Utmattningssyndromets orsaker och förlopp - olika för alla


Så här säger man att förloppet brukar se ut vid utmattningssyndrom. Någon ungefärlig tid för varje fas i förloppet verkar inte finnas. Det är olika för alla. På samma sätt som att vissa blir sjuka och andra inte har vissa en väldigt lång tid till tillfrisknande medan andra har kortare. Somliga verkar aldrig bli helt friska.
 
 
Vad olikheterna beror på vet man nog inte. Beror det på hur lång tid individen pressade sig själv innan kraschen kom? Eller beror det på vilken underliggande sårbarhet som fanns för sjukdomen? Och om det beror på sårbarheten, vad beror den sårbarheten på i så fall? Genetiska sårbarheter och sociala sårbarheter, som arv och miljö? Eller en personlighet som gör att individen inte kan hävda sina behov. Som gör att hen känner att hen Inte borde klaga. Alla är ju trötta. Alla har ju mycket att göra. Ska jag komma här och säga att jag har det värre än nån annan? Det går ju inte. Jag kör på. Om alla andra orkar, orkar väl jag. Eller finns en försvarsmekanism som gör att individen stänger av och därmed inte uppfattar alla signaler som kroppen sänder ut? Eller helt enkelt ignorerar dem fast de finns där och skjuter upp problemet tills sedan? Och så blir det för sent...
 
 
Men så var det ju det där med individens egna gränser. De kanske inte var desamma som de andras gränser? De som verkade orka? Eller så hade de inte lika mycket i sina ryggsäckar? Eller så kunde de helt enkelt hantera det de hade i sina ryggsäckar på ett mer konstruktivt sätt. Vem vet egentligen?
 
 
Att det finns en gräns för vad alla människor orkar verkar vara en sanning som de flesta kan ta till sig nu, även om många fortfarande tror att det inte kan gälla just dem. Samma mekanism som vid allvarliga fysiska sjukdomar antar jag. Det där kan inte hända mig eller mina närmaste.
 
På bilden ser man att individen har upp och nergångar under en lång period och dessutom finns en ganska rejäl dip någonstans ganska långt innan kraschen. Ju närmare kraschen man kommer desto mer uppvarvad blir man och det blir svårare och svårare att hoppa av tåget. Man blir helt enkelt fartblind.
 
På slutet av tillfriskningsperioden ser man också att det går upp och ner och det kan jag verkligen intyga att det gör. Hela tiden. Och vid varje nedgång hoppas man så att det ska bli den sista. Men det är lätt att misströsta. Det kanske inte finns någon sista? Runt påsk mådde jag riktigt dåligt i en period igen och tvingades gå ner i arbetstid. Och när uppgången kom tänkte jag samma tanke som alltid. Nu kanske det var sista gången nere i det där hålet. Men så var det inte. Har varit nere och vänt ytterligare en gång sen dess. Men man hoppas varje gång. Men frågan är vilket som är bäst. Att leva på hoppet eller att vara den där negativa (realistiska?) människan som inser att det här kommer att fortgå länge eller alltid. Och acceptera det.
 
Förut mådde jag alltid dåligt. Ofta mycket dåligt och ibland mindre dåligt. Men alltid dåligt. I flera år. Nu mår jag äntligen ganska bra i perioder. Är ganska glad och klarar av relativt mycket. Det blir lättare att acceptera dåliga perioder när jag vet att det kommer bra perioder sen. Då kan man njuta av dem eftersom de är just bra. Det var väldigt svårt att acceptera riktigt dåliga perioder förut när det aldrig kom någon bra efteråt, utan bara mindre dålig. Det kändes så hopplöst. Har man bra perioder kan man kanske leva med de dåliga. Så tänker jag nu i alla fall. Hur tänker du?
 
Stämmer bilden med din upplevelse av sjukdomen? Berätta gärna!
 
Ta hand om er!

Psykoterapi och mediciner mot utmattningssyndrom och depression

 
Ja men då var det dags igen. Tredje besöket på Psykiatriska kliniken hos psykoterapeuten. Jag har mått lite bättre den senaste veckan. Helgen var som ni vet bättre än på länge. Måndagen och halva tisdagen funkade också, men sen blev det jobbigt igen. Med ångest och trötthet. (Blev tvungen att inventera för sonens hockeylag. Det kan nog trötta ut vem som helst. Smet efter halva kvällen. Då var mitt mått rågat och ingen sa något om det. De andra föräldrarna vet hur jag mår.) Men ändå inte lika jobbigt som förut. Lite lättare i bröstet och i sinnet är jag fortfarande och det är skönt. Jag har fortfarande gott hopp om att snart må ännu bättre.
 
Psykoterapeuten tror att jag kommer att bli frisk och att han kan hjälpa mig, så då litar jag på det. Vi ska träffas ända fram till våren. En behandlingsperiod på tio månader beslutades det om. Det känns bra att min sjukdom tas på allvar och att någon ska hjälpa mig att bli frisk från utmattningssyndrom och depression. Och ångest förstås. Han frågade om jag ville ha behandlingen och informerade om att det kan bli stundtals jobbigt med mycket grävande för att hitta och arbeta med orsakerna till det inlärda "duktighets-beteendet" som jag haft i alla år. Ja! blev mitt svar. "Hjälp mig, snälla!".
 
Du kanske vill läsa om hur det var för mig när jag blev sjuk? Kanske behöver du få känna igen dig i någon annans berättelse. Följ länken i så fall:
http://frkenduktig.blogg.se/2014/august/insjuknandet.html
Det här är den första delen av fem, som handlar om det första halvåret av min sjukdomstid. Kolla under kategorier för att hitta de andra fyra.
 
Överläkaren på bedömningsenheten, som jag träffade för en månad sedan ringde igår och berättade att han från och med nu skulle skriva mina sjukintyg. Han var uppmuntrande och sa att han trodde att den nya medicinen i kombination med psykoterapi, skulle hjälpa mig. "Det är en kraftfull kombination av mediciner (Venlafaxin och Mirtazapin) och tillsammans med psykoterapi brukar de ha mycket god effekt." Tänk att det skulle ta två år och tre månader att få komma till Affektiva mottagningen på Psykiatriska kliniken.

Är du sjuk i utmattningssyndrom?

 
Bildresultat för utmattningssyndrom
 
 
Utmattningssyndrom kommer ofta smygande, även om den som råkar ut för det ofta upplever att mattan under fötterna dras bort plötsligt. Eller som man brukar säga: man går in i väggen. För mig var det så att jag plötsligt inte klarade någonting. Varken psykiskt eller fysiskt. Jag var utan förvarning helt dränerad på energi och tårarna ville aldrig sluta rinna. Ångesten låg som en sten över bröstet och panikångestattacker kom hela tiden.
 
Självklart hade jag fått varningssignaler. Men jag hade inte tagit dem på allvar. Inte förstått vad de innebar och vad de sammantaget skulle leda till. De tidiga varningssignalerna jag fick var förvirring och glömska. De förvärrades sedan allteftersom tills jag inte kunde hålla ordning på någnting alls längre. Hjärtklappning, yrsel, trötthet och irritation kom också ganska tidigt. Senare började jag känna ångest. Min sömn som länge varit dålig, blev ännu sämre. Jag fick känslan av att vara i en bubbla. Det som hände runtomkring kändes avlägset. Jag kunde titta på mina ben och tänka att det var konstigt att de var mina. De tillhörde liksom inte min kropp. Så plötsligt en dag började jag få synbortfall och kunde inte läsa för mina elever. Det liksom flimrade hela tiden. Huvudvärken, som varit med länge blev migränliknande. Jag började gråta för minsta lilla och mot slutet sov jag inte alls samtidigt som magen inte fungerade. Depressionen och utmattningen var ett faktum och jag slutade fungera.
 
Så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte lade ihop alla problem och insåg att de skulle leda till utmattningssyndrom. Ännu konstigare var att jag inte blev varnad för att jag var på väg in i väggen med tanke på att jag sökt läkarhjälp för ett flertal av symptomen, som hjärtklappning, huvudvärk, synbortfall och gråtmildhet.
 
Håller du på att bli sjuk i utmattningssyndrom eller känner du någon som lever farligt nära gränsen? Då kanske du skulle känna stöd i att läsa om hur det var för mig att bli sjuk och hur jag gör för att sakta men säkert arbeta mig tillbaka till livet igen. Kolla in min blogg. Leta under kategorier så kanske du hittar något som intresserar dig. Kram!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0