Vad är ångest för dig?

 
Det är konstigt med ångest. Den tar sig så olika uttryck och kan ha så många orsaker. Vissa typer av ångest har enkla förklaringar och andra har mer komplexa, om det ens finns några. Mina erfarenheter är ganska gedigna vid det här laget, men jag inser att det är olika för alla. Ingen sitter på facit i den här frågan.
 
Redan som ung hade jag ständigt prestationsångest. Fast jag visste inte att det fanns ett så tjusigt namn på problemet. Jag kände bara en stark press på mig själv att göra bra ifrån mig. Så enkelt var det. Det löste jag helt enkelt genom att göra saker så bra jag kunde. Ett gott utfört arbete dämpar sån ångest. Problemet är väl bara att man inte mår bättre på sikt eftersom nya områden att prestera på, kommer hela tiden. Jag har betydligt mindre av just den här varan idag och det är nog för att jag helt enkelt inte kunde prestera under en väldigt lång period. Både jag och min omgivning slutade att förvänta sig saker av mig helt enkelt. 
 
Social ångest kan vara ett problem i ganska många situationer och det är inte heller något nytt. Det har pågått. Känslan av att ha ansvar för andras mående, att andra har det bra, att andra har roligt. Om någon verkar ha tråkigt måste det ju vara för att jag är så tråkig att vara med. Såklart! Det skapar prestationsångest och gör att man verkligen inte orkar ha folk omkring sig när man inte klarar att vara glad eller engagerad. Man drar sig hellre undan och när det blir riktigt illa svarar man inte ens i telefonen. Om någon verkar upprörd så tänker man att det nog beror på mig. Har jag sagt något? Gjort något? Den här ångesten kan vara riktigt jobbig och man kan verkligen må dåligt av att känna att man orsakat någon annan smärta eller problem. Fast man inte ens är säker på att det är det man har gjort...
 
Skuldkänslor kan kanske räknas in i den sociala ångesten. De kan ju vara väldigt starka både när man tror att man gjort fel och när man faktiskt har gjort fel. Och så har vi ångesten som skapas av att man inte kan vara med och bidra. Den ger feta skuldkänslor. Man hjälper inte till eller deltar i saker eftersom man är sjuk och det blir en ond cirkel. Men man vänjer sig med tiden och det är lättare att säga nej nu än förut.
 
Ångest orsakad av oro för det som händer runt omkring är svår att brottas med. Speciellt om man inte kan påverka det kommande scenariet. Som barn handlade det om eld och bränder, en häst som kunde bli sjuk, spindlar eller en förälder som var sen hem på kvällen. Nu handlar det mer om hur livet ska te sig för min familj, framförallt mina barn. Om de får det de behöver och om de mår bra. Om jag har gjort vad jag kan, för att ge dem det de behöver i framtiden. Oro för att de ska bli sjuka, ledsna, ensamma, felbehandlade...  Det handlar till och med om fobi för magsjuka. Fånigt, jag vet. Men så är det. Men det har blivit bättre i takt med att barnen blivit äldre.
 
De här olika formerna av ångest går att sortera i och ibland kan man göra något åt dem. Korsiktigt eller lånsiktigt. KBT kanske. Utsätta sig för det som ger ångest. Terapi för att inse att världen inte kretsar kring mig, så till vida att hela ansvaret för andras väl och ve vilar på mig. Ibland räcker det med att lösa ett problem för att ångesten ska lätta. Det här är faktiskt min bästa gren. Jag klurar och löser, mailar och ringer, frågar, fixar och gör. Om alla är nöjda och glada, alla frågetecken är uträtade och alla har fått det de behöver, kan ångesten lätta. Men som sagt, det kommer hela tiden nya problem att lösa. Det tar aldrig slut, eftersom det är så livet ser ut. Så tricket är alltså att inte få ångest av de här anledningarna eftersom "anledningarna" fortsätter strömma in hur man än väljer att leva sitt liv. Hur gör man?
 
Den här ångesten som man inte kan härleda till något specifikt är allra svårast att ha att göra med. Man vet inte riktigt varför den kommer. Kanske för att man är för trött eller för att man känner sig pressad. Kanske för att man inte fungerar som man borde utan strular till det och glömmer sjukt viktiga (och oviktiga) saker. Kanske för att man är deprimerad, hjärntrött eller för att man känner sig trängd, fysiskt eller psykiskt. Eller något annat man inte kan förstå i stunden. Vad vet jag...
 
Oftast är den ett molande obehag i bröstet och ett kryp i kroppen. Ibland blir andningen ansträngd och man går omkring och försöker få tillräckligt med luft. Ibland slår hjärtat hårt eller ojämnt och ibland rusar pulsen. När obehaget blir för starkt blir det nästan outhärdligt. Det värker i bröstet och halsen. Det gör ont som en stor sorg. Som om man förlorat någon man älskar. Då står man nästan inte ut. Ibland blir man iskall och varm omvartannat och man börjar hyperventilera och då kommer panikattacken. Det är ter sig olika och det är ganska ofta det inte syns utanpå, hur det känns inuti, om man inte är uppmärksam. 
 
Jag hade ångest varje dag förut. Nästan hela tiden. Nu är det bättre. Ibland har jag ångest och ibland inte. När den kommer kan det vara av alla grader i helvetet. Molande eller panikslaget och allt däremellan. Det händer att jag inte är förberedd, men oftast är jag det. Ovanligare än så är det inte. Men ibland är jag liksom normal nuförtiden. Känner mig normal och beter mig normalt. Det är skönt. Det är åt det hållet det går. Sakta men säkert. Men inte just idag. Just idag behövde jag formulera ångesten i ord, för att hantera den. I morgon är det nog bättre igen...
 
Hur ser er ångest ut? Vet ni varför ni har ångest och vad ni ska göra åt den?
 
Ta hand om er!
 
 
Ingela
2018-06-13 @ 22:36:14

Intressant med social ångest. Jag har aldrig hört det benämnas på det viset tidigare. Det stämmer ju bra! Ibland kan det nästan kännas tvångsmässigt att vela tiden se till att alla andra är nöjda och mår bra. Ingen är arg på en eller tycker att man gjort fel. Kampen om att vara till lags... Väldigt komplicerat. Väldigt mycket energi. Och NÄR det blivit en pyttefnurra på tråden med någon om något. Jösses vilka strategier att ställa det till rätta, förklara mig så ingen tycker att jag är "fel". Skapligt med ångest i detta!!
Jag har tänkt på hur olika ångest känns de senaste dagarna. Graderna av helvete..
Förlamande som Dementorerna i Harry Potter. ALL energi rinner ur en. Så man måste lägga sig ner på golvet för att man inte orkar nåt mer.
Paniken. Då man inte kan ligga, sitta eller stå. Man kan inte gå men man gör det ändå.
Den är starkaste ångesten som man ändå lyckas dölja men man kan nästan inte koncentrera sig på att göra ett samtal. Lyssna. Alla symtom. Tryck över bröstet. En påle genom bröstet. Skakningar. Och Illamåendet.
Illamående har jag varit i flera månader i sträck varje dag. Dag ut och dag in.
Kalla kårar. Som en iskyla som sprider sig igenom kroppen och obehaget är fullständigt totalt. Man tycker inte att det finns någon anledning. Eller så finns det en. Bara Det Släpper Så Ska Jag Aldrig Önska Mig Något Annat. Sån ångest hade jag när jag var barn. Och jag förstod ingenting. All glädje vara bara plötsligt borta. Det var AIDS-löpsedlarna som gav mig dödstrött.
Oro som till slut kan eskalera till ett sorts gnissel inombords. Spänd. Rastlös. Viktigt att vara uppmärksam på de tidigaste symtomen. Irritationen. Taggarna utåt. Frustration.
Ångest är ju överjävligt. Bara att tugga i sig och hantera. Sen göra om.och göra rätt. Välja dey man mår bra av.
Kram

Svar: Nä, det kanske inte heter social ångest "på riktigt". Men för migär det en typ av social ångest. Klassiskt kanske social ångest innebär att man inte vill vara bland folk och att man inte vill ta plats, höras och synas. Och det blir ju lite samma sak. När man mår bra funkar det att samtala och vara i en grupp, när man mår skit fungerar inte de sociala förmågorna och man mår då riktigt dåligt av att utsättas för att vara bland folk. Och det förvärras för mig när jag känner att jag har ansvar för att andra ska vara glada, nöjda och ha roligt eller åtminstone ha ett intressant samtal...
Känner igen att när ångesten blir för stark måste man bara ligga. Jag brukar hamna i fosterställning då. Ooch illamående, glömde nog det i mitt inlägg. Och "bara det släpper ska jag aldrig önska mig något mer", stark igenkänning på den!
Sant, gör om, gör rätt, välja rätt. Det är enda vägen.
Kram
Fröken Duktig

Jess
2018-06-14 @ 09:46:45

Ångest sen jag började jobba igen..så hjärntrött och ångest!!men vill inte backa tycker det är så kul att komma igång!
Hur gör du för att må bättre i din ångest?kram

Svar: Jag har inga strategier som funkar. Hantera, härda ut, vänta ut...
Fröken Duktig

Anonym
2018-06-14 @ 22:45:21

Ångesten är oftast som ett stort svart hål i magen som växer. Som en slägga som slagit mig. Oro. Ensamhet. Rör mig i rummet som ett djur i bur. Ibland svårt att andas, hyperventilerar lite, men det har aldrig gått så långt att jag tror jag ska dö. Tänker att jag måste skärpa mig, sluta larva mig. Och jag vet att jag kan det, komma tillbaka till verkligheten och bete mig normalt. Men det kostar... Men när vet man att man ska lägga sig ner och, inte ge upp, men vila?

Anonym
2018-06-22 @ 02:28:26

Ångesten känns som en gammal filt som legat blöt o börjat ruttna o lukta. Som att man har den liggandes i magen...

Anonym
2018-06-27 @ 08:52:11

Väldigt bra o tydligt o förklarande om ångest. Du är fenomenal på att förklara o sätta ord på hur man kan må när man har UMS o på känslor o mående.

Svar: Tack!
Fröken Duktig

Anonym
2018-07-04 @ 09:19:17
URL: http://wheniwillwrite.wordpress.com

Du är aldrig ensam!

Anna-*Karin
2018-08-09 @ 17:05:17

Känner igen mej så väl i det du skriver.
Min ångest kommer när jag är själv. Jag får tid i att tänka och grotta ner mej för mycket i mitt mående. Idag är en sån dag. Vaknade till en ny härligt dag som slutade med att jag sitter instängd i min lägenhet, vill göra saker men orkar inte. Tänker att det är ingen ide att umgås med någon vän, då jag har min dåliga dag idag....Vill bara stänga in mej, gråta och vakna upp till en nya dag. När jag tänker denna tanke, så får jag ytterligare ångest över att jag kastat bort ännu en dag av min semester...




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0