Bekymmerslös - kan man vara det när man är sjuk?

Bekymmer är något som alla måste axla. Vuxna och barn, sjuka och friska. Det kan handla om allt från alla val vi måste göra i vardagen, till oro för våra barns framtid eller sjukdom och i värsta fall död. Frågan är hur vi hanterar våra bekymmer och om de gör oss ångestfyllda. Och, kan vi  tillåta oss själva att vara bekymmerslösa ibland för att orka med? Det beror ju såklart på vilken kaliber det är på bekymren man har och på vilka förutsättningar man har att hantera problem som dyker upp. Förutsättningarna i sin tur kan bero på allt möjligt, som vilka människor vi omger oss med, var vi bor, krav från omgivningen eller oss själva, ekonomi, vår uppväxt eller hur vi mår. Jag tänker fokusera lite på hur vår förmåga att hantera bekymmer påverkas av hur vi mår. Eller åtminstone hur det är för mig.

 

Jag är inne i en positiv period just nu. Jag har mått bättre de senaste två månaderna än vad jag har gjort på fyra år. Jag har haft mer ork att klara vardagen och sluppit må sämre varje gång jag har handlat, lagat mat eller tagit en promenad. Sedan jag blev sjukskriven har det faktiskt inte hänt en enda gång att jag har gjort vardagssysslor utan att må sämre. Orsakerna till förbättringen kan kan vara många, men mest troligt beror det på den senaste förändringen i medicineringen och att jag har lyssnat på kroppens signaler och avstått från saker när jag känt att jag kanske kan bli sämre av dem. Jag tror faktiskt att medicineringen äntligen har blivit rätt och att min depression håller på att blåsa över på riktigt. Min sociala ångest är kvar men har lättat en hel del. Och det är här vi kommer till hur jag hanterar mina bekymmer.

 

När man är inne i en svår depression är det väldigt mörkt omkring en. Man bryr sig inte om saker som händer och man vill ingenting. Inget känns roligt och man kan inte komma på en enda sak man längtar efter. Man är håglös och likgiltig. Man orkar ingenting och tankarna på att ingenting någonsin tycks bli bra igen dominerar. Att hantera problem då blir som ett berg som ska bestigas. Både för att man helt enkelt inte orkar varken tänka ut lösningar eller konkret göra något åt saker och för att man inte bryr sig nämnvärt om hur något blir. Det är väldigt svårt att se positivt på saker då. Att tänka att det kommer att ordna sig är hart när omöjligt och att släppa problem som man ändå inte kan påverka ter sig som en oöverstiglig mental insats. Det leder lätt till att man kör fast och därmed inte kan hantera problem alls. Det blir kortslutning i hjärnan.

 

För att hantera ångestfyllda problem brukar jag ibland använda mig av SOAS (Stanna upp, Observera känslan och tanken, Acceptera att de finns där, Släpp taget om du inte kan påverka problemet som orsakar tanken eller känslan. Om du kan påverka, så försök göra något åt problemet). Detta för att undvika att fastna i negativa tankebanor som leder till ännu mer ångest Det här är en bra metod som sätter saker i perspektiv och som tydliggör hur man kan hantera ett problem som leder till ångest. Problemet är att det inte funkar när man är i en svår depression. Jag klarar åtminstone inte den här till synes enkla tankemanövern när kolsvarta tankar snurrar som en centrifug i huvudet och jag inte orkar röra kroppen mer än absolut nödvändigt.

 

När depressionen inte är svår längre utan måttlig eller lätt fungerar SOAS bättre. Jag skulle säga att den fungerar riktigt bra på ångest och lite mindre bra på depression. Om man är frisk är det en utmärkt metod för att klargöra för sig själv om man kan göra något åt sina bekymmer eller inte och därefter hitta vägar som leder framåt.

 

Vissa bekymmer kan man ju som bekant inte göra något åt utan man måste lära sig att leva med dem. Att då tänka på dem hela tiden kan förgöra vem som helst. Då kan det vara bra att försöka tillåta sig själv att vara bekymmerslös ibland. Problemen försvinner ju inte men kanske kan man ändå koppla bort dem en stund då och då för att tanka ny energi. Korta stunder eller perioder kan räcka för att man ska orka axla sina problem ett tag till. Många använder sig av mindfulness eller meditation för att vara i nuet och vila från det som tynger en stund. För att slippa älta och för att få må gott en stund mitt i alltihop. Saker som fungerar för mig nu när min depression har lättat är att försöka vara bekymmerslös med en tidning och en kopp te, en stund ute vid en brasa med familjen, en bra tv-serie, en pratstund med en god vän eller en bok eller en promenad. Jag försöker tänka att allt jag behöver grubbla på och den ångest som fortfarande finns ibland, den begraver jag en stund. Sen kan jag gräva upp den när stunden är över, för att se om jag kan göra något konkret för att lösa problemet. Om man aldrig tillåter sig själv att vara fri från bekymmer blir bröstet väldigt tungt och man blir nog tokig till slut tror jag. Vad tror du? Hur gör du för att hantera dina bekymmer?

 

Tro på mig - någon

Vägen tillbaka är så satans slingrig. Man masar sig uppåt och faller ner igen. Man går framåt en bit och lyfts vänligt men bestämt tillbaka några steg. Man sträcker på sig och tvingas plötsligt ducka eller ibland till och med lägga sig raklång på marken. Man balanserar sakta framåt och hoppet om att det ska ordna sig till slut återkommer.

 

Men så är det alla regler som försvårar. Alla risker man måste vara medveten om så att man inte hamnar ute i kylan. Alla tillfällen när man tänker att nu måste det ändå vara dags. Nu är det nog min tur. Man tror på sig själv och sin egen förmåga en aldrig så liten stund bara för att komma underfund med att andra nog inte gör det. Att det inte är så lätt som man tror. Alla möjliga scenarier ska fram på bordet. Förslag om att kanske ändå avvakta lite till kommer upp. Avvakta tills man är mindre skör. Kanske gå på någon rehabilitering som innefattar kost, motion och psykologer. De vill väl. De bryr sig om mig, jag vet. Vill inte att jag ska falla igen men jag känner hur hela kroppen skriker NEJ! Jag vill inte! Jag kan allt om betydelsen av kost och motion. Jag har haft ett antal människor att prata med under de här åren. Psykologer, kuratorer, KBT-terapeuter och psykoterapeuter. Stresshanteringskurser, kurser i basal kroppskännedom och sjukgymnastik. Jag har kört hela racet och jag tackar för allt jag har fått. Jag är otroligt tacksam och det har varit till stor hjälp men jag känner att jag är färdig med det där nu. Jag har vänt ut och in på mig själv på alla möjliga instanser i snart fyra år. Jag vill inte mer.

 

Då återstår fortsatt sjukskrivning, arbetsträning eller arbete på 25%. Omplacering eller tillbaka till skolan? Jag vet inte vad jag klarar och vad jag orkar. Jag vet inte vad något skulle komma att leda till. Ska jag hoppa eller ska jag stå kvar? Olika val kan få olika konsekvenser. Arbetsgivaren informerar om vad som KAN hända om inget jobb jag kan klara av finns att tillgå. Om en omplacering till slut visar sig vara omöjlig. Då kan man komma att bli uppsagd. FK informerar om vad som KAN hända om man arbetstränar. Om man klarar av arbetsträningen på en anpassad tjänst bedöms man som arbetsför och om ingen tjänst som man klarar av finns att tillgå mister man sin ersättning på den procent man är arbetsför på. Att bara börja arbeta på 25% KAN leda till en ny dipp och en ännu längre sjukskrivning om man inte orkar eller har förmågan att bromsa i tid. Men det kan ju gå bra också. Vad vet man? 

 

Dom tror inte på mig. Jag kände på vårt möte häromdagen att dom inte tror att något ska fungera för mig. I alla fall inte just nu. Att jag borde avvakta. Vänta på bättre tider? När kommer dom? Om några veckor? Månader? År? Nästa steg är att träffa läkaren och diskutera det här. Vad tror han är rätt väg att gå? Kan jag återgå i arbete nu? Vad behöver jag för att kunna göra det i så fall? Vilken sorts arbete kan jag klara? Finns möjligheten för mig att komma tillbaka till mitt ordinarie jobb? Nu? Sen? Aldrig? En ny läkare som jag aldrig har träffat. Igen. Råden borde komma att bli generella med tanke på att vi inte känner varandra alls. Vi får se hur det går.

 

Jag har tänkt på mig själv som kompetent, men den känslan naggades definitivt i kanten nu. Ingen arbetsgivare vill ha nån som måste arbetsträna eller arbeta deltid. Nån utbränd där man inte vet hur utfallet blir. Om ingen tror på en längre. Hur ska man då kunna få prova? Hur ska man då våga när alla om och men måste tas hänsyn till? Jag undrar om dom som jag träffade häromdagen tänker att jag kanske tillhör den där lilla andelen som aldrig kommer tillbaka fullt ut? Jag hade gärna varit en fluga på väggen när jag hade lämnat rummet och dom satt kvar efter vårt möte. Vad såg och hörde dom? Vad tänkte dom och hur ser dom på mig, egentligen? Vilket skick tycker dom att jag är i? Tänker dom att jag har en övertro på mig själv när jag kommer med mina jobbförslag? Eller tycker dom att jag gör rätt som håller på att driva den här processen hela tiden?

 

Jag hade förhoppningar. Inte för att det är kört med dom, inte alls, men jag togs ner lite på jorden under mötet om min närmaste framtid. Tålamodet tryter en aning om man ska sammanfatta min känsla helt kort. Och att andra inte längre tror på min kompetens, eller åtminstone inte min förmåga att använda den just nu, gjorde mig lite uppgiven. Kanske har dom rätt, kanske inte. Lämnade mötet med tårar i ögonen men idag känns det bättre. Jag har hoppet kvar och jag tänker att jag kommer att välja att ta chansen/risken för att se var det leder. Snart så...

 

Med envishet kommer man långt in i väggen...

 

Jag var jäkligt envis. Jag fick så många varningssignaler. Så tydliga varningssignaler dessutom. Så tydliga att jag till slut faktiskt uppsökte vårdcentralen ganska många gånger med symptom som borde ha gjort att varningslampan blinkade röd. Jag som aldrig gick till vårdcentralen alls innan det här började. Dels för att jag sällan var sjuk, dels för att jag inte tyckte att jag hade tid "att söka i tid och otid" för saker som ändå inte gick att göra något åt. Och så ville jag inte vara till besvär. Så jag tjurade på. Alldeles för länge. Jag ignorerade signalerna helt tills de på riktigt började påverka mitt vardagsliv och min förmåga att göra bra ifrån mig på jobbet. Sen sökte jag som sagt hjälp ett tag utan att få någon. Eftersom jag var stresstålig och inte var typen som kunde råka ut för utmattningssyndrom så var det ju ingen fara. Så därför borrade jag mig själv så långt in i väggen att jag utvecklade en svår depression också. Och ångest och panikångest blev liksom grädde på moset. Bra kämpat Malin. Duktig idiot! Att ta sig ur det här eländet är inte direkt någon "walk in the park". Det har hittills varit ett jävla kämpande dag efter dag. I perioder har det varit nattsvart och i andra perioder har hoppet om att bli frisk kommit till mig. Men näsan ovanför vattenytan har varit allt jag lyckats uppnå. Ända tills nu. Äntligen.
 
Tiden efter jul har varit den bästa på snart fyra år. Jag vet att jag har skrivit förut att det nog håller på att vända, bara för att någon vecka senare falla tillbaka ner i eländet. För det är så den här sjukdomen är. Man krälar på botten och så tar man sig upp på ytan bara för att snart sjunka ner på botten igen. Och så håller det på så. Men den här gången känns det faktiskt annorlunda. Min ork och min koncentration är bättre, men den stora förändringen är att depressionen har lindrats betänkligt. Jag är inte klar med den än men den än men det är stor skillnad mot förut. Jag kan skratta åt saker nu, utan att göra till mig för att verka normal. Jag kan ta initiativ till samtal, utan att göra det för att jag känner mig tvungen. Jag kan fråga om saker för att jag är intresserad av svaret och inte för att jag tror att det är vad som förväntas av mig. Jag har överraskat mig själv med att själv söka upp en grupp föräldrar i periodpausen på sonens matcher. Jag har självmant och aktivt deltagit i samtalen som pågått omkring mig. Jag har upptäckt att samtalsämnen har engagerat mig igen. Det är så skönt att känna igen sig själv. Även om jag inte är som förut så är jag närmare mig själv än jag varit på snart fyra år.
 
Jag vet att jag har långt kvar innan jag är frisk. Jag förstår det eftersom jag fortfarande måste leva randigt för att fungera. Aktivitet, vila, aktivitet, vila. Helst inte mer än en riktig aktivitet om dagen för att orka. Öronproppar i bland folk. Tystnad runtomkring för att kunna fokusera. Hjärtklappning, dubbelslag och huvudvärk när jag ignorerar mitt behov av lugn och ro. Svårt att ta beslut och när det blir bråttom beter jag mig som om jag inte har lärt mig någonting under min sjukdomstid. Känslan av lågt blodsocker (fast det inte är det som är problemet) när jag skippar min vila och ormgrop och myrstack när jag blir stressad. Glömmer, strular och tappar bort. Och så vidare... Men trots allt detta så har jag den senaste månaden haft dagar när jag inte har blivit sämre när jag bara varit hemma. Att inte bli sämre av vardagssaker som att duscha, laga mat och hänga en tvätt har inte hänt mig en enda gång innan den här nya positiva perioden började. Vardagssaker som jag först inte klarade alls, sen under en lång tid klarade även om de gjorde mig sämre gör mig nu inte sämre lika ofta. Mitt behov av att vila när jag bara är hemma har minskat. Inte upphört, men minskat. Fortfarande kan jag inte göra som andan faller på ens här hemma, men jag kan göra mer än förut. Jag fungerar varje dag. Inte som jag fungerade förut, men jag fungerar. Flippar inte ur. Gråter inte och får inte panikångest utan en bra anledning. Fortfarande kan inte mina aktiviteter vara särskilt långvariga, men de kan vara längre än förut. Och det viktigaste av allt, mitt sinne är lättare. Det här med att vara deprimerad är så sjukt jobbigt och vad som än händer vill jag aldrig hamna i det där värsta mörkret som jag kravlat mig ut och in ur de senaste åren igen. Aldrig, aldrig, aldrig... Nu är det bara upp som gäller.
 
Kram på er alla som kämpar!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0