Med envishet kommer man långt in i väggen...

 

Jag var jäkligt envis. Jag fick så många varningssignaler. Så tydliga varningssignaler dessutom. Så tydliga att jag till slut faktiskt uppsökte vårdcentralen ganska många gånger med symptom som borde ha gjort att varningslampan blinkade röd. Jag som aldrig gick till vårdcentralen alls innan det här började. Dels för att jag sällan var sjuk, dels för att jag inte tyckte att jag hade tid "att söka i tid och otid" för saker som ändå inte gick att göra något åt. Och så ville jag inte vara till besvär. Så jag tjurade på. Alldeles för länge. Jag ignorerade signalerna helt tills de på riktigt började påverka mitt vardagsliv och min förmåga att göra bra ifrån mig på jobbet. Sen sökte jag som sagt hjälp ett tag utan att få någon. Eftersom jag var stresstålig och inte var typen som kunde råka ut för utmattningssyndrom så var det ju ingen fara. Så därför borrade jag mig själv så långt in i väggen att jag utvecklade en svår depression också. Och ångest och panikångest blev liksom grädde på moset. Bra kämpat Malin. Duktig idiot! Att ta sig ur det här eländet är inte direkt någon "walk in the park". Det har hittills varit ett jävla kämpande dag efter dag. I perioder har det varit nattsvart och i andra perioder har hoppet om att bli frisk kommit till mig. Men näsan ovanför vattenytan har varit allt jag lyckats uppnå. Ända tills nu. Äntligen.
 
Tiden efter jul har varit den bästa på snart fyra år. Jag vet att jag har skrivit förut att det nog håller på att vända, bara för att någon vecka senare falla tillbaka ner i eländet. För det är så den här sjukdomen är. Man krälar på botten och så tar man sig upp på ytan bara för att snart sjunka ner på botten igen. Och så håller det på så. Men den här gången känns det faktiskt annorlunda. Min ork och min koncentration är bättre, men den stora förändringen är att depressionen har lindrats betänkligt. Jag är inte klar med den än men den än men det är stor skillnad mot förut. Jag kan skratta åt saker nu, utan att göra till mig för att verka normal. Jag kan ta initiativ till samtal, utan att göra det för att jag känner mig tvungen. Jag kan fråga om saker för att jag är intresserad av svaret och inte för att jag tror att det är vad som förväntas av mig. Jag har överraskat mig själv med att själv söka upp en grupp föräldrar i periodpausen på sonens matcher. Jag har självmant och aktivt deltagit i samtalen som pågått omkring mig. Jag har upptäckt att samtalsämnen har engagerat mig igen. Det är så skönt att känna igen sig själv. Även om jag inte är som förut så är jag närmare mig själv än jag varit på snart fyra år.
 
Jag vet att jag har långt kvar innan jag är frisk. Jag förstår det eftersom jag fortfarande måste leva randigt för att fungera. Aktivitet, vila, aktivitet, vila. Helst inte mer än en riktig aktivitet om dagen för att orka. Öronproppar i bland folk. Tystnad runtomkring för att kunna fokusera. Hjärtklappning, dubbelslag och huvudvärk när jag ignorerar mitt behov av lugn och ro. Svårt att ta beslut och när det blir bråttom beter jag mig som om jag inte har lärt mig någonting under min sjukdomstid. Känslan av lågt blodsocker (fast det inte är det som är problemet) när jag skippar min vila och ormgrop och myrstack när jag blir stressad. Glömmer, strular och tappar bort. Och så vidare... Men trots allt detta så har jag den senaste månaden haft dagar när jag inte har blivit sämre när jag bara varit hemma. Att inte bli sämre av vardagssaker som att duscha, laga mat och hänga en tvätt har inte hänt mig en enda gång innan den här nya positiva perioden började. Vardagssaker som jag först inte klarade alls, sen under en lång tid klarade även om de gjorde mig sämre gör mig nu inte sämre lika ofta. Mitt behov av att vila när jag bara är hemma har minskat. Inte upphört, men minskat. Fortfarande kan jag inte göra som andan faller på ens här hemma, men jag kan göra mer än förut. Jag fungerar varje dag. Inte som jag fungerade förut, men jag fungerar. Flippar inte ur. Gråter inte och får inte panikångest utan en bra anledning. Fortfarande kan inte mina aktiviteter vara särskilt långvariga, men de kan vara längre än förut. Och det viktigaste av allt, mitt sinne är lättare. Det här med att vara deprimerad är så sjukt jobbigt och vad som än händer vill jag aldrig hamna i det där värsta mörkret som jag kravlat mig ut och in ur de senaste åren igen. Aldrig, aldrig, aldrig... Nu är det bara upp som gäller.
 
Kram på er alla som kämpar!
Jessica
2017-02-13 @ 10:21:58

Hur har du gjort att ta dig upp ur depression

Anonym
2017-02-13 @ 20:18:52

Kom på mig själv häromdagen, jag skrattade. Det har verkligen inte hänt så ofta de sista åren.

Svar: Skön känsla. Det är verkligen välkommet när man upptäcker det efter evigheter...
Fröken Duktig

Anonym
2017-02-14 @ 09:53:40

Så härligt att höra! :)

Helena
2017-02-27 @ 14:58:10
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Härligt att du ändå tar dig lite,lite framåt, det är ju små steg hela tiden :). Håller med dig om depressionen det var det absolut värsta för mig med, så hemskt. Som tur är blev jag av med den efter en sex sju månader, med medicinens hjälp. kram

Svar: Ja, depressionen har varit värst och man ska inte underskatta medicin även om lindrig depression kanske kan läkas med terapi istället. Om jag antar att jag nu fortsätter på den här positiva trenden så tog det tre år och tre månader att hitta rätt medicin och tre och ett halvt år att hitta rätt dos. Det blev en lång depression, men nu måste det väl ändå vara över snart...Kram
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0