Tidigare betyg och stress hos barn

 
Ibland kan jag se stressymptom hos min son, som liknar mina egna. Och då pratar jag om stressymtom som nedstämdhet, glömska och irritation kopplade till prestationer i skolan. Jag har ju som bekant arbetat länge på att bygga upp stressymptom som till slut ledde till utmattningssyndrom och depression. Min son är i tidiga tonåren och borde inte ens vara i riskzonen än på många år. Men skolan gör honom nedstämd. Den gör honom ledsen och arg. Det stöd som finns att få står inte i propotion till de krav som råder.
 
Jag är själv lärare och kan se betygshetsen från två olika håll. Lärarperspektivet och föräldraperspektivet. Det jag ser är att barn som det går lätt för stärks av tidiga betyg. Betyget blir en bekräftelse på att de ÄR bra. En del av de barn som det egentligen borde gå lätt för kan möjligen få sig en spark i baken av ett uteblivet betyg. Om det har gått dåligt på grund av lathet. För de riktigt svaga barnen blir betyget tvärtemot en bekräftelse på att de INTE är bra. Många av dem kämpar hårt, fler timmar än vad vi vuxna skulle acceptera att arbeta, varje vecka. De kanske ändå inte når betyg. Hur mår de då? Jo, skit, kan jag meddela. De känner sig riktigt dåliga och en ond spiral har startats.
 
Betygssystemet är på många sätt tydligt och bra men kraven är väldigt höga. När jag själv gick i skolan kunde man få en etta eller en tvåa på provet och ändå få ett betyg att söka till gymnasiet på i slutändan. Så är inte fallet idag. Ett E, som är lägsta godkända betyg, är ungefär en trea enligt de mått jag själv mättes med. Alla elever måste alltså få minst treor i alla ämnen. Är det rimligt att tro att alla klarar det? Man måste leverera på varje prov. Klarar man inte det får man göra om. En del barn gör om in absurdum. Vissa klarar aldrig kraven hur mycket de än försöker medan andra hankar sig fram under stark press. Måste fixa provet! Måste få betyg! Om jag själv skulle läsa en mattekurs på univeristetet och ha fem tentor på en termin och måsta göra om alla minst en gång, skulle jag ge upp. Jag skulle hoppa av och konstatera att det här med matte, det är inte min grej. Men det kan inte barnen på högstadiet göra. Deras kurser bara fortsätter parallellt med att de försöker hinna göra om de prov de inte klarat. Antalet prov bara växer för vissa. Ny deadline hela tiden.
 
Jag har sett galet stressade barn på jobbet. Hispiga och nervösa och livrädda för att misslyckas. Förkrossade när misslyckandet är ett faktum. Jag har stått hjälplös som lärare. Jag har redan gjort mitt yttersta. Jag står redan på sammanbrottets rand på väg ner i utmattning och depression. Några barn står på kanten och tittar ut de också. Ibland känns det som om mitt eget barn balanserar i närheten också. Jag vet inte om jag orkar med det! Och det gör mig så jäkla ont att vi stressar och pressar våra barn med så höga krav. Som grädde på moset hörde jag idag att nu ska betyg börja sättas redan i år fyra. Det har beslutats om en försöksperiod och jag känner att jag blir alldeles matt. Ja, det blir ju skitbra om de svaga eleverna redan när de är tio år meddelas via betyget att de inte är tillräckligt bra. Att de inte duger. Fan också...

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0