Acceptans - vad är det egentligen?

Acceptans. Undrar för vilken gång i ordningen jag skriver ett inlägg som berör det här ämnet? Varför är det så svårt att acceptera sjukdomar och funktionshinder? Varför tror man att man har accepterat och så plötsligt så blir man sämre och då står man knappt ut igen. Ältar NÄR man ska bli frisk. HUR man ska bli frisk. OM man ska bli frisk... Tänk om det fanns ett enkelt knep, en genväg till acceptans. En knapp att trycka på så att man kan börja må gott trots sjukdom, smärtor och obehag. Lära sig att leva med det utan skuldkänslor eller depressiva perioder. Det vore bra!

 
Ett hinder för acceptans tror jag är oförutsägbarheten i den här sjukdomen. Att man inte vet hur nästa vecka, nästa dag eller ens nästa timme ska bli. Att man känner sig starkare i perioder är ju något positivt men när svackan kommer, igen och igen och igen, är det svårt att acceptera och känna att det är ok att må dåligt. Det som fungerar att göra en dag kanske inte fungerar nästa dag. Aktiviteter som ska upprepas dag efter dag kan vara omöjligt även om man orkar en dag. Det är dåliga uthålligheten som spökar här. Man försöker då att balansera dagarna och veckorna så gott man kan men ibland känns det ju som att hur man än gör så blir det fel. Man gör för mycket och symptomen på utmattning ökar som ett brev på posten. Man gör för lite och depressionen visar tydligt att den inte gillar inaktivitet. Varken utmattningssyndrom eller depression gillar stress eller för hårda fysiska aktiviteter. Inte heller ensamhet är riktigt bra. Tyvärr inte heller mycket ljud och för mycket umgänge med folk. Man tänker att man får väl stå kvar då, för säkerhets skull och då det blir ingen utveckling alls. Åt något håll.
 
 

 Ett annat hinder för acceptans är att man har så satans många konstiga symptom. Vissa är logiska och andra helt ologiska. Det gör att man söker efter fel som kan åtgärdas. Man hoppas på att man ska hitta något som man kan göra något åt. En medicin, en operation... Det är svårt att acceptera symptom som man inte upplever borde höra till utmattningssyndromet. Som inte passar in. Det är också svårt att acceptera symptom som är väldigt besvärande, som gör väldigt ont eller som är obehagliga på ett sätt som gör att man tänker på dom hela tiden. Och det är förstås svårt att acceptera dom symptom som hindrar en från att leva ett vanligt vardagsliv.
 
 Det svåraste hindret att övervinna tror jag är ovissheten i sjukdomen. Om man bryter ett ben så vet man ungefär hur länge man kommer att behöva avstå från saker man vill göra i livet. Man kan tänka att det gör ont och är tråkigt nu, men snart, snart kan jag jobba, vara med familj och vänner, resa och träna igen. Man vet att det kommer att gå över och man har ett tidsperspektiv att förhålla sig till.
 
Om man råkar ut för en olycka med kroniskt utfall är det förstås värre. Då kanske många blir bittra över att aldrig mer kunna göra vissa saker men förvånansvärt många lär sig att hantera sitt funktionshinder och hittar vägar som gör att dom kan leva och göra saker ändå. Min pappa förlorade sin hand i en olycka för några år sedan och han har verkligen lagt manken till för att lära sig olika strategier och metoder som fungerar för honom, så att han kan göra det han vill trots sina fysiska begränsningar. Han har aldrig klagat, men jag tror inte att det har varit lätt. Alla vardagsaktiviteter måste läras om. Klä på sig, köra bil, skära en limpa, öppna mjölken. Bära saker, äta, laga mat. Ja, allt som vi som har händerna i behåll tar för givet, måste läras om. Det har såklart krävts mycket styrka och envishet från hans sida och jag är otroligt imponerad av hur han har hanterat situationen. Han hade förstås inget val. Handen var borta och den skulle aldrig komma tillbaka. Jag antar att bitterhet och acceptans är det man har att välja på i en sån situation.
 
Jag har förvisso accepterat att jag inte kan göra särskilt mycket på dagarna och att jag måste återhämta mig mellan mina aktiviteter. Men det svåra är att leva så i praktiken.Tanken är ju att jag ska komma tillbaka. Bort från sjukskrivningen. Tillbaka till jobb, familj, vänner och fritid. Omgivningen förväntar sig det. Jag förväntar mig det. Då måste jag ju utmana sig själv och göra saker som ligger utanför ramarna. Ta nya steg. Utmaningar och acceptans rimmar illa kan jag tycka. Speciellt när utmaningarna ofta leder till bakslag som jag ju helst vill undvika för att komma fortare framåt... För jag hoppas ju fortfarande att jag ska komma tillbaka och bli frisk igen även om den långa sjukdomstiden gör att jag tvivlar många gånger. Och det är väl det som gör det här med acceptansen så svårt för mig. Att jag inte vet hur det ska bli. Att det inte finns något facit, ingen förväntad sjukdomstid och ingen säker prognos på utgången...
 
Behöver jag säga att det här inlägget beror på en sämre period och en outhärdlig helg, som jag äntligen börjar kravla mig ur. Igen...
 
 
 
Tankar om utmattning
2017-03-31 @ 11:54:35

Du vet att jag vet vad du menar och jag känner så med dig. Försöker bara tänka utanför ett tag. Lite hurtigt sådär. (Fast jag inte alls känner mig hurtig, jag bara låtsas..;))

Men tänk om man skulle acceptera att det här tillståndet som råder just nu, det är så bra som det kommer kunna bli. Det blir inte bättre, det blir inte heller sämre. Hur skulle man leva då?

Antagligen skulle man anpassa sitt liv efter behovet av hjärnvilan, kanske skulle man lugna ner sig, mentalt. När man inte känner att man måste en massa. Utan bara kan vara. (bortse från ekonomiska hinder, försäkringskassan och såna saker när du fantiserar, annars går det inte.)

Som när din pappa förlorade sin hand. Han har inget att hoppas på gällande handen, den kommer inte tillbaka. Då är det bara att forma det nya livet som gäller.

Kanske är det så vi ska tänka? Det som är nu är så bra det kan bli. Lev livet och njut av det som går. Med familj, vänner och allt det andra. Det blir annorlunda, men kanske annorlunda är bättre än inget alls??

Vänta inte på "sedan". Kan man anpassa det man vill, till de förutsättningar som råder just nu???

Jag hade visst ännu fler frågor än svar märkte jag.. Sorry!
Stor kram till dig. ❤️

Anonym
2017-03-31 @ 12:26:53

Mitt i prick! Vad jag känner igen mig i det du skriver. Tack och kram 💛

Anonym
2017-03-31 @ 12:26:54

Mitt i prick! Vad jag känner igen mig i det du skriver. Tack och kram 💛

annica
2017-03-31 @ 13:44:57

Varmt tack för ditt kloka inlägg om acceptans idag.
Mitt i allt elände är det skönt att läsa och förstå att vi brottas med samma eller liknande svåra frågor i en utmattning.Jag känner mig så ensam ibland.
Acceptans är inte lätt men fungerar det att acceptera nuet som det är så skapar det lite mindre stress och frustration.( När man nu lyckas)
Jag kan välja idag som när jag befinner mig i en riktig krasch att bara gråta och skrika rätt ut eller välja att acceptera att jag befinner mig i en krasch och göra det bästa av det.
Vila hela dagen i sängen,fylla på med lite energi i form av mat,meditation,avslappning,minimera sinnesintryck så hjärnan får vila och helst kunna sova lite.
Acceptans är en svår konst.
Jag tränade på det under hela mitt första år i sjukskrivning men var i ärlighetens namn väldigt dålig på att acceptera mitt nya,utmattade inte så bra fungerande jag.
Hur lätt är det att acceptera att förutsättningarna för det liv man har levt inte längre finns ?Mitt i detta kaos när tillvaron blir ett stort svart kaos ska jag lära mig strategier för återhämtning och förstå varför det blev som det blev.Arbetsgivaren och de förutsättningarna jag hade på mitt arbete gör sitt.Mina personlighetsdrag med att alltid göra rätt,aldrig göra fel,aldrig säga nej och att ständigt pressa sig till det yttersta gör sitt.
Jag kan inte acceptera att det alltid ska vara så här men jag accepterar att jag aldrig kommer att bli mitt gamla " superjag" igen.Ett superjag som lånade alltför mycket energi ifrån den energibank jag behövde för ett fortsatt friskt liv utan att bli sjuk i utmattning.
Jag känner ilska idag också.Ilska över vårt samhälle och de värderingar som styr.
Låt oss få ett samhälle där vi duger som vi är och där det är ok att misslyckas och få göra så gott vi kan utan ständiga krav på prestation,perfektion och fin yta.
Var rädd om dig!
Hoppas du tar dig ur din svacka och snart mår bra igen.
Kram från
Annica

Linda
2017-03-31 @ 16:50:56

Jag håller med ovanstående - mitt i prick! Det här med acceptansen, jag tror inte målet bör vara att hitta den och sedan bemästra den till fullo. Man kanske bör acceptera att den kommer tryta ibland, det är okej, och mänskligt. Har man hittat den så hittar man tillbaka till den, men ibland måste man få en paus från den. UMS är ett fruktansvärt tillstånd som tar på allt - intellekt, fysik, intressen, framtidsplaner, kärlek.. ja allt! Acceptera att det ibland kommer vara svårt att acceptera är nog mer rimligt. Målet är ju precis som du säger att bli frisk. Och jag har läst om många som blivit friska trots lång sjukdomstid. Rätt vad det är vänder det, och du trillar inte ner lika lätt! Det kan komma lika plötsligt som ett bakslag.

Agneta
2017-03-31 @ 16:53:15

Tack för dina kloka och välformulerade meningar. Jag är också inne i en djup svacka nu och behöver den tröst som dina ord ger. Vi är många som känner oss ensamma i den här situationen. Hur det nu kan vara så att vi känner oss ensamma när vårt förnuft vet att vi är så många som känner likadant. Som duktig flicka försöker man hela tiden hitta strategier för att komma ur det tillstånd vi hamnat i. Ständiga analyser kring varför man mår som man gör just nu. Det ligger liksom i vår natur. Att acceptera är svårt. Det känns liksom som att ge upp. Och det är vi ju knappast kända för... Men, vi kommer att gå hela ur det här. På något sätt. //Agneta

Anonym
2017-03-31 @ 18:25:41

Tack för kloka ord. Sätter mina tankar och (frustration) i ord en dag som denna...

Helena
2017-03-31 @ 20:59:29
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Åh vad jag känner med dig nu, att det aldrig vänder ordentligt för dig.Du är så värd att få bli piggare. Jag tror man fastnar ordentligt i sitt tillfrisknande ibland, det gjorde jag i alla fall, jag kom inte vidare på nåt sätt, var som dig upp och ner hela tiden. Men acceptansen tar sån tid, min kom inte förrän jag kom in på rehab, då släppte allt och jag fick hjälp att ta mig ur, nya verktyg att jobba med. Då hade jag varit sjuk i nästan tre år. Det är så lätt att falla över kanten hela tiden, jag fick lära mig att jag ska stanna upp innan tröttheten kommer, själv gjorde jag saker tills jag blev trött och ibland lite till, ja då var dagen förstörd och ofta blev man liggandes resten av dagen, enbart för att man är så envis och vill så mycket. Nu har jag lärt känna min kropp så väl, kör aldrig över den längre utan stannar upp och låter bli mer när jag är trött, vilar och sätter mig. Men innan jag fixat detta så försökte jag stanna upp innan tröttheten kom för då var det redan försent sa en person till mig. Nu består min trötthet mest av vanlig trötthet, inte den utmattande tröttheten, den är borta sen några månader tillbaka, det är skönt för den är otroligt jobbig.Jag har nu kommit en bra bit på väg mot ett tillfrisknande, jag hoppas innerligt att det vänder för dig snart.Man får försöka göra det bästa av situationen, att livet ser ut så här nu, men det kommer bli bättre. Jag vet så väl hur det var, man blev trött och less på att att det gick så mycket upp och ner, det var ingen ordning på någonting.Snart är våren och sommaren här med alla växter och blommor,då kanske det lättar lite för dig igen. Styrkekram ♥ till dig.♥♥

Christine
2017-03-31 @ 21:47:14

Hmm så spot on. Har också försökt tänka mig och min sjuka/skada (har inte riktigt bestämt mig för vilken benämning som är lämpligast) som din fars olycka med handen. Typ nya förutsättningar, det är så nu, lev efter dem. Men den tanken har alltid haltat lite grann och nu förstår jag mer klart varför. Detta på ett sätt som jag haft svårt att formulera för mig själv. Det är nog det här med förväntningarna. Vet att andra varit inne och skrivit om samma område tex tankar om utmattning. Ingen förväntat sig att din fars hans helt plötsligt ska växa ut igen bara han gör olika rehabövningar eller följer olika rekommendationer och råd. Här är också något synligt att ta på, han saknar en hand. Ok då är det så. Hjärntrötthet, yrsel (mitt signatursymptom), ångest osv finns bara för mig själv, i min verkligen men är lika verklig ändå.

Christine
2017-03-31 @ 21:47:15

Hmm så spot on. Har också försökt tänka mig och min sjuka/skada (har inte riktigt bestämt mig för vilken benämning som är lämpligast) som din fars olycka med handen. Typ nya förutsättningar, det är så nu, lev efter dem. Men den tanken har alltid haltat lite grann och nu förstår jag mer klart varför. Detta på ett sätt som jag haft svårt att formulera för mig själv. Det är nog det här med förväntningarna. Vet att andra varit inne och skrivit om samma område tex tankar om utmattning. Ingen förväntat sig att din fars hans helt plötsligt ska växa ut igen bara han gör olika rehabövningar eller följer olika rekommendationer och råd. Här är också något synligt att ta på, han saknar en hand. Ok då är det så. Hjärntrötthet, yrsel (mitt signatursymptom), ångest osv finns bara för mig själv, i min verkligen men är lika verklig ändå.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0