Våra hjärnor är inte byggda för det här

 


Inte alls så långt tillbaka i tiden var de intryck vi tog in från omgivningen avsevärt mycket färre än idag. Men, man kan titta väldigt långt bakåt i tiden utan att hitta en anpassning av våra hjärnor som skulle kunna vara oss till gagn i det här nya snabba samhället som vi helt aningslöst har skapat. Vi har faktiskt själva skapat det utan ägna en tanke åt om det kommer att fungera för oss. Jag tror inte att våra hjärnor är byggda för det här sättet att leva på.
 
Innan elektricitetens intåg sov man långa nätter eftersom man helt enkelt sov när det var mörkt. Man arbetade förvisso hårt, men det var mest fysisk ansträngning som tröttade ut människan. Kroppar tröttades ut och hjärnor var intakta.
 
Intrycken blev fler ju mer utvecklingen i samhället gick framåt. Alla intryck man får i stora städer var något nytt. Bilarna kom och med det ökade takten och ljudnivån på gatorna. Telefoner gjorde sedan att vi kunde kommunicera på ett nytt sätt. Men fortfarande var intrycken begränsade till vissa platser och vissa tider på dygnet. Tv:n gjorde entré och ganska snart började experter och föräldrar förfasas av att barn och ungdomar spenderade tid framför den. Detta trots att det bara var frågan om ett par timmar varje kväll som det ens sändes något på TV. Internet och mobiltelefonernas intåg revolutionerade helt klart vårt samhälle och när de stationära datorerna byttes ut mot laptops och surfplattor samtidigt som mobiltelefonerna plötsligt fanns i var mans hand blev vi plötsligt nåbara varsomhelst och närsomhelst. Praktiskt förstås, men jag undrar om det inte var här nånstans som det gick fel.
 
Våra hjärnor är som sagt oförändrade. De har inte hängt med i tiden och anpassat sig efter den här nyordningen. Kroppen har fortfarande samma stresshormonsystem som när man behövde vara på sin vakt på savannen. Den har fortfarande samma fantastiska förmåga att kicka igång oss och låta oss orka och klara av närmast heroiska insatser när kortisolet och adrenalinet tar över. Men, den har också samma behov av återhämtning som den alltid har haft för att kunna fortsätta fungera efter stresspåslaget. Aktivitet måste följas av vila. Då som nu.
 
När tekniken plötsligt blev så avancerad som den är idag upphörde väldigt många av oss att ta hjärnans behov av återhämtning på allvar. Vi kanske inte förstod att hjärnan har det behovet. Eller så ville vi inte förstå eftersom fördelarna med den nya tekniken var så många. Någonstans där blev det också status att ha mycket att göra. Aktiviteter varje dag. Barnen skulle ha sitt och vi vuxna skulle helst också hålla igång med diverse mer eller mindre viktiga saker. Träning, skola, jobb och föreningsarbete. Vara engagerad, se snygg ut och vara smal. Ställa upp, säga ja och ha en full agenda. När vi får en stund över plockar vi upp vår mobil och surfar en stund. Kollar sociala medier, jämför oss med andra som också har fullt på programmen, ser snygga ut och dessutom verkar ha jäkligt roligt. Vi stannar inte upp och sluter ögonen en stund för en kort vila när möjlighet ges. Vi sitter inte stilla och tittar oss omkring en stund. Tamej sjutton så kanske vi inte ens småpratar med någon vi tycker om. Nej, vi tar fram mobilerna. Vi låter intrycken skölja över oss mellan alla våra aktiviteter, åtaganden, nöjen och måsten. Vi tillåter oss aldrig att ha tråkigt ens en liten, liten stund. Robert Gustafsson sa på "Renés brygga" i förra avsnittet att det var när han hade tråkigt som hans idéer kom. Att tråkigheten var själva återhämtningen som möjliggjorde kreativitet. Så viktigt sagt tycker jag.
 
Att drabbas av utmattningssyndrom är solklart starkt kopplat till den är tillgängligheten vi har i och med mobiltelefoner, mail och sociala medier. Det är starkt kopplat till alla intryck som vi tar in varje minut, varje sekund av vår vakna tid. Det är dessutom starkt kopplat till idealet där alla har en massa viktiga saker att göra. Som inte kan vänta. Inte tills imorgon och inte tills på måndag.
 
Om, jag säger om man är en person med höga krav på sig själv, kanske med en prestationsbaserad självkänsla, kanske med en vilja att hjälpa andra. Om man har ett stressigt jobb med krav från flera håll. Viktiga arbetsuppgifter som inte kan vänta. Stort ansvar för andra människor och mängder med intryck i form av rörelser, ljud och digitala apparater. Ett jobb där man måste vara beredd och ständigt flexibel. Ett sånt där underbart roligt men ändå så tufft och krävande jobb. Då ligger man pyrt till. Då är risken att drabbas enormt stor. Så hur gör vi för att vända den här skutan? Som vi helt aningslöst byggt alldeles själva?

Moment 22

Några av er kanske undrar hur det har gått för mig med anställningsintervjuerna. Jag har hamnat i ett slags moment 22 skulle jag vilja säga. Jag har varit på tre intervjuer. Alla arbeten finns inom kommunen som jag har en tillsvidareanställning i. Det innebär i teorin att man har förtur gentemot sökande utanför kommunen, om man har rätt kompetens. I praktiken faller det hela ut enligt följande: Jag söker arbeten. Min kontakt på HUR-enheten på kommunen (som är helt fantastisk) bedömer om jag har de kunskaper som krävs och om så är fallet begär hen förtur för mig. Jag kallas eventuellt till intervju. Återkopplingen från alla intervjuerna är exakt likadan. Arbetsgivaren tror att jag har det som krävs kunskapsmässigt och att jag i två av fallen rent av är överkvalificerad. De visar tydlig uppskattning för min person men säger att tyvärr, vi tror att du är bra men vi kan inte anställa någon som måste börja på arbetsträning/25% arbete. Jag har alltså kompetensen men inte kapaciteteten som krävs för att komma tillbaka i arbete.

Jag förstår det här. Mycket väl till och med. Men för att komma upp i tid måste jag ju få försöka. Och för att få försöka måste jag kunna arbeta mer, helst heltid. Så hur göra nu??? Man arbetar sig sjuk inom ett yrke och minskar därmed sina chanser markant att få ett annat jobb, där man kanske kan må bättre. Surt men sant.

Som det verkar nu kan jag nog glömma en omplacering inom kommunen. Det känns ganska hopplöst faktiskt. Då återstår skolan igen. Troligtvis är det så det kommer att bli. Jag har alltid älskat mitt jobb som lärare. Inte en enda dag har jag haft tråkigt på jobbet. Jobbigt som attans ibland. Men aldrig tråkigt. Problemet är ju bara att det arbetet gjorde mig sjuk och nu när jag äntligen mår lite bättre vill jag verkligen inte kastas tillbaka i tiden och börja om från början i den här överjävliga sjukdomen. Så frågan är ju hur man kan tänkas lägga upp en arbetsträning i skolan utan att det händer. Det handlar inte om att jag inte vill vara i skolan. Verkligen inte. Det handlar om att jag är rädd för att bli sämre igen. Jag avstår så mycket i min vardag redan nu. Stannar hemma från allt möjligt för att jag inte orkar bli sämre igen. Jag går inte på fest, jag åker sällan på sonens cuper, jag ser bara matcher ibland, jag umgås väldigt sällan med folk utanför familjen, jag reser ytterst sällan och då bara om jag tror att förutsättningarna för att resa är goda. Det här bloggandet som jag håller på med en gång i veckan eller till och med varannan vecka är mitt enda fritidsintresse. Och så vidare. Om det blir tufft på ett jobb finns inte mycket mer att skala bort hemma för att kunna återhämta mig bättre. Det är väl därför jag har tänkt att arbete i en lugnare miljö än skolan skulle vara bra för mig.

Men, det kan ju gå bra också. Och jag kommer självklart att ge det en chans om det är så det måste bli. En fundering jag bär på är om det i så fall är bäst att prova på en annan skola än den jag blev sjuk på eller om "tillbaka till brottsplatsen" är det rätta? Någon som har någon erfarenhet att dela med sig av kring detta?


Ha det så bra där ute och kram på er!

Känn er fria att dela❤

Jag fick frågan om det är okej att dela ett blogginlägg häromdagen. Frågan har kommit upp förut och jag vill bara säga att självklart får ni dela. Känns er fria att dela om ni tycker att ett inlägg är tänkvärt, viktigt eller intressant att läsa för fler. Jag tycker bara att det är roligt. Det gör mig så glad att ni läser min blogg och det är ju kul om ännu fler hittar hit.

Kram på er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0