Saknar du dig själv? Ja och nej!

 Jag har mängder med halvfärdiga utkast skrivna. Såna som inte blivit klara på grund av dålig dagsform. Det här är ett av dem. Jag påbörjade det i höstas. Nu har jag reviderat, lagt till och tagit bort. Att skriva hjälper mig framåt. En stund i taget, ett stycke om dagen. Just nu är det här min vardag och min sanning...

 
Jo, det gör jag sannerligen. Ofta. Men jag saknar inte allt...
 
Jag saknar den där energin som gjorde det möjligt att vara igång ända fram till kvällen. Att kunna gå från en sak till nästa utan att behöva vila emellan. Att ha förmågan att göra saker med vänsterhanden liksom. Såhär. Jag orkar en massa saker som jag inte orkade förut nu men fortfarande funkar det inte att bara göra saker i förbifarten som att dra av golven, kasta upp nya gardiner när man kommer hem efter en dag på jobbet eller ta en spontanfika med en vän. Då förstör man sannolikt nästa dag.
 
Jag saknar tiden när man orkade ta tag i större projekt som att måla om ett rum på helgen. Missförstå mig inte. Jag är tacksam för allt jag klarar nu som inte funkade för ett år sedan, som att arbeta till exempel. Men som min man sa när vi pratade om nuläget för inte så länge sen; "Vi måste ju fortfarande planera utifrån sjukdomen." Ja, så är det och jag saknar att vara spontan utan tanke på konsekvenser. Man kan liksom inte bara sticka ut på något och vara borta hela dagen och tro att det inte ska få följder. Det är tråkigt.
 
Jag saknar att vara en självklar del av publiken på sonens hockeymatcher. Jag väljer att åka ibland och ibland inte beroende på dagsform. Jag saknar att åka på alla cuper och heja på laget och att ta en öl med föräldrarna på kvällen. Utan att behöva ta hänsyn till hur det kommer att kännas senare, imorgon eller på måndag. Just nu måste jobb prioriteras före sådana aktiviteter. Annars är risken stor att det inte blir något jobb gjort.
 
Jag saknar långa kvällar och nätter med goda vänner. Fester var en självklar del i livet för mig förut men nu vägs tillfällena på guldvåg. Både för att jag oftast inte vill eftersom jag är låg på energi. Men också för att jag hela tiden måste hushålla med min energi så att den räcker till det nödvändiga i första hand och för att hålla bakslag på avstånd eller åtminstone göra dom så lindriga som möjligt. Det möjliggör inte särskilt mycket festande faktiskt. Men jag var på en fest med mitt arbetslag före jul och det var roligt. Så det var ett steg i rätt riktning.
 
Jag saknar löprundor och styrketräningspass. Känslan av att ha lite kvar att ge i den där sista backen på väg hem. Känslan av att orka lyfta lite tyngre eller springa lite fortare än förra passet. Känslan av en utpumpad kropp orsakad av träning och den klarhet i hjärnan som följer med det. Det fokus som bara kan uppnås genom att träna riktigt hårt.
 
Jag saknar mitt minne och min relativt snabba slutledningsförmåga. Min förmåga att ha kontroll över situationer och att göra det jag har tänkt istället för att strula till det genom att lägga ifrån mig saker, fråga om samma sak flera gånger, köra flera varv i rondellen, trycka in priset som kassörskan just sa istället för koden i affären eller ta nagellacksborttagning för att ta bort sminket med... Men jag fungerar bättre och bättre, så det finns hopp.
 
Jag saknar att vakna på morgonen och somna på kvällen utan huvudvärk utan att det beror på att jag tagit ipren. Om det hade varit så att jag varit en god sovare förr hade jag saknat det också. Men jag har alltid haft sömnproblem så där finns ingenting att sakna.
 
Det finns mycket att sakna men nuförtiden undrar jag då och då om det jag saknar var rimligt. Det kanske egentligen är så att det här nya sättet att leva är mer "normalt" och rimligt att orka i längden. Det kanske är så att relativt få personer egentligen kan leva på det där sättet som jag saknar så ibland. Uppenbart kunde inte jag leva så i alla fall. För då skulle det ju inte ha gått åt helvete fullständigt för snart fem år sedan. Människor kanske egentligen har ett behov av att saker är lite inrutade ibland. Ett behov av att göra en sak i taget och att planera in vila i schemat. Vi kanske inte kan göra allt och gå på allt även om det är roligt. Våra hjärnor kanske inte mår bra av det. Den kanske behöver tystnad och vila från intryck ibland. En reflektion bara...
 
Och i ärlighetens namn så saknar jag ju inte allt med den jag var förut. Långt ifrån faktiskt. Det finns många saker jag aldrig mer vill tillbaka till som jag såg som självklara då. Som att ha (för) många bollar i luften. Jag vill inte det längre. Jag vill inte heller vara engagerad på (för) många sätt i diverse föreningar och egenpåtagna projekt varken hemma eller på jobbet. Jag vill inte få den där kicken när man bara går på som en duracellkanin. Eller jo, jag saknar den känslan men jag har förstått nu att den sortens energi är sjuk. Den grundar sig på adrenalin och sån energi kan bara frigöras i korta stunder. Annars brakar det åt skogen.
 
Jag vill inte känna tvånget att träna eller tänka på vad jag äter hela tiden och jag vill inte till varje pris hålla fasaden uppe. Fasaden som ska vittna om att allt är bra, att jag orkar vad som helst och att jag är glad, när det inte är sant. Jag vill heller inte vara så trött att jag börjar gråta i bilen varje dag hem från jobbet. Jag vill inte ligga sömnlös och grubbla på alla problem som jag inte löst och allt som jag inte hunnit under dagen. Jag vill inte skynda mig hela tiden och ständigt bära på en rädsla av att inte har gjort tillräckligt och jag vill inte känna att jag aldrig får vila om inte allt jag föresatt mig att göra är klart.
 
Jag vill fortsätta att upptäcka att positiva förmågor jag tidigare haft är på väg att komma tillbaka. Som min förmåga till skratt och humor, min förmåga att fungera i grupp, min förmåga att strukturera upp något viktigt och sedan genomföra det och min förmåga att slänga käft med folk på ett skämtsamt sätt. Jag kommer att fortsätta att glädjas åt och arbeta för att de förmågor som är viktiga för mig och som har en positiv inverkan på mitt och andras liv, kommer tillbaka. Det tar tid och kanske kommer inte alla förmågor någonsin tillbaka, men då får det bli ett senare problem. Nu är nu och framtiden kommer sen...
 
Jag vill känna mig lugn och det händer att jag gör det nu. Inte hela tiden. Men ibland. Det tog fyra år att hitta det lugnet i kroppen. Så nu är det bäst att försöka hålla fast vid den känslan och inte låta stresskänslor och spända musklerna stanna kvar när de kommer på besök. Det är bäst att direkt åtgärda problemet när jag börjar vakna spänd i kroppen med ett lätt ångestpåslag. När tårarna är nära trots att det är obefogat, kroppen blir tung som cement och magen havererar.
 
Jag har hamnat där nu. Svacka. Igen. Sista veckan har varit jobbig och i fredags gick jag hem från jobbet efter halva dagen. Då hade jag varit så där korkat tjurig i flera dagar. Det krävdes inte mindre än att tre personer frågade om jag inte skulle ta och gå hem och vila innan jag kom på att det var ju precis så här jag INTE skulle göra. Jag skulle ju lyssna på kroppen. Men hur gör man det när man tycker att man har viktiga uppgifter att göra? Frågan kvarstår år efter år. Tänk om man kunde kasta av sig några kilo moral från axlarna. Det skulle nog gå lättare då. Och något kilo prestige också. Det skulle också underlätta. Nu måste jag försöka hitta ett sätt att genomföra mina arbetsuppgifter men samtidigt få den vila jag behöver. Jag vet ännu inte hur, men jag får fila på det. Ibland kommer insikter av skrivandet. Vi får hoppas att det blir så nu.
 
 
Saknar du dig själv? Vad är det du saknar och vilka förändringar hos dig själv och din omgivning uppskattar du? Jag förstår att om du är i början av sjukdomen uppskattar du inga förändringar alls eftersom allt verkligen är skit. Men om du börjat må bättre? Om du kommit en bit på väg kanske du kan hitta något som är bättre än förut? Men som sagt, det kan ta år att komma dit. Tro mig, jag vet!
 
Ta hand om dig!
 
 
Anonym
2018-03-18 @ 19:23:52

Så väl beskrivet. Känner igen mig 100%

Lotta
2018-03-19 @ 01:07:06

Saknar jag mig själv? Kommer inte ihåg vem jag var innan jag blev sjuk, vilket är fem år sedan snart. Uppenbarligen fungerade inte sättet jag levde på då, eftersom jag blev sjuk, men vad skulle jag ha gjort annorlunda? Ingen aning.

Jag står upp mer för mig själv nu för tiden och lyssnar på vad jag själv verkligen vill. Men jag faller i gropar om och om igen. Går över gränsen fast jag borde veta var den är.. Det är inte lätt..

Anonym
2018-03-19 @ 11:04:54

Å vad jag känner igen det du skriver! Jag har varit sjukskriven två år. Saknar den jag var. Saknar mitt lärarjobb.Saknar att kunna göra flera saker samtidigt. Saknar att inte orka lyssna på musik. Har slutat spela och sjunga. Längtar aldrig efter fest. Jag är såå tråkig. Trött på mig själv!
Men... Jag ska lära mig att tycka om mitt nya jag. Tror att jag efterhand kommer att orka mer.

Svar: Exakt... man är sååå tråkig. Inget utanför ramarna för då går det åt helsike. Vi kommer nog att orka mer framöver men det tar olidligt lång tid det här.
Fröken Duktig

Anonym
2018-03-19 @ 16:16:00

Jag saknar att vara ute på kvällstid, gå på konserter och vara social utanför jobbet. Men jag älskar att jag nu kan sova bra, att jag hittat nya vänner iom nya lugna aktiviteter och att jag är mer medveten om hur jag själv fungerar. Skulle aldrig byta tillbaka till livet som lärare, småbarnsförälder, bonusfamilj, sömnlös, orolig.... Vad höll jag på med egentligen...?? ❤️

Anonym
2018-03-19 @ 20:00:57

♥️♥️♥️

Mia
2018-03-21 @ 15:37:05

Jag är så imponerad att du kan jobba fast du mår så pass dåligt. Jag mår ungefär lika vad det verkar, och begriper inte hur det ska gå till att börja jobba nu i vår (blir efter arbetsförmågeutredning med all säkerhet betraktad som arbetsför). Det räcker med ett par timmars vanligt vardagsliv hemma på morgonen så däckar jag.

Svar: Jag har ju mått så pass hyfsat att jag har klarat det med nöd och näppe. Senaste veckan har varit riktigt tuff och jag har inte klarat att hålla ihop alla dagar. Fått dra mig undan, varit ledsen och inte fått ihop allt som jag borde. Och värk och illamående. Nu verkar det ha vänt lite och jag mår lite bättre igen men jag har gått ner tillfälligt i tid för att mäkta med. vi får de hur det bir sen. Jag kanske har kommit lite längre än du för jag däckade också av vardagslivet hemma förut, men nuförtiden brukar jag klara det (mer eller mindre). Men inte den senaste veckan... Det blir som att man faller neråt i perioder och kravlar sig upp igen... Ta hand om dig!
Fröken Duktig

Emma
2018-03-21 @ 21:57:24
URL: http://eemmastephanie.com

Känner verkligen igen mig! Kram

Anonym
2018-03-22 @ 09:06:36

Har du fortfarande ångest?

Svar: Ja...
Fröken Duktig

Helena
2018-03-22 @ 09:55:33

Jag håller helt med. Jag saknar mig själv, så mycket att det gör ont i bland. Jag vill så INTE vara denna trötta tråkiga person/mamma/fru.
Är i en svacka just nu. Hade influensan förra veckan och nu bär inte kroppen alls. Kan knappt gå. Hatar känslan för jag har lovat mig själv att göra allt för att inte hamna här igen. Tycker att jag har det, men tydligen håller inte kroppen med.
Dock finns de mycket positivt, det är i det positiva jag försöker leva, men tillåter mig att sörja min situation ibland. Saknar att träna, min kropp vill inte, har försökt ett par gånger varje år men det leder alltid till ett bakslag. Det känns hopplöst, framförallt som alla läkare pratar om hur bra det är för hjärnan att få lite puls, att bli lite svettig. Vill inget hellre, men det går ju inte om kroppen ger upp veckorna efter.

Svar: Det här med träning. Undrar om det finns någon som blir bättre av det? Jag har inte lyckats träna utan bakslag och svackor hittills. Ska snart prova igen men man får ju vara beredd på att det blir problem en period. Men plötsligt en dag kanske problemen uteblir. Vad vet man? Man får testa när ma orkar och man fr testa försiktigt.
Fröken Duktig

Anonym
2018-03-25 @ 12:41:19

Jaaa jag saknar mig själv. Man säger gå i väggen. Det är väldigt milt sagt. Det är som att drabbas av jordbävning, dras med ner i rasmassorna och sten efter sten ramlar ner på en. Man kan inte andas och hela kroppen värker. Man försöker flytta undan en sten och då rasar det ännu fler över en. Men efter 4års års kämpande börjar ljuset skymta. Hoppas innerligt att krafterna kommer tillbaka när man tillslut lyckats kravla sig ur rasmassorna ut i ljuset.

Svar: Så bra du beskriver det! Hoppas på ljus för dig snart!
Fröken Duktig

Christina Danbrant
2018-03-30 @ 15:46:56

Tänk. Förra veckan skrev jag brev till mig själv med rubriken: Vart tog jag vägen? Och sedan läser jag det du skrivit. På pricken! Det är märkligt nog uppmuntrande att läsa om någon annan med samma reflektioner. Hjälper till att hitta balansen så man inte tror att man håller på att bli galen. Det tar ju sån tiiiid! Varför blir jag inte fortare bra? Jag har inte ens lust att göra alla de där roliga sakerna jag gjorde förr. Fast jag förstår att det tar den tid det tar. Att vara i nuet är en dyrköpt erfarenhet. Den kunskapen hade jag inte tidigare. Det finns mycket jag verkligen inte vill ha tillbaka. Alla de där måstena som man tyckte att man hade. Detta presterade för annars var man ju inte värd något. Vem hade tid att vila? Ser i backspegeln hur tokigt det var. Men lyckokänslorna vill jag gärna ha tillbaka. Eller min kropp som inte ständigt värkte som den gör nu. Men i stort sett har jag nog vunnit på min utmattning. Det var tvunget att braka in i väggen för att jag skulle förstå hur man gör när man lever på riktigt. För det jag hade var inget riktigt liv. Bara ett jagande. Helt i onödan. När jag blir bättre och inte ständigt plågas av min energilöshet, ångest och värk så lovar jag mig själv att vakta på varje steg och leva här och nu och inte tillåta mig själv att bara existera för mina egna och andras förväntningar och krav. Jag har ett liv att leva!

Svar: Ja man fck betala dyrt för den här lärdomen. Man ska nog komma ganska långt i processen innan man tycker att det var värt det. Hoppas att du mår bättre snart!
Fröken Duktig

Anonym
2018-04-01 @ 21:04:01

Hej på er. Vill ge ett tips till er som kämpar på med utmattning, depressioner och ångest. Sök på win Hof på Youtube. Enkla andningsövningar och kalla duschar kan vara värt att testa.

Svar: Tack för tipset! 😊
Fröken Duktig

Anonym
2018-04-10 @ 08:18:42

Hur fick du lugnet?hur fick du bort ångesten?

Svar: Ångest kommer och går. Lugn likaså. Just nu varit ganska ångestfylld tyvärr. Men tid, medicin, annat jobb, bra relationer... Vet inte...
Fröken Duktig

Annica
2018-04-14 @ 20:17:55

Hittade precis din blogg och oj, vilken igenkänning. Är oxå lärare (sva) har oxå, inser jag nu, varit på väg in i detta sedan länge med huvudvärk,trötthet, ångest, synbortfall, värk. Har varit sjuk sedan i augusti, hade en hemsk höst med inprovning av mediciner, mår bättre o bättre sedan februari men måste fortfarande vila, dra mig undan, annars får jag ångest o synbortfall, trötthet o huvudvärk. Det är först sedan februari som den värsta ångesten lagt sig o jag kan vila lugnare o i lugn o ro acceptera läget o hitta strategier för ett nytt, bättre mående. Har börjat måla m en grupp o det är mitt andningshål! Är så glad för att jag hittat detta. Barnen är stora o klarar sig själva, maken förstår o pushar inte. Frustrerande att vilja mer än jag klarar men börjar inse att jag måste lära mig vad jag ska göra när det sämre måendet slår till o att jag måste vila efter aktivitet. Redan nu står jag bättre upp för mig själv o mitt mående o går undan o vilar när jag behöver. Vågar säga att jag har en skada, den måste få tid att läka, sånhär är jag, gilla mig eller inte. Det känns bra.
Att umgås är bland det jobbigaste men oxå det jag saknar mest ... Styrka till oss 💪🏻

Svar: Vi är många... Bra att du har hittat nåt som du tycker om o vill göra. Det hjälper nog lite. Jag brukar säga att man får leva randigt. Aktiviter, vila, aktivitet... Förut var aktiviteren superkort och vilan jättelång men nu är det nog mer tvärtom för mig. Leva i sjok kanske? Det tar tid och ibland är tålamodet kort men det hjälper inte. Det tar den tid det tar...
Fröken Duktig

yolo
2018-04-20 @ 14:57:45
URL: http://skandalen.se

Nu är den här! Lyssna på sommarens största hit redan nu! 👇

https://open.spotify.com/album/2WBicfLePdZNmwyHIg8fUN

Rasmus Gozzi - Skandalen 🔥

Anonym
2018-04-23 @ 10:17:51

Hade du värk i hjärnan och illamående?

Svar: I hjärnan? Huvudet ofta i alla fall och illamående ibland. just nu faktiskt...
Fröken Duktig

Anonym
2018-05-03 @ 21:14:02

Allt stämmer in på hur det är! Bra skrivet, du har verkligen fått ut i skrift det jag själv inte kan formulera 😂
Jag är i hålet för andra gången och påväg tillbaka med helt andra insikter. Vilket är skönt! Och det enda jag saknar av mitt gamla jag som inte finns nu är energin till allt roligt man orkade göra. Det där spontana du skriver om. Och att inte behöva planera utefter hur jag mår.
Men annars älskar jag mitt nya jag! De insikter om vad som är viktigt i livet, de insikter om mig själv som person, allt som var en påfrestning innan (typ prestationskrav) är inte ens något jag vill bry mig om. För det finns ingen som kan göra mer än sitt bästa, och det räcker alldeles mer än gott. Så lär känna ditt nya jag och upptäck alla sidor av livet du inte såg innan! Lycka till och kämpa på!

Anonym
2018-05-03 @ 21:14:03

Allt stämmer in på hur det är! Bra skrivet, du har verkligen fått ut i skrift det jag själv inte kan formulera 😂
Jag är i hålet för andra gången och påväg tillbaka med helt andra insikter. Vilket är skönt! Och det enda jag saknar av mitt gamla jag som inte finns nu är energin till allt roligt man orkade göra. Det där spontana du skriver om. Och att inte behöva planera utefter hur jag mår.
Men annars älskar jag mitt nya jag! De insikter om vad som är viktigt i livet, de insikter om mig själv som person, allt som var en påfrestning innan (typ prestationskrav) är inte ens något jag vill bry mig om. För det finns ingen som kan göra mer än sitt bästa, och det räcker alldeles mer än gott. Så lär känna ditt nya jag och upptäck alla sidor av livet du inte såg innan! Lycka till och kämpa på!

Christin
2018-06-02 @ 21:20:02

Hej, har precis hittat din blogg och känner igen mig så väl. Jag fick diagnosen utmattningssyndrom för 2 månader sedan och har varit helt sjukskriven sedan dess. Nytt läkarbesök om en vecka och de vill att jag ska börja jobba 25%, är orolig för om jag ska klara det. Vet du vad som krävs för att få vara helt/delvis sjukskriven längre än de 180 dagar som försäkringskassan har bestämt?
Kram

Svar: Jag vet inte vad som ska stå i intyget om det är så du menar. Hoppas att det går bra för dig. Kram
Fröken Duktig

Anonym
2018-08-28 @ 11:32:39

Jag vill kommentera, men jag orkar inte. Läser din blogg, det är en tröst att inte vara ensam på alla fronter.

Svar: Du behöver inte kommentera. Du ska göra det du orkar och vill och inget annat. Men du får gärna gilla inläggen om du tycker om dem så att jag vet om ni vill fortsätta läsa bloggen.
Fröken Duktig

Anonym
2018-09-06 @ 10:28:56

Hej hopps du mår bättre ? Har du overklighetskänslor




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0