Utmattningssyndrom och resor

 
Som ni säkert har märkt är det långt mellan uppdateringarna här på bloggen nuförtiden. Det har flera skäl faktiskt. Dels har jag fullt upp med annat och behöver ofta vila huvudet när jag inte är på jobbet, dels mår jag bättre och det minskar behovet av att skriva.
 
Jag arbetar halvtid fortfarande och förra veckan var jag på utbildning på Malta (!). Det var ännu ett steg mot en fungerande vardag och den här sommaren har stegen varit ganska många. Jag har varit på semester med familj och vänner, målat om sonens rum och nu rest utomlands med jobbet. Utlandsresor, även i form av semester, har varit uteslutna fram tills nu. Att resa är jobbigt och det är inte säkert att det räcker att få "vila hela dagarna" på stranden och bara ha semester. Man behöver tystnad och ensamhet och man behöver få vara sjuk och inte tvingas till att upprätthålla en fasad inför andra för att orka. Och flygplatser , tågstationer och bussar är ofta en riktigt tuff miljö att befinna sig i för en utmattad själ. Men nu handlade det alltså om en utbildning och inte om en semester och det borde ju vara ännu tuffare.
 
Jag rivstartade veckan med att vara med på allt. Det visade sig ganska snart vara fel strategi. Det blev för jobbigt helt enkelt så jag backade till att vara med på lite färre lektioner. Då blev det bättre och jag kunde komma igenom utbildningen och få med mig en del nya kunskaper hem. Socialt valde jag att vara med de andra ganska mycket men ändå dra mig tillbaka till rummet och vila mellan varven. Tog också egen tid på stranden och det var uppenbart att jag behövde vara ensam och inte behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Det är det som är mest effektiv vila för mig. Ensamhet och tystnad. Men vi hade väldigt trevliga middagar tillsammans och en kväll rev vi till och med av lite karaoke. Det var inte igår vill jag lova. Så himla kul!
 
Mina arbetskamrater har varit fantastiska. Vi har haft så roligt och vi har arbetat tillsammans på ett väldigt bra sätt. Jag hade tänkt berätta för dom som inte redan visste att jag ibland drabbas av panikångest men jag hann inte riktigt innan panikattacken var ett faktum (när rivstarten pågick i början av veckan, efter en lång dag med studier, på en buss mellan två städer...)  Det blev bra ändå. En av mina arbetskamrater var införstådd och några av de andra blev det ju då. Tänkte liksom att det kunde vara bra om de visste så att de inte blev rädda och ringde nån ambulans eller nåt. Det var det som tur var ingen som gjorde. 
 
Förutom utbildningen var vi på två utflykter där vi fick uppleva en del maltesisk kultur. Det var väldigt intressant och samtidigt väldigt jobbigt. Men det fungerade och jag fick med mig en del kunskap om landet och dess kultur. 
 
Hemresan blev, så när som på ännu en panikattack, bra. Vi kom hem i söndags och ännu har inget bakslag gett sig till känna så jag har gott hopp om att slippa det. Det vore ännu ett stort framsteg.
 
Summa summarum, fem år och tre månader efter att jag drabbades av utmattningssyndrom och depression kunde jag äntligen åka utomlands, lära mig nya saker och måla rum. Bland annat. Det går sakta och det tar tid men det går solklart framåt. Jag återkommer om vad jag tror orsakat förbättringarna så tydligt just den här sommaren i nästa inlägg. 
 
Hur går det för er andra? Har er sommar varit bättre än den förra? 
 
Kram och ta hand om er!
 
 
Anonym
2018-09-12 @ 20:01:20

Så härligt att höra! Här går det inget vidare. Jag har blivit
utförsäkrad, trots läkarintyg och arbetsförmågeutredning som säger att jag inte kan jobba. Och till månadsskiftet blir jag även arbrtslös6då jag blivit tvungen att säga upp mig när jag inte kan jobba Varit sängliggande 3 månader nu efter att min pappa dött i våras oväntat och jag samtidigt behövt göra flera resor till Försäkringskassans arbetsförmågeutredning i en annan stad. Så nu blir det leva på sparpengar och hoppas att jag kan bli tillräckligt frisk för att söka jobb inom ett år. Varit sjuk i 4 år i dec

Lotta
2018-09-13 @ 11:32:50

Den här sommaren, precis som för dig den femte sedan jag blev sjuk, har varit både upp och ner. Jag har bytt medicin som har gjort att jag sover bättre och slipper den obehagliga hjärtklappningen jag hade varje dag. Jag orkar vara mer bland folk och det har känts bra. Jag har skrivit böcker och det har flutit på bra med det. Ändå mår jag inte helt bra. Försöker ändra mitt liv för att må bra/bättre, men det tar ju så lång tid! Eller är det jag som är otålig?!

Ankan
2018-09-13 @ 18:05:53

Vad härligt för dig att det går framåt! Jag blev akut sjuk för ett år sedan, men har gått m en mängd fysiska stressfenomen ett antal år innan dess. Har nu börjat arbetsträna på 25% på skolbibliotek, kan inte gå tillbaka som lärare i grundskolan.
Arbetsträningen går bra, måste dock sova 1-1,5 timme efteråt, om jag varit där i 3 eller 4 timmar. Känns det igen?
Det värsta fenomenet, förutom den blytunga fysiska tröttheten som fortfarande drabbar mig, är att jag får dimsyn o ser dåligt på längre avstånd när det är mycket intryck, t ex i en affär, tågstationer, särskilt nör jag är trött. Någon som har samma besvär? Obehagligt. Dessutom har jag ingen lust att träffa folk i mängd. Känner mig lite folkskygg, men orkar faktiskt inte bry mig om det just nu. Tänker att det kommer väl en dag när det känns bättre.
Jag är glad för att jag lärt mig vila. Jag är inte lat, jag rehabar.
Försöker oxå lära mig att vända kaostankar till positiva tankar. Kämpar med detta :)
Tack för din fina blogg!

Anonym
2018-09-14 @ 13:38:35

Blev sjuk sommaren -14. Förra sommaren började jag kunna resa med husbil igen. Har varit ute på 7 olika turer i sommar. Orkat packa, kört 20-30 mil. Umgåtts, njutit av att kunna vara med igen. Dragit mig tillbaka o vilat. Kört hem, totalt slut dan efter. Utförsäkrad, jobbat 25% nu 50%.

jessica
2018-09-14 @ 15:03:26

Åhhh va härligt

jessica
2018-09-14 @ 16:11:29

Känner du dig bättre i depression?

Anonym
2018-09-16 @ 20:00:22

Min sommar har varit vedervärdig. 7 veckor ensam (ensam-ensam) med en fyraåring, ständigt pank, ständigt energilös, ständigt dåligt samvete. Ledsen, uppgiven och tröttheten. Apatin. Oro för hösten/vintern. Jag hamnade på ekonomiskt obestånd, både pga sjukskrivningen men även, egentligen,av skäl som ledde till den. Jag lever inte längre, jag är bara inte död.

Anonym
2018-09-21 @ 16:12:02

Åh vad kul att det tycks gå "framåt" för dig. Det är du verkligen värd !

Men så ledsamt o oroande, (läs ångestframkallande), att läsa här i kommentarer, att en del blir utförsäkrade. Hoppas verkligen att det löser sig för er som blivit det. Är orolig för vad som händer oss långtidssjuka när politikerna tjafsat färdigt. Och hur den nya regering Sverige får, kommer att behandla oss??

Kram till alla som kämpar




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0