Två steg framåt och ett tillbaka...

 
...är bättre än ett steg framåt och två tillbaka.
 
Jag som tyckte att jag hade kommit så långt på jobbet. Gått upp i tid och dragit igång ett litet projekt. Jag hade mycket energi och fick mycket gjort. Effektiv och energisk. Brände väl av den mesta energin på jobbet och var lite trött hemma men fixade ändå det jag behövde och var relativt glad. Började tänka på att ringa till folk och att träffa andra utan särskild anledning...
 
Men så blev det neråt i några veckor. Ångest och depressionssymptom kom på besök och jag orkade inte mer än det allra nödvändigaste. Sjukskrev mig på halvtid den vecka man kan göra det själv och hoppades att det skulle räcka. Det gjorde det inte. Läkarbesök och sjukskrivning på halvtid eftersom 75% inte längre var ett alternativ.
 
Nederlag... försöker jag att inte se det som, även om det är lite svårt. Men jag tänker att halvtid är MYCKET bättre är 25% eller "nolltid". Men lite besviken är jag...
 
 
Tråkigt att backa men det blev nödvändigt när jag inte fixade jobbet, hade svårt att komma hem med bilen eftersom jag var yr och illamående, och inte klarade saker hemma. Så kan jag ju inte ha det. Inte nu när jag är på väg tillbaka.
 
Jag kan inte säga till eleverna att de ska ta rast för att jag måste ligga ner en stund. Jag kan inte gråta på jobbet. Jag kan inte köra bil när jag håller på att spy och måste stanna flera gånger på vägen hem för att det ska vara någorlunda trafiksäkert. Jag kan inte bli deprimerad igen när jag äntligen är på väg ur det. Jag kan inte börja undvika folk och situationer när jag äntligen klarar av att hantera sånt och till och med vill vara en del av ett sammanhang igen. Jag kan inte få så mycket ångest att jag inte orkar träffa mina vänner. Så är det bara.
 
Så nu blev det så här. Halvtidsjobb och därmed tid för återhämtning och tid att ladda med promenader. Tillägg av medicin på prov, som snabbt gjorde mig piggare igen. Upp i humöret, pratsam och började beta av saker på löpande band. Intressant. Har inte hänt på år. Inte behövde jag sova särskilt mycket heller. Men nu tror jag att jag håller på att bli stabil igen. Jag får helt enkelt gilla läget ett tag till och hoppas att jag kan gå upp i tid på jobbet sen. Efter sommaren.
 
Hur går det för alla er andra?
 
Ta hand om er?

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0