Hur vet man vad som fyller på energinivåerna?

 

 Bild från boken Lär dig säga jag och nej, Burlin och Pellbäck. Reviderad av Stressrehab.

 

Den här bilden är väldigt bra tycker jag. Den gav mig ny kunskap om hur man bör leva med ett utmattningssyndrom och det är ovanligt med tanke på min långa erfarenhet av just detta. Att man måste fylla på med sådant som ger energi och minska ner på sånt som tar energi säger sig självt. Inga överraskningar där. Men hur man gör det blir man nog aldrig fullärd på. Det är olika för varje människa och det är olika från tid till annan för samma människa. Det gör det hela komplicerat.

 

När man är riktigt sjuk är ju i princip allt sådant som tar energi. Endast sömn och helt tyst rum kan räknas som påfyllning och dessutom fylls det bara på lite, lite varje gång man sover (om man har turen att vara en sån som kan sova). Allt annat tar energi, samvaro, intressen och till och med att äta och sköta sin hygien. Men sedan förändras ju det där och ju mindre dåligt man mår desto fler saker kan sorteras in under rubriken påfyllning. Men så plötsligt funkar inte påfyllningen som den borde. Det som fungerade igår fungerar inte idag. Bakslag och svackor. Man får försöka att hitta balansen igen och igen... Man tror att samtal med en vän eller en bra tv-serie ska ge energi eftersom det gjorde det förra veckan, men icke. Idag är det andra tider... Det här betyder ju att många av de saker som står under påfyllning faktiskt kvalar in under förbrukning och att de sedan med tiden kan flyttas till påfyllning. Ibland... Visst verkar det enkelt att veta vad man behöver för att må bättre???

 

Men hur som helst, det som var nytt för mig med den här bilden var hur det som är i glaset är fördelat och vad de olika delarna är döpta till. Och hur man ska tolka detta...

  • Välbefinnande - Fullt glas. (Mår bra och har inga symptom.)
  • Tidiga signaler - Drygt halva glaset. (Tidiga signaler.)
  • Varning! - Mindre än halva glaset. (Varningsläge och det måste till en förändring snabbt!)
  • Symptom - Nästan tomt glas. (Här har man alltså symptom.)

 

Om jag tänker på mig själv och relaterar till det här glaset blir det problem. Detta eftersom jag förstår att man måste komma upp till fullt glas, alltså välbefinnande, för att kunna använda sig av den här metoden. Man måste vara symptomfri för att kunna känna de tidiga signalerna och göra en förändring redan där för att inte hamna i varningsläget och kanske därefter falla tillbaka till symptom. Om man har symptom hela tiden, som jag tror att väldigt många har under väldigt lång tid, tänker man ju på förstärkta symptom som en varning, men då är man ju enligt bilden redan nere på en nivå där man inte bör vara. Och det är det här som är pudelns kärna. När man blivit sjuk i utmattningssyndrom blir man förhoppningsvis sakta bättre och bättre, men man har fortfarande mer eller mindre starka symptom som man liksom inte blir av med trots att man försöker fylla på med rätt saker. Rätt saker att fylla på med är fortfarande fel saker ibland. Man vet ju liksom inte från dag till dag. Ibland är det energigivande med en träff med vänner eller en trevlig lunch med arbetskamraterana och ibland känner man redan efter en stund att man måste bryta aktiviteten för att inte bli sämre. Ibland går det riktigt bra och man tror att det är lugnt. Men så kan det slå till efteråt, dagen efter eller till och med ett par dagar efter man gjort det där som var så roligt. Lömskt så det förslår. Men samtidigt måste man ju prova saker med jämna mellanrum om man ska komma framåt. Det händer ju faktiskt också att man tror att en aktivitet inte ska fungera, men så gör den det. Det är ren och skär glädje det!

 

Jag har betydligt mer energi nu än tidigare så alltså är mitt glas mer påfyllt. Men jag har ju symptom hela tiden, varje dag, även om de är hanterbara och jag kan behålla dem för mig själv utan att andra märker av dem de flesta gånger. (Tror jag i alla fall...? )Att må helt bra och vara helt symptomfri (alltså fullt glas) är inte hur mitt liv ser ut ännu. Men det blir lättare att lära sig när och med vad man ska fylla på sitt glas ju längre tiden går. När man mår helt bra i perioder kanske det blir lättare att känna tidiga signaler än när man har dom hela tiden, bara olika starkt. Eller vad tror ni? Vad fyller ni på med och vad undviker ni fortfarande?

 

By the way, det går bra på jobbet! Det är roligt och jag trivs. Jobbar 50% med en ledig dag mitt i veckan nu och det fungerar bra! Fantastiska arbetskamrater som ger energi alla dagar då jag är mottaglig för det. När de inte ger mig energi handlar det inte om dem utan om mig. Jag är tacksam!

 

Ta hand om er!

 

Att orka i längden

Saker går inte helt och hållet åt rätt håll nu och jag är lite orolig för att det ska dra iväg och bli ett bakslag. Jag tog i för mycket när jag åkte på utbildning och jag har inte lyckats repa mig helt efter det. Kanske har jag varit lite för ambitiös för mitt eget bästa på jobbet också...

 

 
Jag känner att jag lever farligt men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Det där med att lyssna på kroppen är ju gammal skåpmat. Det vet jag ju att jag ska göra men det blir inte alltid av ändå eftersom saker kommer emellan och jag inte klarar att bryta aktiviteter som pågår när de känns angelägna. Jag har snart arbetat halvtid i tre månader och den senaste tiden har en rad symptom som jag lever med dagligen förstärkts och ännu en rad symptom som jag inte haft på ett tag kommit tillbaka. Det är inte bra... Jobbet fungerar bra men sedan är det väldigt lite kvar att spela på när jag kommer hem. Jag känner mig trött och irriterad och är nog oförtjänt kort i tonen mot dom här hemma vissa dagar. Jag har mer eller mindre prioriterat bort släkt och vänner eftersom orken inte räcker till igen. Promenaderna som jag verkligen behöver för att orka har fått stryka på foten de flesta arbetsdagarna och iprenasken är ständigt tom. Stunder av nedstämdhet och känslan av att världen runt omkring håller på att kantra gör sig påminda då och då. Men det är inte alls som förut. Inte i närheten. Men det gör mig orolig att jag är på väg mot det som var förut.
 
Förra veckan när jag var på en dag med intressanta föreläsningar som hölls i en alldeles för liten lokal med alldeles för många människor kände jag att panikattacken, som hållit sig borta länge, låg farligt nära och jag gick faktiskt hem innan det var helt slut. Mitt minne är uselt och jag undrar ständigt hur pass mycket andra människor får lida för det. Hur pass irriterande det är... Min slutledningsförmåga är långt ifrån var den var förr. Ordvitsar och slutsatser som kräver samarbete mellan två hjärnhalvor fungerar under all kritik. Det verkar vara en motorväg som hindrar passage mellan höger och vänster hjärnhalva och "jag hör vad du säger men jag fattar inte vad du menar" är vardagsmat igen. Två bollar i luften är sällan möjligt nuförtiden. När jag sitter på ett möte kan jag inte längre föra anteckningar och samtidigt fortsätta följa med i vad som sägs. Då tappar jag det som sades medan jag skrev... Inget av det här är varken konstigt eller ovanligt för folk med min diagnos men det är ändå nog så besvärande och jag vet att jag har gjort enorma framsteg, så kanske har jag för höga krav på hur jag ska fungera...
 
Min sjukskrivningsperiod börjar närma sig sitt slut igen och jag efter x antal påringningar lyckats få en tid för läkarbesök. Jag hade hoppats att jag skulle kunna utöka min arbetstid till 75% nu men jag vet inte, det kanske inte är rimligt? Det är det här med uthålligheten som spökar. Att göra något en stund eller en period är inte samma sak som att göra det länge. Jag kan och jag klarar saker men uthålligheten är ganska dålig.
 
Men, allt är fortfarande betydligt bättre än vad det var i våras och det är ljusår mellan hur jag fungerar idag och hur jag fungerade för ett år sedan. Men som jag skrev, jag känner att jag lever farligt nu och att min balans måste bli bättre innan det börjar dra iväg för mycket. Det svåra med att lyssna på kroppens signaler är att signalerna inte bara slår till plötsligt alla gånger. Ganska ofta liksom smyger de sig på och ökar sakta och till sist är de liksom ett faktum. På vägen från att de är svaga undrar man ofta ganska länge om det kanske är inbillning eller nån form av pjåsk men så kommer tidpunkten när de är ett solklart problem och man undrar vad som hände. Igen liksom...
 
Jag har haft rehabmöte med chefen under veckan. Hon är helt fantastisk. Jag berättade hur det ligger till och vi bestämde att jag skulle öka på tiden med en timme under fyra dagar och ta en dag ledigt mitt i veckan så att det finns utrymme för återhämtning och promenad. Hoppas att det ska hjälpa. Gå ner i tid kommer jag absolut inte göra i första taget. Inte nu, när jag äntligen är på ett jobb där jag fungerar hyfsat och trivs som fisken i vattnet med både arbetsuppgifter och arbetskamrater.
 
Hur går det för er andra därute? Hoppas att ni mår bättre och att saker går åt rätt håll även om det går sakta.
 
Ta hand om er! 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0