Dags för nästa steg i min rehabilitering


 
Det är dags. Dags att ta ytterligare ett steg framåt. Nytt år nya möjligheter.
 
Efter fyra års heltidssjukskrivning och ett antal misslyckade rehabiliteringsförsök både i skolan och på andra arbetsplatser klarade jag i våras äntligen arbetsträning på 25% i grundskolan. Jag hade sökt flera olika jobb under året som gått men inte fått napp på grund av att ingen ville ha någon som måste börja arbeta på deltid. Ett av jobben blev jag erbjuden mot löfte om att komma upp i heltid på två månader. Jag kände och insåg att det skulle bli svårt för att inte säga omöjligt, så jag tackade nej.
 
Arbetsträningen i grundskolan fungerade hyfsat, men jag kände tydligt hur svårt det skulle bli att klara av stressen som lärarjobbet i grundskolan innebär. Ljuden och intrycken som väller in hela tiden skulle bli tuffa att hantera och  alla möten som varje dag sker på en stor skola både med elever, kollegor och föräldrar skulle bli övermäktiga. För att inte tala om den ständigt pågående samvetsstressen som är mer regel än undantag när man arbetar med barn och ungdomar.
 
Så jag sökte ett annat jobb... Och fick det... Jag sa upp mig och började på vuxenutbildningen i augusti och där blev jag blev oerhört väl omhändertagen och alla accepterade min situation. Arbetsuppgifterna är toppen. Jag får fortfarande undervisa, vilket jag älskar att göra. Jag slipper reda ut bråk och konflikter och ringa föräldrar. Jag slipper skriva hundratals omdömen och min undervisningsgrupp är liten. Eleverna är där av egen fri vilja. Inget jagande och letande efter ungdomar som inte orkar vara på lektionerna.
 
Arbetsgivaren har varit oerhört tillmötesgående. Relativt få arbetsuppgifter för att få en lugn start och en rehabilitering som ger förutsättningar för förbättrat mående. Hjälp att prioritera när arbetsuppgifterna blivit för många för att få plats i mina 50%. Överenskommelser om hur jag kan göra när jag behöver vila eller hantera min ångestproblematik som fortfarande kommer på besök ibland. Jag hoppas att det har lagt grunden för att upptrappningen ska fungera nu. Tänk att jag fick den här möjligheten. Att jag togs emot trots att det skulle vara på halvtid och trots att man inte alls kunde vara säker på att det skulle fungera. Jag hade ju ändå varit hemma i fyra år... Jag är så tacksam!
 
Efter sex månader på halvtid är det nu dags att utöka min arbetstid till 75%. Nuvarande arbetsuppgifter ska jag fortsätta med och det som ska läggas till är ett implementeringsarbete med ett nytt dataprogram som ska hjälpa elever till en effektivare språkinlärning. Så nu hoppas jag bara att jag ska klara det. Att jag ska orka långa dagar utan att falla ihop som en hösäck när arbetsdagen är slut. Att bakslagen ska hålla sig på avstånd så att jag klarar måsten som läxläsning och matlagning här hemma. Att jag ska fixa att arbeta lagom och inte gå "all in" hela tiden. Det kommer att bli svårt men är ju något jag måste lära mig för att mitt arbetsliv ska bli hållbart i längden, det vet jag ju nu.
 
Jag prioriterar fortfarande hårt i mitt privatliv. Jag umgås sällan med någon utanför min närmaste familj, är sällan med på aktiviteter, går ytterst sällan på fest, skriver sällan här på bloggen, åker till köpcentret och så vidare... Jag väger tillfällen och aktiviteter på guldvåg och försöker njuta av det lilla, som en trevlig fredagsmiddag med maken och barnen, en tv-serie eller en bra bok. Och jag kommer att fortsätta med det här prioriterandet för att utökad arbetstid ska bli möjligt att klara av. Jag kommer också fortsätta med alla strategier som jag använder för att hantera trötthet, ångest och hjärntrötthet. För att funka i vardagen helt enkelt. Och medicinerna får hänga kvar så att jag får sova och vara glad. Det får bli så ett tag till helt enkelt. Det är ok...
 
...att ta ett steg i taget...
 
Ta hand om er!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0