Utmattningssyndromets orsaker och förlopp - olika för alla


Så här säger man att förloppet brukar se ut vid utmattningssyndrom. Någon ungefärlig tid för varje fas i förloppet verkar inte finnas. Det är olika för alla. På samma sätt som att vissa blir sjuka och andra inte har vissa en väldigt lång tid till tillfrisknande medan andra har kortare. Somliga verkar aldrig bli helt friska.
 
 
Vad olikheterna beror på vet man nog inte. Beror det på hur lång tid individen pressade sig själv innan kraschen kom? Eller beror det på vilken underliggande sårbarhet som fanns för sjukdomen? Och om det beror på sårbarheten, vad beror den sårbarheten på i så fall? Genetiska sårbarheter och sociala sårbarheter, som arv och miljö? Eller en personlighet som gör att individen inte kan hävda sina behov. Som gör att hen känner att hen Inte borde klaga. Alla är ju trötta. Alla har ju mycket att göra. Ska jag komma här och säga att jag har det värre än nån annan? Det går ju inte. Jag kör på. Om alla andra orkar, orkar väl jag. Eller finns en försvarsmekanism som gör att individen stänger av och därmed inte uppfattar alla signaler som kroppen sänder ut? Eller helt enkelt ignorerar dem fast de finns där och skjuter upp problemet tills sedan? Och så blir det för sent...
 
 
Men så var det ju det där med individens egna gränser. De kanske inte var desamma som de andras gränser? De som verkade orka? Eller så hade de inte lika mycket i sina ryggsäckar? Eller så kunde de helt enkelt hantera det de hade i sina ryggsäckar på ett mer konstruktivt sätt. Vem vet egentligen?
 
 
Att det finns en gräns för vad alla människor orkar verkar vara en sanning som de flesta kan ta till sig nu, även om många fortfarande tror att det inte kan gälla just dem. Samma mekanism som vid allvarliga fysiska sjukdomar antar jag. Det där kan inte hända mig eller mina närmaste.
 
På bilden ser man att individen har upp och nergångar under en lång period och dessutom finns en ganska rejäl dip någonstans ganska långt innan kraschen. Ju närmare kraschen man kommer desto mer uppvarvad blir man och det blir svårare och svårare att hoppa av tåget. Man blir helt enkelt fartblind.
 
På slutet av tillfriskningsperioden ser man också att det går upp och ner och det kan jag verkligen intyga att det gör. Hela tiden. Och vid varje nedgång hoppas man så att det ska bli den sista. Men det är lätt att misströsta. Det kanske inte finns någon sista? Runt påsk mådde jag riktigt dåligt i en period igen och tvingades gå ner i arbetstid. Och när uppgången kom tänkte jag samma tanke som alltid. Nu kanske det var sista gången nere i det där hålet. Men så var det inte. Har varit nere och vänt ytterligare en gång sen dess. Men man hoppas varje gång. Men frågan är vilket som är bäst. Att leva på hoppet eller att vara den där negativa (realistiska?) människan som inser att det här kommer att fortgå länge eller alltid. Och acceptera det.
 
Förut mådde jag alltid dåligt. Ofta mycket dåligt och ibland mindre dåligt. Men alltid dåligt. I flera år. Nu mår jag äntligen ganska bra i perioder. Är ganska glad och klarar av relativt mycket. Det blir lättare att acceptera dåliga perioder när jag vet att det kommer bra perioder sen. Då kan man njuta av dem eftersom de är just bra. Det var väldigt svårt att acceptera riktigt dåliga perioder förut när det aldrig kom någon bra efteråt, utan bara mindre dålig. Det kändes så hopplöst. Har man bra perioder kan man kanske leva med de dåliga. Så tänker jag nu i alla fall. Hur tänker du?
 
Stämmer bilden med din upplevelse av sjukdomen? Berätta gärna!
 
Ta hand om er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0