Att orka i längden

Saker går inte helt och hållet åt rätt håll nu och jag är lite orolig för att det ska dra iväg och bli ett bakslag. Jag tog i för mycket när jag åkte på utbildning och jag har inte lyckats repa mig helt efter det. Kanske har jag varit lite för ambitiös för mitt eget bästa på jobbet också...

 

 
Jag känner att jag lever farligt men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Det där med att lyssna på kroppen är ju gammal skåpmat. Det vet jag ju att jag ska göra men det blir inte alltid av ändå eftersom saker kommer emellan och jag inte klarar att bryta aktiviteter som pågår när de känns angelägna. Jag har snart arbetat halvtid i tre månader och den senaste tiden har en rad symptom som jag lever med dagligen förstärkts och ännu en rad symptom som jag inte haft på ett tag kommit tillbaka. Det är inte bra... Jobbet fungerar bra men sedan är det väldigt lite kvar att spela på när jag kommer hem. Jag känner mig trött och irriterad och är nog oförtjänt kort i tonen mot dom här hemma vissa dagar. Jag har mer eller mindre prioriterat bort släkt och vänner eftersom orken inte räcker till igen. Promenaderna som jag verkligen behöver för att orka har fått stryka på foten de flesta arbetsdagarna och iprenasken är ständigt tom. Stunder av nedstämdhet och känslan av att världen runt omkring håller på att kantra gör sig påminda då och då. Men det är inte alls som förut. Inte i närheten. Men det gör mig orolig att jag är på väg mot det som var förut.
 
Förra veckan när jag var på en dag med intressanta föreläsningar som hölls i en alldeles för liten lokal med alldeles för många människor kände jag att panikattacken, som hållit sig borta länge, låg farligt nära och jag gick faktiskt hem innan det var helt slut. Mitt minne är uselt och jag undrar ständigt hur pass mycket andra människor får lida för det. Hur pass irriterande det är... Min slutledningsförmåga är långt ifrån var den var förr. Ordvitsar och slutsatser som kräver samarbete mellan två hjärnhalvor fungerar under all kritik. Det verkar vara en motorväg som hindrar passage mellan höger och vänster hjärnhalva och "jag hör vad du säger men jag fattar inte vad du menar" är vardagsmat igen. Två bollar i luften är sällan möjligt nuförtiden. När jag sitter på ett möte kan jag inte längre föra anteckningar och samtidigt fortsätta följa med i vad som sägs. Då tappar jag det som sades medan jag skrev... Inget av det här är varken konstigt eller ovanligt för folk med min diagnos men det är ändå nog så besvärande och jag vet att jag har gjort enorma framsteg, så kanske har jag för höga krav på hur jag ska fungera...
 
Min sjukskrivningsperiod börjar närma sig sitt slut igen och jag efter x antal påringningar lyckats få en tid för läkarbesök. Jag hade hoppats att jag skulle kunna utöka min arbetstid till 75% nu men jag vet inte, det kanske inte är rimligt? Det är det här med uthålligheten som spökar. Att göra något en stund eller en period är inte samma sak som att göra det länge. Jag kan och jag klarar saker men uthålligheten är ganska dålig.
 
Men, allt är fortfarande betydligt bättre än vad det var i våras och det är ljusår mellan hur jag fungerar idag och hur jag fungerade för ett år sedan. Men som jag skrev, jag känner att jag lever farligt nu och att min balans måste bli bättre innan det börjar dra iväg för mycket. Det svåra med att lyssna på kroppens signaler är att signalerna inte bara slår till plötsligt alla gånger. Ganska ofta liksom smyger de sig på och ökar sakta och till sist är de liksom ett faktum. På vägen från att de är svaga undrar man ofta ganska länge om det kanske är inbillning eller nån form av pjåsk men så kommer tidpunkten när de är ett solklart problem och man undrar vad som hände. Igen liksom...
 
Jag har haft rehabmöte med chefen under veckan. Hon är helt fantastisk. Jag berättade hur det ligger till och vi bestämde att jag skulle öka på tiden med en timme under fyra dagar och ta en dag ledigt mitt i veckan så att det finns utrymme för återhämtning och promenad. Hoppas att det ska hjälpa. Gå ner i tid kommer jag absolut inte göra i första taget. Inte nu, när jag äntligen är på ett jobb där jag fungerar hyfsat och trivs som fisken i vattnet med både arbetsuppgifter och arbetskamrater.
 
Hur går det för er andra därute? Hoppas att ni mår bättre och att saker går åt rätt håll även om det går sakta.
 
Ta hand om er! 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0