev varnad för att jag var på väg in i väggen med tanke på att jag sökt läkarhjälp för ett flertal av symptomen, som hjärtklappning, huvudvärk, synbortfall och gråtmildhet.
 
Håller du på att bli sjuk i utmattningssyndrom eller känner du någon som lever farligt nära gränsen? Då kanske du skulle känna stöd i att läsa om hur det var för mig att bli sjuk och hur jag gör för att sakta men säkert arbeta mig tillbaka till livet igen. Kolla in min blogg. Leta under kategorier så kanske du hittar något som intresserar dig. Kram!
 
 

Att insjukna i utmattningssyndrom och depression - del 1

 
Ofta tänker jag på hur det var för andra när de blev sjuka. Hur de tog sig igenom den första tiden, som nog måste betecknas som en kris i livet. Hur de har gått vidare mot ett friskare liv. För mig kom insjuknandet på ett sätt plötsligt. Men med chans att bearbeta det har insikten sakta men säkert landat hos mig. Det tog flera år från det första symtomet tills ett utmattningssyndrom och en depression var ett faktum.
 
Så här började min sjukdomstid:
 

Det började i juni. Den sjunde för att vara exakt. Eller åtminstone trodde jag då att det var då det började. Tårarna ville inte sluta rinna i bilen på väg in mot jobbet. Jag ringde min man och grät i telefonen och jag minns hans ord så tydligt. ”Du måste sluta stressa annars kommer du ju att gå sönder.” Och jag tänkte, tänk om det redan är för sent, tänk om jag redan har gått sönder. Jag torkade tårarna och stegade in på jobbet. En arbetskamrat tittade på mig och frågade hur det var och det brast för mig igen. Gråten var omöjlig att stoppa. Jag bara stod där och skakade medan arbetskamraten höll om mig hårt. Jag gick som i en dimma hela dagen och jag förstod inte vad som hände, varken inuti mig eller runt omkring mig. Den åttonde juni tog jag mig till jobbet utan att minnas hur det gick till. Skrev in betygen utan att minnas det heller. Gick gråtande in till rektorn och sa att jag måste gå hem och vila. Att jag inte orkade mer. Jag fick löfte om en kontakt på kommunhälsan och det är jag tacksam för idag. Den nionde juni ringde jag vårdcentralen och grät i luren. Jag skulle få en tid om två veckor sa man. Paniken sköljde över mig när jag insåg att jag måste få hjälp nu, inte om två veckor. Jag ringde igen och min panik var nog väldigt tydlig för plötsligt fanns det en tid om två dagar. Läkaren sjukskrev mig direkt ända fram till den 31 augusti. Det kändes som en evighet just då. Han påstod att jag var deprimerad och hade drabbats av utmattningssyndrom. Utmattningssyndrom kunde jag gå med på, men deprimerad, nej det var jag i alla fall inte. Mediciner för att kunna sova skrevs ut och jag var livrädd. Tänk om jag blev beroende eller till och med sjuk.

Dagarna gick och både jag och min familj blev på ett obehagligt sätt varse om att det här skulle bli tufft att ta sig helskinnad igenom. Jag ville bara ligga. Masade mig upp och såg till att barnen, som hade sommarlov, fick mat i sig. Själv kunde jag inte äta mycket. Min annars så goda aptit var som bortblåst. Panikångestattackerna avlöste varandra och en tyngd vilade över bröstet så att det kändes omöjligt att andas. Tröttheten var så total att jag inte orkade ta mig från duschen till sängen utan att lägga mig på golvet i badrummet ett tag först. Gråten var nära hela tiden och jag kände mig totalt likgiltig till det som hände runt mig. Jag förstod inte vad folk sa. Jag kunde inte följa ett samtal eller en film eller läsa en bok. Jag var yr och matt. Och jag ville absolut ingenting. Visst kom det en och annan dag när jag kunde resa mig upp och göra något med familjen eller ensam och det gjorde jag också. Men jag ville aldrig. Kände ingen glädje eller entusiasm. Jag låtsades skratta och jag låtsades förstå vad samtal handlade om. Jag låtsades bry mig. Och jag skämdes. Skämdes för hur jag betedde mig och för hur jag såg ut. Skämdes för mina tankar. Skämdes för att jag inte ville prata med någon. Inte ens mina egna barn orkade jag lyssna på. Det var svårt att erkänna då som nu. Att jag inte orkade med mina fina barn, det skäms jag fortfarande för.

En vecka in i juli var det dags för återbesök hos läkaren. När det stod klart att inget blivit bättre, utan snarare värre efter en hel månads vila skrevs antidepressiv medicin ut. Jag köpte det eftersom han sa att de var ångestdämpande och att panikångestattackerna förmodligen skulle bli färre och mindre intensiva. Inte för att jag var deprimerad, för det var jag inte. Jag var övertygad om att jag bara var trött och stressad och att jag skulle bli gladare bara jag fick vila lite till. De första veckorna blev livet ännu svartare och ångesten tryckte konstant över bröstet. Att umgås med tankar om att det vore enklare att inte finnas till började bli en vana. Jag aktade mig dock noga för att säga det till någon annan än terapeuten på kommunhälsan. Där pratade och grät jag om vartannat i veckor, ja till och med månader. Efter tre veckors medicineranade kom den första tydliga vändningen. Ångesten lättade och paniken lindrades. Utmattningen var trots det stark. Det kom fler och fler hyfsade dagar mellan de riktiga djupdykningarna och de dagarna gav tid till reflektion. I början av augusti kom insikten om att jag faktiskt var deprimerad, på riktigt. Då först accepterade jag den diagnos läkaren skrivit i mitt sjukintyg redan i juni.

Med hjälp av terapeuten kom också insikterna om hur elak jag varit mot mig själv, under flera år, en efter en. Hur jag på arbetet pressat mig själv att försöka prestera på topp varje dag. Hur jag slog ner på mig själv när jag inte hann det jag föresatt mig att göra. Hur jag föraktade mig själv när jag inte lyckats tillfredsställa elever och föräldrar runt omkring mig. Hur jag inte kunde acceptera mig själv om jag inte visat min bästa sida. Hur det dåliga samvetet gnagde när jag hade misslyckats, trots att jag gjort mitt bästa. Samtidigt ville jag göra rätt för mig i föreningslivet där mina barn var aktiva. Jag förstod inte förrän det var för sent att jag inte skulle orka hålla alla bollar i luften. I stället för att låta väl valda bollar falla, föll alla till marken med en krasch. Jag insåg att jag tränat för hårt och inte lyssnat på min kropp under flera år. Oavsett väder och känslan i kroppen gav jag mig ut på mina rundor. Jag sprang så jag nästan spydde och kände mig stolt över att inget kunde hindra mig. Jag bara stängde av och såg till att det jag bestämt mig för att göra blev gjort. Körde efter devisen att man inte skulle känna efter så mycket. Åkte omkring med träningskläderna i bilen ifall att jag skulle hinna trycka in en träningsrunda. Kände mig dålig om jag bara hann fyra pass i veckan och helt värdelös om det bara blev tre. Aldrig nöjd med en promenad. Det räknades inte som träning. Uppvaknandet kom hos terapeuten när hon frågade vad jag tränade inför. ”Du ska väl inte bli elitidrottare?”

Jag hade alltid gillat att träna men det var i tjugoårsåldern jag började träna ”fel”. Resultatinriktat. Då var målet viktnedgång och jag lyckades gå ner 18 kg med hjälp av hård träning och omläggning av kosten. Jag var otroligt stolt över att vara så stark och karaktärsfast. Nu skulle jag aldrig mer bli tjock. Och det löftet höll jag. Bortsett från två graviditeter passerade jag aldrig 62 kg. Jag ville väga 60 kg och om jag vägde 60,1 fick jag lov att tänka mig för och om jag kom upp i 62 blev jag tvungen att banta. Men det hände aldrig. Jag tyckte att det här var en bra strategi. Den funkade. Jag var smal och jag var stolt över att ha en stark karaktär. Med tiden övergick träningen från att handla om vikt till att handla om tider. Hur snabb kan jag bli? Jag tävlade inte mot andra utan bara mot mig själv och det kan ju tyckas sunt. Problemet var bara att jag inte blev nöjd med min egen prestation. Jag borde ju kunna bättre.

Jag ville alltså vara bra på allt. Inte bättre än andra, men mitt bästa jag. Och jag kunde inte förlåta mig själv när jag misslyckades med att vara mitt bästa jag. Det har tagit mig tills nu att inse att det här är kärnan i mitt problem. Att jag vill vara mitt bästa jag, såväl i privatlivet som i arbetslivet. Att jag får vila först när det jag bestämt mig för att göra är klart. Man får inte verka lat. Hur jag ska hitta ut ur det här problemet är ännu ett mysterium eftersom det är lättare sagt en gjort att nöja sig med att vara ”good enough”, som det så fint heter.

I augusti började jag klara av dagliga promenader på inrådan av min läkare. Ibland blev det långt och ibland bara några hundra meter. Jag började direkt tänka att tjejmilen var en lämplig utmaning. Trots att jag inte tränat på riktigt alls på flera månader åkte jag med tjejgänget ner till Stockholm och tog mig igenom loppet. Fråga mig inte hur det gick till. Efterföljande veckor blev en pina och en tydlig påminnelse om hur sommaren varit. Jag blev liggande igen. Om det inte hade varit för att barnen skulle till skolan kanske jag inte hade klivit upp alls. Tankarna om hur lätt det skulle vara att kliva ut framför en bil återkom. Min enda önskan var att folk skulle lämna mig ifred. Som tur var gjorde de inte det. Mina närmaste vänner hörde envist av sig. Min mamma och min syster stod på bron och ringde på titt som tätt. Min man var mitt allra största stöd och min allra bästa vän då som nu. Han har stått stadigt i blåsten och jag önskar och ber om att han ska orka hela vägen. För vägen tillbaka har inte nått sitt slut ännu.

Det var någon gång i augusti som jag började bli klar över hur min kropp hade signalerat till mig att något varit fel under flera års tid. Jag hade tidigare sökt läkare för hjärtklappning, svettningar och oregelbunden hjärtrytm. Jag hade också sökt läkare för magproblem, yrsel och domningar i händer och ansikte. Ett par gånger hade jag brutit ihop och gråtit hos läkaren som sagt att jag kanske borde ta det lite lugnt ett tag. Jag ignorerade detta. Tänkte att det snart skulle bli bättre. Att livet snart skulle bli lugnare. En dag upptäckte jag att jag inte kunde läsa för mina elever. Jag såg ingenting. Allt var suddigt och jag bokade tid för synundersökning. Tänkte att jag nog blivit gammal. Inget fel på synen. Susningar i huvudet blev vardag och jag hade svårt att höra vad folk sa. Jag glömde vad jag lovat mina elever, jag glömde namn och dagar, läxor och uppgifter. Jag blev arg och irriterad på folk omkring mig och mina barn fick sig nog en oförtjänt skopa då och då. Huvudvärken blev kraftigare och kom nästan dagligen och jag ville inte göra något alls utanför jobbet. Hoppades att slippa träffa folk så långt det gick. Jag grät varje dag på väg hem från jobbet och sömnen var vid det här laget obefintlig. Flera veckor helt utan sömn. ”Det var bara en tidsfråga innan du skulle få ett sammanbrott”, sa läkaren när vi träffades första gången. ”Man måste sova.” Tidigare att jag sovit ett par timmar per natt under lång tid och vaknat hela tiden med känslan av att jag glömt något viktigt. Till slut slutade jag alltså att sova helt.

 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0