Tro på mig - någon

Vägen tillbaka är så satans slingrig. Man masar sig uppåt och faller ner igen. Man går framåt en bit och lyfts vänligt men bestämt tillbaka några steg. Man sträcker på sig och tvingas plötsligt ducka eller ibland till och med lägga sig raklång på marken. Man balanserar sakta framåt och hoppet om att det ska ordna sig till slut återkommer.

 

Men så är det alla regler som försvårar. Alla risker man måste vara medveten om så att man inte hamnar ute i kylan. Alla tillfällen när man tänker att nu måste det ändå vara dags. Nu är det nog min tur. Man tror på sig själv och sin egen förmåga en aldrig så liten stund bara för att komma underfund med att andra nog inte gör det. Att det inte är så lätt som man tror. Alla möjliga scenarier ska fram på bordet. Förslag om att kanske ändå avvakta lite till kommer upp. Avvakta tills man är mindre skör. Kanske gå på någon rehabilitering som innefattar kost, motion och psykologer. De vill väl. De bryr sig om mig, jag vet. Vill inte att jag ska falla igen men jag känner hur hela kroppen skriker NEJ! Jag vill inte! Jag kan allt om betydelsen av kost och motion. Jag har haft ett antal människor att prata med under de här åren. Psykologer, kuratorer, KBT-terapeuter och psykoterapeuter. Stresshanteringskurser, kurser i basal kroppskännedom och sjukgymnastik. Jag har kört hela racet och jag tackar för allt jag har fått. Jag är otroligt tacksam och det har varit till stor hjälp men jag känner att jag är färdig med det där nu. Jag har vänt ut och in på mig själv på alla möjliga instanser i snart fyra år. Jag vill inte mer.

 

Då återstår fortsatt sjukskrivning, arbetsträning eller arbete på 25%. Omplacering eller tillbaka till skolan? Jag vet inte vad jag klarar och vad jag orkar. Jag vet inte vad något skulle komma att leda till. Ska jag hoppa eller ska jag stå kvar? Olika val kan få olika konsekvenser. Arbetsgivaren informerar om vad som KAN hända om inget jobb jag kan klara av finns att tillgå. Om en omplacering till slut visar sig vara omöjlig. Då kan man komma att bli uppsagd. FK informerar om vad som KAN hända om man arbetstränar. Om man klarar av arbetsträningen på en anpassad tjänst bedöms man som arbetsför och om ingen tjänst som man klarar av finns att tillgå mister man sin ersättning på den procent man är arbetsför på. Att bara börja arbeta på 25% KAN leda till en ny dipp och en ännu längre sjukskrivning om man inte orkar eller har förmågan att bromsa i tid. Men det kan ju gå bra också. Vad vet man? 

 

Dom tror inte på mig. Jag kände på vårt möte häromdagen att dom inte tror att något ska fungera för mig. I alla fall inte just nu. Att jag borde avvakta. Vänta på bättre tider? När kommer dom? Om några veckor? Månader? År? Nästa steg är att träffa läkaren och diskutera det här. Vad tror han är rätt väg att gå? Kan jag återgå i arbete nu? Vad behöver jag för att kunna göra det i så fall? Vilken sorts arbete kan jag klara? Finns möjligheten för mig att komma tillbaka till mitt ordinarie jobb? Nu? Sen? Aldrig? En ny läkare som jag aldrig har träffat. Igen. Råden borde komma att bli generella med tanke på att vi inte känner varandra alls. Vi får se hur det går.

 

Jag har tänkt på mig själv som kompetent, men den känslan naggades definitivt i kanten nu. Ingen arbetsgivare vill ha nån som måste arbetsträna eller arbeta deltid. Nån utbränd där man inte vet hur utfallet blir. Om ingen tror på en längre. Hur ska man då kunna få prova? Hur ska man då våga när alla om och men måste tas hänsyn till? Jag undrar om dom som jag träffade häromdagen tänker att jag kanske tillhör den där lilla andelen som aldrig kommer tillbaka fullt ut? Jag hade gärna varit en fluga på väggen när jag hade lämnat rummet och dom satt kvar efter vårt möte. Vad såg och hörde dom? Vad tänkte dom och hur ser dom på mig, egentligen? Vilket skick tycker dom att jag är i? Tänker dom att jag har en övertro på mig själv när jag kommer med mina jobbförslag? Eller tycker dom att jag gör rätt som håller på att driva den här processen hela tiden?

 

Jag hade förhoppningar. Inte för att det är kört med dom, inte alls, men jag togs ner lite på jorden under mötet om min närmaste framtid. Tålamodet tryter en aning om man ska sammanfatta min känsla helt kort. Och att andra inte längre tror på min kompetens, eller åtminstone inte min förmåga att använda den just nu, gjorde mig lite uppgiven. Kanske har dom rätt, kanske inte. Lämnade mötet med tårar i ögonen men idag känns det bättre. Jag har hoppet kvar och jag tänker att jag kommer att välja att ta chansen/risken för att se var det leder. Snart så...

 
Lotta
2017-02-18 @ 16:28:44

Vi är i exakt samma sits! Jag är så trött på det här nu! Funderar på att göra nåt drastiskt för att slippa alla frågetecken åt alla håll. Men man måste ju ha inkomst.. Vart man än vänder sig så finns det frågor..

Svar: Ja det är ju det här med ekonomin. det är det och måendet som avgör...
Fröken Duktig

Anonym
2017-02-18 @ 17:12:00

Jobbar 25%. Doktorn tror inte att jag kommer klara mer. Aktuellt att söka sjukersättning. Känns hårt. Men kanske klarar mer längre fram. Men hur långt fram?

Svar: Ja det tar sån tid och ibland kanske man inte kommer längre. Men vi får hoppas att du kan få må bra på den tid du klarar att jobba och att du kan få en meningsfull fritid om det blir så att du blir hemma på 75%. Hur länge har du varit sjukskriven och hur gammal är du? Det kan ju också avgöra om man får sjukerssättning eller inte antar jag.
Fröken Duktig

Arletta Ellington
2017-02-22 @ 09:05:24
URL: http://planetaerotica.se

Oj oj! När jag läser ditt inlägg idag kommer jag "osökt" att tänka på hur potensen hos en man påverkas om kärlekspartnern, istället för att visa lust att älska, istället börjar resonera om vilka medel som finns att tillgå för att säkerställa potensen.
Kanske en konstig liknelse, men gäller det inte också i arbetslivet att man måste få lov att vara trygg i lusten till det man ska göra?

Jojjo
2017-02-22 @ 10:44:47

Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Går igenom samma sak själv

Svar: Hoppas att det går bra för dig!
Fröken Duktig

Tankar om utmattning
2017-02-22 @ 21:17:43

Förstår den känslan. Känner mig kompetent, men är det bara jag som ser det? Vad ser vården när de ser på mig? Hur resonerar de när jag inte är där? Ser de mig som ett hopplöst fall? Hemska frågor som jag också funderar på ganska ofta.

Jag är med på dina resonemang om jobbet också, för mig blev det ju till slut så att jag valde att säga upp mig. Det kändes som det bästa alternativet jag hade. Men det tog lång tid innan jag vant mig vid den tanken och kommit förbi alla tänk om och hur ska det gå och allt sånt där. Jag hoppas så att du ska hitta en sysselsättning som du trivs med och där du känner att de tror på dig. För hur ska man annars våga? Om ingen tror på en? Tur att vi är många som tror på varandra. Tillsammans är vi starka och hjälper varann. Kramar!

Svar: Kram!
Fröken Duktig

L
2017-02-24 @ 14:05:08

Så mycket igenkänning! Tack för ditt inlägg<3

Anonym
2017-03-24 @ 21:26:19

Måste fråga-är din sjukskrivning godkänd av Försäkringskassan så du får sjukpenning? Har en nära vän som har diagnosen utmattningssyndrom sedan 2,5 år som nu nekas sjukpenning sedan en tid tillbaka. Otaliga läkarintyg m div kompl duger inte för FK. Efter att planen på "tillbakagång i arbetet" 25 % sprack hotar nu dessutom uppsägning om arbetsgiv inte kan få till en omplacering inom kort (kommunalt anställd). Hur har du gått tillväga?

Svar: Är sjukskriven och får sjukpenning. Har inte gått tillväga på något sätt alls. Inga problem med det hittills. Jag har arbetstränat med anpassade arbetsuppgifter på min vanliga arbetsplats och inte klarat det. Då arbetsträna de jag på annan arbetsplats inom kommunen. En mycket anpassad plats där typ alla var sjuka och inga krav ställdes oh då klarade jag inte ens det. Jag har helt enkelt varit så sjukt att det inte har varit något att diskutera och jag har haft handläggare på fk (minst 5 olika) som har fattat det. Så jag har inte gjort något alls själv för att bli sjukskriven. Däremot har jag hållit på mycket för att försöka hitta en arbetsplats som jag tror att jag ska klara av att arbetsträna på den senaste tiden. Alla aktörer är inblandade i allt. Läkaren, arbetsgivare och fk. Alla har varit överens om att det inte har fungerat att arbeta hittills men nu ska jag äntligen försöka igen.
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0