Bekymmerslös - kan man vara det när man är sjuk?

Bekymmer är något som alla måste axla. Vuxna och barn, sjuka och friska. Det kan handla om allt från alla val vi måste göra i vardagen, till oro för våra barns framtid eller sjukdom och i värsta fall död. Frågan är hur vi hanterar våra bekymmer och om de gör oss ångestfyllda. Och, kan vi  tillåta oss själva att vara bekymmerslösa ibland för att orka med? Det beror ju såklart på vilken kaliber det är på bekymren man har och på vilka förutsättningar man har att hantera problem som dyker upp. Förutsättningarna i sin tur kan bero på allt möjligt, som vilka människor vi omger oss med, var vi bor, krav från omgivningen eller oss själva, ekonomi, vår uppväxt eller hur vi mår. Jag tänker fokusera lite på hur vår förmåga att hantera bekymmer påverkas av hur vi mår. Eller åtminstone hur det är för mig.

 

Jag är inne i en positiv period just nu. Jag har mått bättre de senaste två månaderna än vad jag har gjort på fyra år. Jag har haft mer ork att klara vardagen och sluppit må sämre varje gång jag har handlat, lagat mat eller tagit en promenad. Sedan jag blev sjukskriven har det faktiskt inte hänt en enda gång att jag har gjort vardagssysslor utan att må sämre. Orsakerna till förbättringen kan kan vara många, men mest troligt beror det på den senaste förändringen i medicineringen och att jag har lyssnat på kroppens signaler och avstått från saker när jag känt att jag kanske kan bli sämre av dem. Jag tror faktiskt att medicineringen äntligen har blivit rätt och att min depression håller på att blåsa över på riktigt. Min sociala ångest är kvar men har lättat en hel del. Och det är här vi kommer till hur jag hanterar mina bekymmer.

 

När man är inne i en svår depression är det väldigt mörkt omkring en. Man bryr sig inte om saker som händer och man vill ingenting. Inget känns roligt och man kan inte komma på en enda sak man längtar efter. Man är håglös och likgiltig. Man orkar ingenting och tankarna på att ingenting någonsin tycks bli bra igen dominerar. Att hantera problem då blir som ett berg som ska bestigas. Både för att man helt enkelt inte orkar varken tänka ut lösningar eller konkret göra något åt saker och för att man inte bryr sig nämnvärt om hur något blir. Det är väldigt svårt att se positivt på saker då. Att tänka att det kommer att ordna sig är hart när omöjligt och att släppa problem som man ändå inte kan påverka ter sig som en oöverstiglig mental insats. Det leder lätt till att man kör fast och därmed inte kan hantera problem alls. Det blir kortslutning i hjärnan.

 

För att hantera ångestfyllda problem brukar jag ibland använda mig av SOAS (Stanna upp, Observera känslan och tanken, Acceptera att de finns där, Släpp taget om du inte kan påverka problemet som orsakar tanken eller känslan. Om du kan påverka, så försök göra något åt problemet). Detta för att undvika att fastna i negativa tankebanor som leder till ännu mer ångest Det här är en bra metod som sätter saker i perspektiv och som tydliggör hur man kan hantera ett problem som leder till ångest. Problemet är att det inte funkar när man är i en svår depression. Jag klarar åtminstone inte den här till synes enkla tankemanövern när kolsvarta tankar snurrar som en centrifug i huvudet och jag inte orkar röra kroppen mer än absolut nödvändigt.

 

När depressionen inte är svår längre utan måttlig eller lätt fungerar SOAS bättre. Jag skulle säga att den fungerar riktigt bra på ångest och lite mindre bra på depression. Om man är frisk är det en utmärkt metod för att klargöra för sig själv om man kan göra något åt sina bekymmer eller inte och därefter hitta vägar som leder framåt.

 

Vissa bekymmer kan man ju som bekant inte göra något åt utan man måste lära sig att leva med dem. Att då tänka på dem hela tiden kan förgöra vem som helst. Då kan det vara bra att försöka tillåta sig själv att vara bekymmerslös ibland. Problemen försvinner ju inte men kanske kan man ändå koppla bort dem en stund då och då för att tanka ny energi. Korta stunder eller perioder kan räcka för att man ska orka axla sina problem ett tag till. Många använder sig av mindfulness eller meditation för att vara i nuet och vila från det som tynger en stund. För att slippa älta och för att få må gott en stund mitt i alltihop. Saker som fungerar för mig nu när min depression har lättat är att försöka vara bekymmerslös med en tidning och en kopp te, en stund ute vid en brasa med familjen, en bra tv-serie, en pratstund med en god vän eller en bok eller en promenad. Jag försöker tänka att allt jag behöver grubbla på och den ångest som fortfarande finns ibland, den begraver jag en stund. Sen kan jag gräva upp den när stunden är över, för att se om jag kan göra något konkret för att lösa problemet. Om man aldrig tillåter sig själv att vara fri från bekymmer blir bröstet väldigt tungt och man blir nog tokig till slut tror jag. Vad tror du? Hur gör du för att hantera dina bekymmer?

 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0