Att orka i längden

Saker går inte helt och hållet åt rätt håll nu och jag är lite orolig för att det ska dra iväg och bli ett bakslag. Jag tog i för mycket när jag åkte på utbildning och jag har inte lyckats repa mig helt efter det. Kanske har jag varit lite för ambitiös för mitt eget bästa på jobbet också...

 

 
Jag känner att jag lever farligt men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Det där med att lyssna på kroppen är ju gammal skåpmat. Det vet jag ju att jag ska göra men det blir inte alltid av ändå eftersom saker kommer emellan och jag inte klarar att bryta aktiviteter som pågår när de känns angelägna. Jag har snart arbetat halvtid i tre månader och den senaste tiden har en rad symptom som jag lever med dagligen förstärkts och ännu en rad symptom som jag inte haft på ett tag kommit tillbaka. Det är inte bra... Jobbet fungerar bra men sedan är det väldigt lite kvar att spela på när jag kommer hem. Jag känner mig trött och irriterad och är nog oförtjänt kort i tonen mot dom här hemma vissa dagar. Jag har mer eller mindre prioriterat bort släkt och vänner eftersom orken inte räcker till igen. Promenaderna som jag verkligen behöver för att orka har fått stryka på foten de flesta arbetsdagarna och iprenasken är ständigt tom. Stunder av nedstämdhet och känslan av att världen runt omkring håller på att kantra gör sig påminda då och då. Men det är inte alls som förut. Inte i närheten. Men det gör mig orolig att jag är på väg mot det som var förut.
 
Förra veckan när jag var på en dag med intressanta föreläsningar som hölls i en alldeles för liten lokal med alldeles för många människor kände jag att panikattacken, som hållit sig borta länge, låg farligt nära och jag gick faktiskt hem innan det var helt slut. Mitt minne är uselt och jag undrar ständigt hur pass mycket andra människor får lida för det. Hur pass irriterande det är... Min slutledningsförmåga är långt ifrån var den var förr. Ordvitsar och slutsatser som kräver samarbete mellan två hjärnhalvor fungerar under all kritik. Det verkar vara en motorväg som hindrar passage mellan höger och vänster hjärnhalva och "jag hör vad du säger men jag fattar inte vad du menar" är vardagsmat igen. Två bollar i luften är sällan möjligt nuförtiden. När jag sitter på ett möte kan jag inte längre föra anteckningar och samtidigt fortsätta följa med i vad som sägs. Då tappar jag det som sades medan jag skrev... Inget av det här är varken konstigt eller ovanligt för folk med min diagnos men det är ändå nog så besvärande och jag vet att jag har gjort enorma framsteg, så kanske har jag för höga krav på hur jag ska fungera...
 
Min sjukskrivningsperiod börjar närma sig sitt slut igen och jag efter x antal påringningar lyckats få en tid för läkarbesök. Jag hade hoppats att jag skulle kunna utöka min arbetstid till 75% nu men jag vet inte, det kanske inte är rimligt? Det är det här med uthålligheten som spökar. Att göra något en stund eller en period är inte samma sak som att göra det länge. Jag kan och jag klarar saker men uthålligheten är ganska dålig.
 
Men, allt är fortfarande betydligt bättre än vad det var i våras och det är ljusår mellan hur jag fungerar idag och hur jag fungerade för ett år sedan. Men som jag skrev, jag känner att jag lever farligt nu och att min balans måste bli bättre innan det börjar dra iväg för mycket. Det svåra med att lyssna på kroppens signaler är att signalerna inte bara slår till plötsligt alla gånger. Ganska ofta liksom smyger de sig på och ökar sakta och till sist är de liksom ett faktum. På vägen från att de är svaga undrar man ofta ganska länge om det kanske är inbillning eller nån form av pjåsk men så kommer tidpunkten när de är ett solklart problem och man undrar vad som hände. Igen liksom...
 
Jag har haft rehabmöte med chefen under veckan. Hon är helt fantastisk. Jag berättade hur det ligger till och vi bestämde att jag skulle öka på tiden med en timme under fyra dagar och ta en dag ledigt mitt i veckan så att det finns utrymme för återhämtning och promenad. Hoppas att det ska hjälpa. Gå ner i tid kommer jag absolut inte göra i första taget. Inte nu, när jag äntligen är på ett jobb där jag fungerar hyfsat och trivs som fisken i vattnet med både arbetsuppgifter och arbetskamrater.
 
Hur går det för er andra därute? Hoppas att ni mår bättre och att saker går åt rätt håll även om det går sakta.
 
Ta hand om er! 
Anonym
2017-11-11 @ 12:04:18

Det går väldigt sakta. Men det blir faktiskt lite bättre. Men långt från den jag egentligen är.

Svar: Ja man måste verkligen ha tålamod. Och man undrar om man någonsin kommer att bli sig själv igen eller om man får nöja sig med att det blir bättre...❤
Fröken Duktig

Jim
2017-11-11 @ 15:25:34

Går långsamt framåt, och sen lite bakåt när man haft några för bra dagar i rad och gjort mer än kroppen/sinnet klarade av. Ett ständigt lyssnande på kroppens signaler och förstår väl dina ord om att de smyger på sakta sakta tills allt faller ihop. Inser att man har förändrats och kan sakna det som varit ibland, men minnet av hur man då mådde får mig att acceptera att det aldrig kan vara något att sträva mot igen. Är uppe i 100% arbetstid sen någon månad och går inte en dag utan tankar på att det hela går för bra. Kroppen orkar men borde inte, det skrämmer mig samtidigt som jag är tacksam för det. Det enda jag vet säkert är att resan bara är påbörjad..

Svar: Stort lycka till med jobbet och tillfrisknandet. Ta det varligt!
Fröken Duktig

bylittlenea.blogg.se
2017-11-11 @ 17:54:25
URL: http://bylittlenea.blogg.se/

Åh, vad jag känner igen mig i dina rädslor, din oro och dina tankar kring ökande symtom och minskad ork.... Jag har ingen jättebra lösning. Ibland är det tillfälligt, men ibland behöver en kasta om helheten för att det ska funka. Kanske hjälper ditt nya schema att få ordning på det hela. Det är inte enkelt alla gånger, ens när en tycker att det känns kul och bra. Kram på dig!

Svar: Ja det är mycket igenkänning när man läser varandras texter. Kram tillbaka!
Fröken Duktig

Anonym
2017-11-11 @ 21:16:58

Då är det dags att lägga i bromsen! Stanna hellre upp lite extra nu, än att köra på och hoppas på det bästa... Ta några dagar off från jobbet, det är mitt tips. ”Mental förkylning” brukar jag kalla det för mig själv när jag sjukar mig från jobbet, vilket jag gör någon dag då och då för att fånga upp mig själv, bli medvetet närvarande och inte bara vara fast i ”görandet”. Det jag har märkt efterhand är att det krävs kortare och kortare återhämtning efter en svacka, om man lyssnar in hjärnan i tid. Jag har tyvärr också gjort misstaget att bara köra på (det var fyra år sedan nu) trots ökande stressignaler och det resulterade i en ny utmattning och ytterligare ett år med ångest och psykofarmaka och sjukskrivning... Jag förstår att det är härligt att vara igång igen och att du inte gärna vill backa, men ta signalerna på allvar och stanna iaf hemma några dagar för att låta hjärnan vila från intryck. Ta hand om dig, du är en kämpe! Kram

Svar: Tack! ❤
Fröken Duktig

Chrissan
2017-11-11 @ 22:24:17

Känner såå igen mig. Jag har jättesvårt att hålla igen när jag hittar något att sätta tänderna i. Jobbar 4 Tim/dag och när jag kommer hem är det MIN tid. Jag är sjukskriven de timmarna för återhämtning, inte för att handla, städa, tvätta etc. Har också funderat på detta med att ha en dag ledigt mitt i veckan... jag försöker ju hela tiden hitta lösningar för bästa rehabilitering, men det är svårt att veta om jag ens bör jobba 50% redan...

Chrissan
2017-11-11 @ 22:24:18

Känner såå igen mig. Jag har jättesvårt att hålla igen när jag hittar något att sätta tänderna i. Jobbar 4 Tim/dag och när jag kommer hem är det MIN tid. Jag är sjukskriven de timmarna för återhämtning, inte för att handla, städa, tvätta etc. Har också funderat på detta med att ha en dag ledigt mitt i veckan... jag försöker ju hela tiden hitta lösningar för bästa rehabilitering, men det är svårt att veta om jag ens bör jobba 50% redan...

Svar: Ja man får prova sig fram. Att acceptera att det inte finns något facit är jäkligt svårt. Man vill ku liksom bara höra att "gör sp här så blir det bra igen". Men det funkar inte så... Ta hand om dig!
Fröken Duktig

Pia
2017-11-14 @ 14:37:52

Alltså! Jag är så glad över att läsa din blogg. Du har satt ord på många känslor som jag också känt men inte kunnat förklara. Blev sjukskriven för 10 månader sedan och jobbar 25% sedan två månader. Men vad det är tufft. Och när barnen börjar märka på en att man är trött igen är ju sådär...och ändå vet jag inte alls vad jag ska ändra på för att orka mer. Känner mig fortfarande förvirrad och "ny" på det här. Men det ska väl ge sig.
Hoppas det hjälper och blir bra med ditt nya schema och att symtomen börjar gå tillbaka igen.

Svar: Vad roligt att du hittat till bloggen. Känns bra att den är uppskattad. Det jag saknade mest mitt första pr som sjuk var nog npgon annans historia. Jag tyckte nog att jag var nybörjare väldigt länge. Så länge jag inte kunde påverka mitt mående i alla fall. Alltså hur jag än gjorde blev jag sämre ju långre dagen gick. Det var förvirrande att inte ha en susning om vad man skulle göra åt det hela... Ta hand om dig!
Fröken Duktig

jessica
2017-11-14 @ 19:31:24

Du är bra som du e ❤❤❤

Svar: Tack ❤
Fröken Duktig

Camilla
2017-11-15 @ 07:25:42
URL: http://https://aldrigmerutmattad.se/

Skönt ändå att det inte är på samma sätt som förut, men förstår precis. Det är som att balansera på lina eller något. Otroligt svårt att göra saker "lagom" när man vill så mycket. Känner likadant nämligen.
Ta hand om dig!

Svar: Ja det är skönt. Man är bara väldigt rädd att det ska BLI som förut. Men vi får jobba pp att göra det vi vet att vi behöver. Både du och jag... Ta hand om dig du också!
Fröken Duktig

Anonym
2017-11-18 @ 02:40:21

Så himla bra skrivet och förklarat! Har varit sjukskriven i ett år nu snart. Här för några veckor sedan gått upp till att jobba 75%= typ halvtid för mig. Klivet mellan 50 och 75% var ganska stort. Här gått sååå bra på jobbet och fritiden. Kanske lite för bra för nu har jag ramlat ner i en grop. Den där förlamande tröttheten som bara smäller till rätt som det är (mitt i ett göromål), lipigheten, ångestattackerna och kaoset i hjärnan (Bara fräser av allt som jag vill göra) har kommit tillbaka. Skiträdd att jag måste börja om från noll. Undrar vad försäkringskassan och cheferna säger?! Hjälp!!!

Svar: Det är ju det där som inte får hända! Fan att det ska vara så svårt. Och de där evigt återkommande svackorna som kan bli ett riktigt bakslag om man inte gör en åtgärd snabbt som attans... Hoppas att det går bra för dig!
Fröken Duktig

Anonym
2017-11-18 @ 11:53:02

Jag jobbade också halvtid ett tag innan jag började jobba en timme längre och kunde vara ledig en dag mitt i veckan. Jag trodde inte att den dagen skulle göra skillnad men oj vad den var behövlig. Visst har jag svårt att bara vara och göra må-bra-saker, men det är en balansgång det med och jag blir ändå lite lugnare när jag har den dagen. Nu har jag klivit upp till 75% och har valt att ta semester varje onsdag, i början, bara för att ta det lite försiktigt och förhoppningsvis slippa gå ner i tid. Än så länge fungerar det men jag har fått pausa killen och allt övrigt i mitt liv då jag märkte att jag började bli för stressad igen, kombinationen jobba mer och att jag orkade fixa mer hemma gick inte ihop. Jag trodde inte att det skulle kännas så mycket att kliva upp, då det "bara" var en timme längre, men där hade jag väldigt fel. Jag är visst mer känslig för stress än jag trodde och jag borde inte ha försökt ta tag i sånt som legat länge, jag skulle ha väntat med det ett tag till men samtidigt mår jag ju bra av att få det gjort. Men jag är glad att jag överhuvudtaget märkte att jag blev mer stressad, och kunde bromsa, då är jag ändå medveten om kroppens signaler och lyssnar på dem istället för att bara köra på och det är ett framsteg! Så alla ni som märker att ni reagerar med typiska stress-symptom, sträck på er för ni lyssnar ändå på er kropp och är medveten om det och det är ett jättekliv på vägen! Kram till er alla!

Svar: Tack för att du delar med dig av hur det är för dig! Hoppas att det går bra för dig!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0