Vad kommer att bli bättre och vad kommer att kvarstå? Utmattningssyndrom är så komplicerat!

Så här kan det vara ibland. Eller ganska ofta. :) Det försvårar kommunikationen en del och man får ibland be om förståelse hos den man kommunicerar med för att de inte ska tro att man blivit alldeles tokig. Kanske kan man uppfattas som disträ när man frågar eller berättar samma sak flera gånger, men likförbaskat så måste man göra just det för att inte viktiga frågor ska gå förlorade.

 

 
 
Det här kan kanske ställa till det lite på nya jobbet men jag tror inte att andra upplevt det som något större problem. Det är nog mest jag som ogillar att inte ha koll på läget. Jag undervisar nu i samhällskunskap på vuxenutbildningen. Det går ganska bra och det är väldigt roligt. Vissa dagar är intrycken många och jag kommer hem galet trött och andra dagar är betydligt lugnare och jag orkar med lite till efter jobbet. Arbetstempot är avsevärt lägre än på min tidigare arbetsplats och det kan ju förklaras av att det är vuxna människor jag arbetar med. Inte en enda gång hittills har jag gått mellan bråk i korridorer eller löst tjafsiga konflikter på väg mellan olika klassrum. Det blir nog vad det lider, men det verkar inte vara vardagsmat på Komvux. Ni som arbetar i grundskolan vet hur ofta man gör sånt och hur mycket energi det tar varje dag.
 
 
Så hur funkar allt nu då såhär fyra år och fem månader efter att jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom? Jo jag har några symptom kvar som jag känner av hela tiden men listan på dem har förkortats ytterligare sen i somras. När jag lyssnar på kroppen och återhämtar mig ofta, tackar nej när jag inte orkar och ger mig själv det jag behöver slipper jag många av de symptom som har varit "kroniska" i ganska många år. Men gränsen är hårfin och jag vill inte kliva över den.
 
(Tillägg: Jag hade precis skrivit det här inlägget när jag blev lite sämre igen. Jag jobbade lite för mycket och fick ta en dag hemma på soffan förra veckan. Nu har jag varit på utbildning och det var väldigt intensivt så gårdagen blev en repris på den dagen. Samkväm med soffan fick bli gårdagens aktivitet. Det behövs så lite för att det ska bli fel och en hel rad med jobbiga symptom ska förstärkas och komma tillbaka...)
 
De symptom som inte vill ge sig utan finns där mer eller mindre starkt hela tiden är huvudvärk, trötthet, ljudkänslighet (fast jag tål mer ljud nu än förut), dåligt minne, IBS, oregelbundna hjärtslag, lite vimsighet och insomningsproblem. Lättare yrsel och overklighetskänsla ligger nära till hands också. Sen är det bara så enkelt att ju mer jag gör desto fler blir de förbaskade symptomen samtidigt som de befintliga ökar i styrka. Intet nytt under solen om man säger så.
 
Men det fina i kråksången är att det behövs mer aktivitet nu än förut för att jag bli sämre. Det händer inte särskilt ofta alls att jag mår skit. (Igår var det väl i och för sig nästan skit, men det var nog inte så konstigt efter helgens bravader...) Och panikångesten har tack och lov lyst med sin frånvaro sedan i somras. Det känns verkligen bra att slippa den obehagliga känslan av att inte kunna lita på sig själv och på sina egna reaktioner i olika situationer som till exempel stress och folksamlingar.
 
För en tid sedan skrev jag inlägget Vad trötthet innebär när man har utmattningssyndrom. (In och läs om du undrar hur det kan vara när man är riktigt sjuk.) Då var listan på symptom så sjukt lång. Ska jag vara ärlig trodde jag nog faktiskt aldrig att den skulle förkortas någon gång heller. Eftersom inte mycket hade blivit särskilt mycket bättre på väldigt lång tid var jag i perioder nära att ge upp. Tur att jag inte gjorde det!
 
Så alla ni därute som känner er uppgivna. Ni som tror att inget kommer att bli bättre. Ge inte upp. Det finns hopp om att saker blir bättre. Det kanske inte blir som förut. Antagligen får man leva med att vara begränsad på grund av att stresskänsligheten kan utlösa symptom som man inte hade innan sjukdomstiden. Troligtvis får man dras med lägre energinivåer än man hade som frisk. Men bättre kan det i alla fall bli. Man kan börja fungera igen. Man kan börja orka och vilja. Man kan till och med börja skratta igen, trots att det kändes som en rymdresa för inte så länge sedan. Kanske får man fortsätta leva randigt för att orka och kanske får man fortsätta ställa den där frågan om man verkligen sa det där viktiga man skulle säga, eller om man bara tänkte det. Men det är ju en relativt smal sak i sammanhanget. Eller hur?
 
Ta hand om er, varje dag!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0