Jag är tacksam för att jag har fått viljan tillbaka

De flesta av oss har mycket att vara tacksamma för. Men vad som gör oss tacksamma skiftar från tid till annan. Självklart är jag alltid tacksam för att jag har ett hem, bor i ett land där det är fred och aldrig behöver vara hungrig. Jag är förstås också alltid tacksam för att jag har en familj. En man att dela livet med, fantastiska barn som ger glädje bara genom att finnas till, föräldrar och syskon som alltid finns där på ett eller annat sätt och härliga vänner att föra intressanta samtal med, att skratta med, att semestra med, att ringa till, att hjälpa och bli hjälp av. Med andra ord är jag tacksam för att jag har ett rikt socialt liv, när jag själv orkar vara social.

 

Just nu är jag också tacksam för att jag orkar mer och mer trots alla symptom som du kan läsa om här om du är intresserad. För att jag klarar att arbetsträna och för att jag har trevligt på min arbetsträningsplats. Jag är tacksam för att jag oftast klarar att hantera ångest och nedstämdhet. Ja, för att de flesta av mina symptom oftast är hanterbara nuförtiden. För att jag kan få rejäl ångest men att det sedan GÅR ÖVER efter några timmar, istället för efter några dagar eller veckor.

 

Jag är tacksam för att mitt humör är mer stabilt och för att jag sällan behöver gråta. (När jag gör det vet jag att det är en stor varningssignal som skriker åt mig att vila. NU!) Att jag inte behöver vila hela tiden utan att det räcker med ett par "vilor" om dagen. Att jag kan känna på kvällen när jag lägger mig att "det kommer aldrig att fungera imorgon". Men när jag vaknar och har fått min nattsömn fungerar det oftast ändå. Inte som förut när det inte fungerade på flera dagar när jag blev för trött utan att det ofta räcker med nattsömn för att vara med i matchen igen. Jag får förstås vara avbytare men det är bättre än den bänkvärmare jag har varit i flera år när jag bara har hoppat in i matchen när jag verkligen måste. Min förmåga att återhämta mig har förbättrats. Det är jag tacksam för eftersom det innebär att jag till större del än förut själv kan påverka mitt mående.

 

Jag är tacksam för att jag orkar göra ett ärende efter arbetsträningen utan att flippa ur. Att jag klarar att ta mig igenom ICA utan öronproppar även om jag mår bättre med. Att aktiviteter som förut krävde vila efteråt, som att duscha eller hänga en tvätt, inte påverkar mig lika mycket längre. Att jag inte längre behöver räkna en dusch som en aktivitet är stort, då sådana aktiviteter varit energikrävande tidigare. Att jag kan skratta på riktigt utan att låtsas för att jag vet att det förväntas ett skratt på vissa ställen i en konversation. Att jag kan njuta av saker eftersom jag orkar mer. Att saker jag gör inte bara är en ansträngning som jag måste ta mig igenom (typ duscha, igen...). Att jag kan ta initiativ till aktiviteter eller samtal för att jag vill och inte för att jag känner att jag måste. Att jag äntligen vill saker igen helt enkelt.

 

 
 
 
Jag är naturligtvis tacksam för att jag vaknade upp idag, igen. Men mest av allt är jag tacksam för att jag VILLE vakna upp idag. Och igår. Och förhoppningsvis imorgon. Inga symptom, INGA ANDRA SYMPTOM, har varit så smärtsamma som känslan av att inte bry mig om jag vaknar upp fler morgnar. Inga andra symptom har tärt så mycket som håglöshet och likgiltighet. Som känslan av hopplöshet och uppgivenhet. Som ångest och skuldkänslor som tar över fullständigt. Depression är ett monster och därför finns det just nu inget annat jag är mer tacksam för i min tillfriskningsprocess än att jag faktiskt vill vakna på morgonen igen. Att jag vill gå till min arbetsträningsplats. Att jag vill prata med andra människor. Att jag bryr mig igen. Att jag kan göra saker när jag orkar för att jag vill och inte för att jag måste eller borde. Det är jag mest tacksam för!
 
 
Nu kan det bara bli bättre känns det som. Kanske får jag leva med en del symptom hela livet. Kanske måste jag vänja mig vid det. Kanske kommer jag kunna arbeta heltid igen. Kanske inte. Men jag hoppas och tror att det kommer att lösa sig till slut. Kanske på ett nytt sätt. Men ändå på något sätt. Jag är tacksam för att jag äntligen vågar tro på det!
 
Gilla och dela om du vill :)
 
Kram på er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0