En hel arbetsvecka avklarad - Yes!

Smygstartade mitt nya jobb på vuxenutbildningen med en kortvecka och därmed blev föregående vecka min första hela arbetsvecka. Från måndag till fredag. På halvtid. Varje dag. Det är många timmar för mig som arbetstränade på 25% i våras och dessförinnan var hemma på heltid. I fyra år...
 
På det stora hela har det gått riktigt bra. Det har inte varit några problem att komma iväg till jobbet eller att köra bil dit, men  däremot att köra hem har varit lite jobbigt. Då är jag trött och ofokuserad. Det har heller inte varit några problem med det sociala på arbetsplatsen. Visst, ibland pratas det mycket omkring mig men jag går undan lite om jag måste. Jag tror inte att någon har märkt av det faktiskt. Det som har varit svårt är att det är så infernaliskt många nya ansikten att hålla reda på. Vad heter alla dessa nya människor? Har jag hälsat? Har jag presenterat mig? Säkrast att göra det (igen?) på fall att jag inte gjort det redan... Några möten har också blivit långa och då märker jag tydligt att det går en gräns när hjärntröttheten börjar göra sig gällande. När det blir svårare att ta in information och hålla tråden i lyssnandet. Men det funkar.
 
Jag har hittills fått gott om tid att läsa in mig på nya verksamhetsplaner, styrdokument, policys och sånt. Jag har börjat sätta mig in i nya datassystem, som självklart inte råkar vara samma datasystem som jag arbetat i tidigare. Det är lite knivigt men det ska nog gå bra och arbetskamraterna är mycket trevliga och hjälpsamma.
 
En dag förra veckan hittade jag inte bilnyckeln när jag skulle åka hem. Jag letade i väskan tio gånger, på och under skrivbordet, på toa och till och med i kylskåpet. (Ni som har samma åkomma som jag vet att det är helt relevanta ställen att leta på...) Men nej, nyckeln var borta. Arbetskamrater hjälpte till, men icke. Till och med rektorn hjälpte till, utan resultat. Slutligen låste hon upp någons kontor, eftersom vederbörande hade gått hem för dagen. Och där låg den. Någon hade hittat den och lämnat in den under dagen. Så nu vet dom hur vimsig jag kan vara ibland. Det gick inte att mörka det en kvart ens...
 
Idag, måndag, har jag träffat elever för första gången. Det var riktigt roligt. Det här med att undervisa på vuxenutbildningen verkar vara något helt annat än det jag är van vid. Och jag är glad att jag får den här möjligheten så att jag kan börja om från början eller vad man ska säga. Tänka om, tänka nytt. Som tur är har försäkringskassan beviljat halv sjukpenning i tre månader så det flyter på på den fronten också. Så på det stora hela känns allt bra. Visst, huvudvärk och alla de andra symptomen, men de är inte så starka. Fullt hanterbara. Jag har inte varit helt slut efter varje pass och under helgen har jag varit vaken en stund på kvällen till och med. Promenerat, städat lite och grillat korv med familjen. Det är ett gott tecken. Hjärnan kokar lite ibland av alla nya intryck men vila hjälper och jag känner mig relativt glad och det är det allra viktigaste.
 
Så jag kör vidare. Och försöker bringa ordning i min stökiga hjärna genom att vara strategisk och lite fyrkantig. Planera, strukturera, utföra, checka av, vila. Planera, strukturera, utföra, checka av, vila. Ett nytt sätt att leva randigt men med lite fler färger än tidigare. Jag följer planen och tar ett steg i taget.
 
Ta hand om er!

Nya utmaningar väntar

Som jag berättade i förra inlägget har sommaren har varit den bästa av de fem senaste när det kommer till mitt mående. Knappast om man pratar om vädret, men det känns sekundärt just nu, för nu väntar förhoppningsvis en spännande höst för mig. Jag har ju som bekant provat att gå tillbaka både till min tidigare arbetsplats och en annan arbetsplats på kommunhuset flera gånger  under min sjukskrivning, utan att lyckas. Inte mindre än ett försök till arbete och tre försök till arbetsträning har jag tagit mig igenom utan att lyckas komma vidare i rehabiliteringen. I våras var det dags för mitt fjärde försök till arbetsträning och äntligen fungerade det bra. Jag orkade och jag trivdes. Så, nu är det dags för nästa steg. Nya utmaningar väntar runt knuten. Äntligen! Eftersom arbetsträningen i våras gick helt ok så jag tror på det här nu. Precis som i våras tror jag på riktigt på att det kommer att gå bra. Min ork är bättre och mitt fokus är bättre. Jag är förhoppningsvis klokare och kan använda mina strategier smartare.

Så därför sökte jag ett nytt jobb i början av sommaren

. Som jag verkligen inte trodde att jag skulle få. Som jag efter en gruppintervju följd av en individuell intervju, faktiskt fick!

Så, imorgon börjar jag på vuxenutbildningen på 50%. Jag ska undervisa i samhällskunskap och jag är så taggad! Jag inser att jag kommer att behöva lära mig att undervisa på nya sätt. Att jag behöver lära mig en mängd nya saker. Att jag behöver läsa in mig på en massa material och lära känna nya människor. Det kommer säkert att bli lite arbetssamt. Men, jag tänker att jag kan spara energi eftersom jag antar att jag inte kommer att behöva avvärja fysiska bråk i korridoren eller ringa föräldrar när jag arbetar på vuxenutbildningen. Inte lösa konflikter varje dag som tar så mycket energi i anspråk. Inte heller ha utvecklingssamtal. Jag tror att jag kommer kunna fokusera mer på undervisningen och bedömningen.

Om jag är rädd? Orolig och nervös? Ja, lite kanske, men mest känner jag mig förväntansfull och glad. För jag inser att jag bara kan göra vad jag kan. Går det inte bra så är det så. Då får det bli den dagens huvudvärk. Går det bra så går det bra. Och då ska jag glädjas åt det. Och min känsla är att det kommer att gå bra, så jag väljer att lita på den känslan. Efterlängtad känsla ska ni veta!

Både min gamla och min nya chef har på alla sätt varit tillmötesgående för att ge mig så bra förutsättningar som möjligt för att det här ska lyckas. Jag känner att dom båda två är intresserade av att det ska gå bra för mig och det känns så himla skönt. Så min plan är alltså att gå från vårens lyckade arbetsträning på 25% i grundskolan, till arbete på 50% på vuxenutbildningen och jag ser fram emot starten så mycket!

Hoppas att alla ni andra "sjuklingar" har haft en så bra sommar som möjligt och att ni mår bättre nu än i våras. Att ni också har tagit att litet steg på vägen. Det är ni alla så väl värda efter allt slit den här sjukdomen för med sig. För det tar tid att komma vidare i livet efter en sån här krasch. Vissa dagar kan vara fruktansvärt jobbiga men det blir sakta bättre. De jobbigaste dagarna är inte fullt så jobbiga som förut och de bästa dagarna är nu strax över "OK". Inte strax under "OK" som de varit i flera år. Många bakslag är antagligen fortfarande att vänta även för mig. Men dom blir färre och lindrigare. Hoppas att det är samma för er!

Ta hand om er!

Jag är tillbaka från min "bloggsemster"

Min sommar har varit bra. Typ. Ni som är i samma sits som mig vet hur jag menar. Bra för att vara jag. Bra jämfört med tidigare. Inte som före-sjukdomen-bra, som innebär bra på riktigt utan bra efter förutsättningarna. De flesta symptom är kvar, men de har varit av en svagare karaktär den senaste tiden. Hjärntröttheten har inte påverkat mig lika starkt som tidigare. Jag har kunnat vara på benen nästan hela dagar när vi bara ha varit hemma. När vi har gjort saker har korta vilor räckt för att orka resten av dagen. Ett par kortare svackor på några dagar vardera har varit tuffa, men inte i närheten av hur mina tidigare svackor varit. Huvudvärken har bara kommit enstaka dagar under sommaren men nu har den varit på besök varje dag de senaste tio dagarna. Ska ringa sjukgymnasten och boka tid för mer akupunktur eftersom jag tror att det var den som gjorde att huvudvärken släppte i början av sommaren. Så på det stora hela, den bästa sommaren av de fem senaste. Det räcker för mig just nu. Jag är tacksam för att det går framåt.

 

Träffade en vän häromdagen. Hon undrade om jag hade slutat blogga. Men nej, det har jag inte. Jag har bara inte haft lust. Jag brukar inte ha lust att skriva något när min familj är hemma. Jag tappar liksom fokus när dom finns omkring mig. Så jag tog en liten bloggsemester på några veckor. La all min energi på att göra det som dök upp för dagen. Sola lite, äta något gott. Städa lite, dricka något gott. Promenera en stund, läsa en bok eller en tidning. Vara där min familj var. Måla lite, fixa i trädgården. Husvagnssemestern med goda vänner blev kortare än vanligt, men den blev av och det var en avkopplande och skön semester i Rättvik. En konsert i Göteborg i början av sommaren som var fantastisk men som gav mig några tuffa återhämtningsdagar blev det också. Men det var det verkligen värt. Att se Coldplay med familjen var en stor upplevelse som jag kommer att minnas länge.  Alltså, inga stora projekt och inga längre resor utan mest hemmatid. Tidiga kvällar och sovmorgnar hela sommaren. Återhämtning.

 

 Ett av mina syften med att skriva är att skriva av mig när det är för jobbigt och jag behöver kanalisera svåra känslor som ångest och nedstämdhet. Att jag inte känt behov av att skriva i sommar ser jag som ett gott tecken. Det tyder på bättre psykiskt mående. Ett annat syfte med mitt skrivande är att jag helt enkelt tycker om att skriva och texterna kan bara rinna ur mig när det vill sig väl. Om andra blir hjälpta av mitt skrivande ibland är det en bonus som visst kan vara en drivkraft till att producera en text, men jag har bestämt mig för att skrivandet ska ske på mina villkor och inte får bli ett måste eller en stress. Jag skriver när jag vill helt enkelt. Och det har jag inte velat under sommaren. Men nu vill jag. För jag har något spännande att berätta. Fortsättning följer i nästa inlägg.

Ta hand om er!

 

 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0