Utmattningssyndrom, utförsäkring och lärarbrist - hur hänger det ihop?

Det här inlägget ska handla om sjukskrivningar för utmattningssyndrom och depression. Nej förresten, det ska handla om lärarbristen. Eller vänta! Kanske ska det handla om försäkringskassans och regeringens tillkortakommanden? Eller varför inte bara slå ihop allihop? De går ju ändå hand i hand.
 
 
 
 
Vi lärare vet att vi egentigen har världens bästa jobb. De flesta av oss älskar våra jobb men den orimliga arbetsbördan föder ständig samvetsstress. En stress som äter upp en inifrån när man varje dag går från sitt jobb med vetskapen att man inte ha klarar att göra sitt jobb trots att man både tar hem det över helgen och skippar raster och toalettbesök till förmån för konfliktlösning, dokumentation och allt möjligt annat som dyker upp hela tiden.
 
Så här upplevde jag min vardag de sista åren jag arbetade i grundskolan.
 
Man småspringer mellan klassrummen och rastvaktandet samtidigt som man med jämna mellanrum inser att man inte hunnit göra en vettig pedagogisk planering till lektionen som börjar typ nu. Ofta löser man en konflikt i korridoren på väg in i arbetsrummet där man tänkt hämta material till lektionen när en förälder ringer. Man ber att få ringa upp och springer vidare och hjälper någon med låset till skåpet på väg in i klassrummet. Nu kan lektionen börja, något försenad, som vanligt. Eftersom planeringen inte blev riktigt klar skjuter man från höften. Som så många gånger förr. Man är ju rutinerad. Under lektionen försöker man hjälpa och stötta så många som möjligt av de 30 eleverna men alla hinner inte alltid få hjälp då en stor del av tiden går åt till att försöka använda smarta individuella lösningar till elever med särskilda behov. Inte heller där lyckas man och när man går därifrån vet man att man inte har räckt till. Att de "svåraste" eleverna behöver en annan komptens än den man själv kan erbjuda och att de andra till stor del fick klara sig själva. Det är det som är samvetsstress. Att veta vad som behövs men inte ha resurserna till att genomföra det. Att göra sitt bästa varje dag men ändå inte nå fram. Det kan saknas resurser i form av fler händer, fler hjärnor, teknik, material eller en kompetens som man inte besitter. Omdömen skulle skrivas och det kunde handla om flera hundra stycken. Nationella prov skulle rättas. Också de väldigt många till antalet. Trots allt detta var det roligt att arbeta i skolan. Det hände något hela tiden och det blev aldrig någonsin långtråkigt. Och arbetskamraterna var fantastiska. De positiva sakerna gör att man orkar ganska länge, men det finns en gräns. Och den klev jag och många med mig över.
 
Ovan är förstås inte en fullständig arbetsbeskrivning. Inte på något sätt. Mängder av mer eller mindre akuta arbetsuppgifter dyker upp dagligen men det här är en del av en lärares vardag. Det var som sagt några år sedan jag arbetade i grundskolan men jag känner många som upplever sin vardag så här fortfarande. Har det inte hänt något alls trots att lärare insjuknar till höger och vänster? Har man inte börjat arbeta förebyggande? Trots att många byter jobb eller går ner i tid för att orka jobba? 
 
Så vad händer? Jo vi blir sjuka av stress. Vi kör på så länge vi kan men till slut går det inte längre. Vi drabbas av utmattningssyndrom, ofta i kombination med ångest och depression. Vi har alltså valt att utbilda oss, ta studielån och köra skiten ur oss för att till sist inte kunna ta oss ur sängen längre. Förhoppningsvis fångar sjukförsäkringen upp oss och vi får vila och rehabilitering. Så att vi kan återgå till vårt lärarjobb där förutsättningarna nu har förändrats avsevärt för att fler lärare ska kunna stanna i yrket. Läraryrket är ju som alla vet ett bristyrke och därför är regeringen, arbetsgivaren och försäkringskassan måna om att lärare kommer tillbaka till jobbet efter en sjukskrivning och att de inte återinsjuknar i stressrelaterad ohälsa.
 
Eller vänta nu. Det är ju precis så det INTE går till. Utmattningssyndrom är en sjukdom som tar mycket lång tid att bli frisk från. Ofta pratar vi om år. Men försäkringskassan har skärpt reglerna på uppdrag av regeringen i ett försök att sänka sjuktalen. De sjuka ska prövas mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar. Man uppmanar alltså lärare (kan appliceras på alla yrkesgrupper där det råder brist på arbetskraft) att säga upp sig och söka ett enklare jobb eftersom man inte längre kan få ersättning från försäkringskassan. Trots att man är sjuk. Trots att en utbildad läkare har bedömt att den sjuke ifråga inte är arbetsför. Om hen har lyckats kämpa sig tillbaka till att arbeta deltid räcker inte det heller. Då ska hen prövas mot hela arbetsmarknaden eftersom försäkringskassan (Obs! inte läkaren!) anser att hen kan utföra ett enklare jobb. Nu dyker det upp riktigt många frågetecken i mitt huvud.
 
Vilka enkla jobb menas? Vilka stressfria jobb där man kan arbeta en liten stund vissa dagar finns att söka? Vilka jobb behöver den sjuke inte ta sig till när hen inte är frisk nog att köra bil eller gå en längre promenad? I vilka jobb gör det inget om det blir fel eller om den sjuke måste gå och lägga sig plötsligt titt som tätt? Om hen inte hittar orden eller förstår vad som sägs på mötet? Om hen mår illa och inte hänger med i samtal? Inte minns vad hen skulle göra härnäst och är helt jäkla slut????
 
Dessutom, när läraren ifråga har sagt upp sig. Vilken arbetsgivare anställer en sjuk människa som inte kan arbeta alls? Ingen!  Vilken arbetsgivare anställer någon som bara kan arbeta deltid? Några få om de verkligen tror på personen ifråga! Då ska man ha VÄLDIGT tur. Det här verkar ju lovande eftersom den sjuke har sagt upp sig. Eller hur?!
 
Är det inte lärarbrist? Ska man då låta folk:
 
1) Ta dyra studielån och lägga 4-5 år på studier för att bli lärare.
2) Arbeta sig sjuk hos valfri arbetsgivare.
3) Antingen: Tvingas säga upp sig istället för att rehabiliteras tillbaka till bristyrket lärare. Detta på grund av att Försäkringskassan anser att denne kan klara ett lättare jobb, trots att den utbildade läkaren bedömt att hen inte klarar något jobb alls. 
Eller: Mitt i en pågående rehabilitering tvingas avbryta den för att säga upp sig och söka ett enklare jobb? Detta  trots att hen nu kan arbeta deltid och kanske kan återgå till heltid om rehabiliteringen bara får ta den tid den sjuke behöver och som läkaren bedömer är rimlig.
 
Hur många av de sjuka lärarna kommer då tillbaka till skolan igen? Till bristyrket som det ständigt talas om överallt? När ska man förstå att man måste arbeta förebyggande för att undvika sjukskrivningar och inte frisera siffrorna genom att låtsas att sjuka människor är friska genom att kasta ut dem ur sjukförsäkringen? Fundera på det medan du läser ledaren som Sofia Mirjamsdotter skriver i Sundsvalls tidning som för övrigt är mycket bra.
Trevlig läsning!
 
http://www.st.nu/opinion/ledare/sofia-mirjamsdotter-nytt-ar-nya-harda-bud-for-forsakringskassan
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0