Utmattningssyndromets orsaker och förlopp - olika för alla


Så här säger man att förloppet brukar se ut vid utmattningssyndrom. Någon ungefärlig tid för varje fas i förloppet verkar inte finnas. Det är olika för alla. På samma sätt som att vissa blir sjuka och andra inte har vissa en väldigt lång tid till tillfrisknande medan andra har kortare. Somliga verkar aldrig bli helt friska.
 
 
Vad olikheterna beror på vet man nog inte. Beror det på hur lång tid individen pressade sig själv innan kraschen kom? Eller beror det på vilken underliggande sårbarhet som fanns för sjukdomen? Och om det beror på sårbarheten, vad beror den sårbarheten på i så fall? Genetiska sårbarheter och sociala sårbarheter, som arv och miljö? Eller en personlighet som gör att individen inte kan hävda sina behov. Som gör att hen känner att hen Inte borde klaga. Alla är ju trötta. Alla har ju mycket att göra. Ska jag komma här och säga att jag har det värre än nån annan? Det går ju inte. Jag kör på. Om alla andra orkar, orkar väl jag. Eller finns en försvarsmekanism som gör att individen stänger av och därmed inte uppfattar alla signaler som kroppen sänder ut? Eller helt enkelt ignorerar dem fast de finns där och skjuter upp problemet tills sedan? Och så blir det för sent...
 
 
Men så var det ju det där med individens egna gränser. De kanske inte var desamma som de andras gränser? De som verkade orka? Eller så hade de inte lika mycket i sina ryggsäckar? Eller så kunde de helt enkelt hantera det de hade i sina ryggsäckar på ett mer konstruktivt sätt. Vem vet egentligen?
 
 
Att det finns en gräns för vad alla människor orkar verkar vara en sanning som de flesta kan ta till sig nu, även om många fortfarande tror att det inte kan gälla just dem. Samma mekanism som vid allvarliga fysiska sjukdomar antar jag. Det där kan inte hända mig eller mina närmaste.
 
På bilden ser man att individen har upp och nergångar under en lång period och dessutom finns en ganska rejäl dip någonstans ganska långt innan kraschen. Ju närmare kraschen man kommer desto mer uppvarvad blir man och det blir svårare och svårare att hoppa av tåget. Man blir helt enkelt fartblind.
 
På slutet av tillfriskningsperioden ser man också att det går upp och ner och det kan jag verkligen intyga att det gör. Hela tiden. Och vid varje nedgång hoppas man så att det ska bli den sista. Men det är lätt att misströsta. Det kanske inte finns någon sista? Runt påsk mådde jag riktigt dåligt i en period igen och tvingades gå ner i arbetstid. Och när uppgången kom tänkte jag samma tanke som alltid. Nu kanske det var sista gången nere i det där hålet. Men så var det inte. Har varit nere och vänt ytterligare en gång sen dess. Men man hoppas varje gång. Men frågan är vilket som är bäst. Att leva på hoppet eller att vara den där negativa (realistiska?) människan som inser att det här kommer att fortgå länge eller alltid. Och acceptera det.
 
Förut mådde jag alltid dåligt. Ofta mycket dåligt och ibland mindre dåligt. Men alltid dåligt. I flera år. Nu mår jag äntligen ganska bra i perioder. Är ganska glad och klarar av relativt mycket. Det blir lättare att acceptera dåliga perioder när jag vet att det kommer bra perioder sen. Då kan man njuta av dem eftersom de är just bra. Det var väldigt svårt att acceptera riktigt dåliga perioder förut när det aldrig kom någon bra efteråt, utan bara mindre dålig. Det kändes så hopplöst. Har man bra perioder kan man kanske leva med de dåliga. Så tänker jag nu i alla fall. Hur tänker du?
 
Stämmer bilden med din upplevelse av sjukdomen? Berätta gärna!
 
Ta hand om er!
Lotta
2018-05-23 @ 13:04:45

Tycker bilden stämmer väldigt bra. Det jag märkte när jag kraschade var att det var mycket från långt, långt tillbaka i tiden som kom ikapp en och man blev tvungen att ta itu med det. Kändes som om jag lagrat och lagrat dåliga händelser i kroppen och till slut kom allt över mig. Allt på en och samma gång. Därför tror jag att vägen till utmattning börjar långt tillbaka i tiden, kanske redan när vi är barn. Något som hände då, eller om man är född så, gör att man beter sig på ett visst sätt som leder fram till den berömda väggen. I mitt fall blev jag en duktig flicka som gjorde vad som helst för att bli sedd. Men det spelade ingen roll hur duktig jag var, ingen såg ändå. Och jag körde på. Rakt in i, och även igenom väggen.

Precis som du säger går det väldigt mycket upp och ner i läkningen. Man tror att det är bra och så plötsligt dyker ett nytt hål upp att ramla ner i. För det gör man, ramlar ner. Och kravlar sig upp. Går stadigt ett tag, kortare eller längre sträckor, och ramlar ner igen.

Just nu är jag långt nere. Hjärtat hoppar, gråtattacker, trött, orolig. För en gångs skull har jag bestämt mig för att inte göra någonting. Ingenting, bara sova äta, gå och vila när jag känner det. Tidigare har jag gjort det jag måste (handla, skolmöten, laga mat) men nu skiter jag i det. Jag måste få vila. Helt och hållet.

Kram alla kämpar därute. Ni är inte ensamma!

Svar: Åh, vilket bra beslut, att inte göra något alls. Jag vill också komma dit där jag lyssnar på mina egna behov först men det är så svårt. Heja dig! Kram
Fröken Duktig

Anonym
2018-05-23 @ 21:53:30

Ja, bilden stämmer bra! För min del hade jag dock inte någon specifik svacka innan väggen utan bara mer och mer uppvarvning (bl.a. svårt att sova, svårt att koppla av, m.m.) och fartblindhet. Tyckte att det jag höll på med (plugga på universitet) var extremt viktigt, ja, så pass viktigt att liksom hela min person och framtid hängde på varje timmes pluggtid jag la ned. Fick många varningssignaler av kroppen (sömnsvårigheter, viktförlust, diarré, synnedsättning, yrsel, frossa) men förstod inte utan körde på ännu hårdare. Pang!! sa det när jag träffade den berömda väggen.... Återhämtningen har tagit lång tid och även om jag nu (9 år senare) jobbar och klarar vardagslivet något sånär, är jag betydligt känsligare för påfrestningar än innan och då kommer stresskänslor och ångest.....

Svar: 9 år senare. Vad roligt att höra att du klarar vardagslivet men så sorgligt att känsligheten inte vill ge med sig. Jag har ju "bara" fem år i bagaget, men börjar förstå att livet troligtvis måste anpassas efter den här sjukdomen en väldigt lång tid framöver, kanske alltid. Stor kram till dig!
Fröken Duktig

Ingela
2018-05-25 @ 16:58:52

Intressant! Biöden var ny för mig. Det känns som om jag vill syna mitt förlopp ännu en gång!
Helt klart så har jag hela livet haft en sårbarhet som jag inte förstått och accepterat. Bilden av vad man ska klara som människa var lite skev.
Måånga svackor innan den riktiga kraschen. Skolloven handlade om att sopa ihop spillrorna av sig själv. Till slut så gick det inte längre...
Jag förstår ju att jag alltid kommer att ha svackor och jag försöker lära mig vad som krävs för att de inte ska bli alltför djupa. Jag försöner att inte se svackorna som misslyckanden. Jag jobbar på det.

Svar: Du gör ett jättebra jobb! Det här är inte lätt att lära sig och så fort man tror att man fattat kommer problem igen. Men så bra tänk att lära sig vad som krävs för att svackorna inte ska bli så djupa, nu när de ändå kommer, vare sig man vill eller inte...
Fröken Duktig

Ingela
2018-05-25 @ 16:58:54

Intressant! Biöden var ny för mig. Det känns som om jag vill syna mitt förlopp ännu en gång!
Helt klart så har jag hela livet haft en sårbarhet som jag inte förstått och accepterat. Bilden av vad man ska klara som människa var lite skev.
Måånga svackor innan den riktiga kraschen. Skolloven handlade om att sopa ihop spillrorna av sig själv. Till slut så gick det inte längre...
Jag förstår ju att jag alltid kommer att ha svackor och jag försöker lära mig vad som krävs för att de inte ska bli alltför djupa. Jag försöner att inte se svackorna som misslyckanden. Jag jobbar på det.

Ankan
2018-05-30 @ 21:05:12

Tack för att du skriver o delar med dig om din utmattning! Är också lärare (jobbade i förberedelseklass) o är på väg upp ur utmattning.
Under min utmattning har jag lärt mig mycket: att min ångest bottnar i stress, att kroppen inte gör skillnad på mental o fysisk stress, att det går att göra saker långsamt, att det är viktigt att stå ut i alla känslostormar, att vara ärlig o säga att Jag måste vila, Nej tack, jag orkar inte just nu.
Jag lyssnar mycket mer på kroppen, jag blir inte längre lika rädd när kropp o själ strejkar, eftersom jag nu vet att det är mångårig stress den reagerar på. Förut flydde jag av rädsla, nu rider jag ut stormarna på ett annat sätt o tycker att jag är bra!
Behöver oxå mycket vila i lugn o ro, bara ligga på min säng o lyssna på ljuden utanför. Gör en större aktivitet om dagen o är nöjd med det. Detta stressade mig i början, men nu tänker jag aktivitet-vila. Känner mig oxå mer närvarande i just den aktiviteten, eftersom jag inte behöver/kan stressa vidare.
Frustrationen över att inte kroppen fungerar till 100% känns just nu riktigt hanterbar. Vi är bra som vi är!
Som din bild visar är vissa dagar svajigare än andra, men två steg fram o ett tillbaka är i alla fall framåt.
Det kommer bli bra!


Svar: Nyckeln är nog att lyssna på kroppen, men jag kan bli väldigt otålig ibland även om det faktiskt blivit bättre med tiden. Vi återkommer till det här med acceptans. Det är som det är och vi måste göra det bästa av det även nu när vi inte fungerar riktigt som vi borde. Det kommer att bli bra, inte som förr, men bra. Det tror jag också!
Fröken Duktig

Anonym
2018-05-31 @ 17:35:15

Upplevde du mer ångest när du började jobba?

Mia
2018-06-02 @ 16:23:30

Jag har precis fått mitt värsta bakslag sedan jag blev sjuk för 3,5 år sedan. Annan sjukdom, en familjemedlems plötsliga död och Försäkringskassans arbetsförmågeutredning (3 tillfällen i en stad 1,5 tim bort) knuffade ner mig. Kommer bokstavligen inte ur sängen pga yrsel, värk mm. 17e dagen med huvudvärk nu. Börjar fundera på om jag kommer att bli frisk. Tålamodet tryter.

Svar: Hoppas att du mår bättre nu! Hur gick din arbetsförmågeutredning?
Fröken Duktig

Mia
2018-06-02 @ 16:25:39

Ja, och en helvetes ångest också så klart. Men den här gången vägrar jag ssri/SNRI. Testat 3 sorter och får så mycket kvarstående biverkningar jag knte stor ut med. Plus att de såklart inte hjälpt, jag är ju inte deprimerand.

Svar: Nä, om man inte är deprimerad så verkar antidepp onekligen fel... Jag har ju varit i en djup depression och letat med ljus och lykta efter rätt antidepp och jag tror att jag äntligen har hittat rätt nu. Jag hoppas det i alla fall...
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0