Ja det är väl lite så här som saker blir. Man är inte riktigt förberedd på livet och på allt det för med sig, på gott och ont. Det har varit långa fyra år sedan jag gick hem från jobbet den där dagen i början av juni 2013. När allt redan hade fallit och brakat ihop och inget längre fungerade men jag fick ta mig samman och åka in och skriva in betygen i systemet. Jag minns som i en dimma att jag inte förstod hur jag tog mig varken dit eller hem och att jag efteråt var orolig för om allt blev rätt. Men det blev det nog. Ingen hörde i alla fall av sig och påpekade något annat.

 

Framåt hösten samma år försökte jag jobba igen. Fick en anpassad tjänst tillfälligt men kunde inte vara där. Redan efter några dagar blev det totalt stopp och jag kom inte ens ur sängen. Att ta mig till ett jobb var omöjligt och jag hade ingen förmåga att uträtta något alls. Därefter blev jag hemma ett helt år innan det var dags för nästa försök. En kort sejour på SVA (svenska som andraspråk) som resurs. Det höll bara några veckor och bara korta stunder. Många av dagarna kom jag inte ens iväg och andra dagar kom jag iväg men orkade inte ta mig in i klassrummet. Jag fick åka hem med ogjort arbete. Nytt försök en tid senare med administrativa uppgifter. Fungerade inte. Orkade inte iväg och när jag var där fungerade inte hjärnan. Jag kunde inte sätta in saker i en pärm i alfabetisk ordning. Inte räkna ut något. Inte sitta upp... Hem igen. Ny arbetsträningsplats på kommunarkivet kort därefter. Det var våren 2015. Målet att komma upp i tio timmar i veckan nåddes inte. Tokkraschade vid 7-8 timmar/vecka och gick hem igen. Sjukare än nånsin faktiskt. Blev hemma ända tills nu. Våren 2017 är våren när arbetsträning blivit aktuell igen. Äntligen!

 

Efter att ha lagt massa tid och energi på att hitta ett annat typ av jobb än en lärartjänst gav jag upp. Ingen ville ge mig en chans på grund av att jag blev tvungen att starta med arbetsträning och långsam upptrappning. Våren har varit snäll mot mig och jag har gradvis förbättrats, framförallt i min depression och när det blev dags för arbetsträning i skolan, kände jag mig redo. Jag har nu varit på en skola i fyra veckor, varav en har varit påsklov så egentligen är det bara tre. Det har varit diverse helgdagar så bara en av veckorna har varit hel. Jag har alltså varit på plats mellan 7-10 timmar i veckan och det har gått bra. Jag har förvisso inget eget ansvar. Jag behöver inte planera några lektioner utan bara gå in en stund och hjälpa till vissa lektioner och resterande tid har jag lagt på att kopiera, rätta, samtala med min handledare och att fika...

 

Att allt det positiva överväger det mindre positiva med hästlängder är helt solklart. Varför då? Jo, för att allt det positiva är mitt fysiska och psykiska mående som är en förutsättning för att ens komma iväg till arbetsplatsen. Allt det mindre positiva (utom hjärntrötthet och huvudvärken som är ett jäkla skit) handlar om mina beteenden. Beteenden som i och för sig ledde till sjukdom då, men som jag är väl medveten om nu. Beteenden som går att ändra om bara orken håller sig kvar. Det är ju först nu när jag är på en arbetsplats som jag har möjlighet att öva på att förändra mitt sätt att förhålla mig till arbetet och mitt sätt att vara där. Förändra mina egna krav på mig själv och min prestation. Börja se till mitt eget mående först, för att orka och kunna vara till hjälp för någon annan sen.

 

Så rent konkret, vad innebär det här för mig nu då? Jo, jag måste öva på att gå lugnt, ta rast, gå på toa när det behövs och gå hem när arbetstiden är slut. Även om jag inte är klar med det jag håller på med. Punkt!

 

(Svårare än det låter. Jag har samma problem hemma. Kan inte lämna halvstädat eller halvgjort. Går på som en maskin tills det jag tänkt göra är klart trots att det inte längre funkar för mig att göra så. Trots att kroppen signalerar. Trots att jag får äta upp det sedan.)

 

Imorgon börjar en ny arbetsvecka och jag ska göra mina tio timmar med glädje och jag ska gå hem på klockslaget. Det känns otroligt bra att vara tillbaka på ett jobb nu även om det är i en aldrig så liten omfattning.

 

Kram på er!