Varför det blev som det blev...

Det fanns så många orsaker till att det blev som det blev. Jag har dragit i tusen lösa trådar för att förstå och senare kunna göra något åt min situation. Jag har förvisso kommit närmare och närmare svaren på många olika områden men att finna orsaker är en sak och att göra förändringar är en annan. Om du vill förstå och läsa om hur min sjukdomstid började så klicka på länken så får du del ett i min sjukdomshistoria där.
 
http://frkenduktig.blogg.se/2014/august/insjuknandet.html
 
 
Jag var till jobbet och hämtade mina lådor med material som förvarats i källaren de senaste fyra åren och efter att bara ha packat upp en enda låda hade jag fått ytterligare en ledtråd till varför det blev som det blev. Sammanfattningsvis kan man säga att jag ställde på tok för höga krav på mig själv för att det skulle hålla i längden. Inom alla områden, men framförallt på jobbet. I lådan fanns mängder av dokumentation. Grundlig dokumentation på varje elev och varje arbetsområde. Matriser och anteckningar i mängder för att jag ville vara säker på att hitta alla elevers enskilda behov och för att säkerställa rättvisa betyg. Och det var bara dokumentation avsedd för mig själv. På webben publicerades också ganska mycket, synligt för elever och föräldrar. Och jag minns att jag kände att det var så viktigt att vara säker på att alla skulle vara trygga med att jag hade gjort allt man rimligen kunde göra för att hjälpa så många som möjligt. (Jag inser att det säkert finns folk som tycker att jag borde gjort mer/annorlunda men jag visste i alla fall att jag hade gjort vad jag kunde.)
 
 
 
 
Att alltid göra lite mer än man egentligen behöver på nästan alla områden i livet blev för mycket för mig. Till slut. Men jag höll ut länge och jag trodde att jag skulle fixa det nästan ända in i kaklet. För jag var inte en sån som blev sjuk och jag hade verkligen inte tid att vara sjuk heller. Och jag bad i princip aldrig någon om hjälp. Jag klarade bara inte av att vara till besvär för andra. Så enklast var ju att klara saker själv i möjligaste mån. Jobbet, barnen, föreningar, hemmet, egen träning, trädgården. You name it... På slutet var verkligen INGENTING roligt. Allt bara gick på räls. Som ett skenande tåg i en tunnel. Omöjligt att hoppa av.  Det gick för fort och väggarna i tunneln var för nära. Kraften att bryta mönstren fanns inte. Jag bara följde med dithän det bar. Och jag tror faktiskt inte att någon annan såg vad som höll på att hända heller. Jag bara körde på och förstår med den kunskap jag har idag att jag den sista perioden gick enbart på adrenalin. Och det höll inte. 
 
 
 
 
Om man helt enkelt kokar ihop alla områden jag tyckte att borde gjort riktigt bra så landar det i att jag hade nån sorts rädsla att inte vara tillräcklig. Att jag hela tiden kände att jag måste överjobba för att jag var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig annars. Rädsla för att göra fel, vara till besvär, göra någon ledsen eller arg. Rädsla för att inte vara tillräckligt bra på mitt arbete och de uppgifter jag hade tagit på mig utanför mitt arbete. Rädsla för att vara en sån som gav upp eller vacklade. Rädsla för att inte ha allt under kontroll.
 
Jag ser ju och förstår allt det här nu. Jag vet nu hur jag måste leva för att bli frisk och sedan inte falla tillbaka. Efter fyra år... Men tankemönster sitter oerhört hårt och jag kommer på mig själv med dom här destruktiva tankarna dagligen. Försöker tänka om, tänka bort vad andra tycker och tänker. Försöker göra det jag behöver trots att det ofta är förenat med ångest. Gå emot känslan av att vara fel och tänka att det ibland är rätt att göra det som jag tidigare ansett vara fel. Som att vara lite lat, göra saker lite halvdant ibland, gilla läget, hoppa över saker, nöja mig med att det jag gör blir ok. Inte bäst och kanske inte ens bra, men ok.
 
Har ni samma orsaker till er sjukdom tror ni? Och vad kommer den här jäkla prestationsångesten ifrån egentligen? Om det nu spelar någon roll. Det viktiga är väl att den försvinner. Eller vad tycker ni?
 
Kram på er!
Anonym
2017-04-21 @ 12:01:08

Hade kunnat vara jag som skrev detta....att alltid prestera

Anonym
2017-04-21 @ 12:01:08

Hade kunnat vara jag som skrev detta....att alltid prestera

Annica
2017-04-21 @ 12:41:21

Känner igen mig i mycket av det du beskriver.Vad skönt det vore om vi inte kände prestationsångest utan kunde vara lugna och trygga i att det vi gör är tillräckligt och räcker långt.Vad skönt det vore om politiker som fattar beslut om skolan visade förtroende för Sveriges lärare och det arbete de uträttar i många fall i en arbetsmiljö som leder till ohälsa.Om Sveriges politiker kunde förstå att det är allvar nu och att de började lyssna på riktigt med hjärtat.
Jag blev också sjuk av mitt arbete som lärare.De sista åren försvann arbetsglädjen och den sista terminen innan kraschen gick jag också på rent adrenalin.Min förmåga att sätta stopp fanns inte trots att kroppen skrek stopp allt vad den förmådde.
Arbetet som lärare är så komplext och idag ska du som lärare ha så många olika roller.Den tid du får för att ansvara för och lägga upp en bra undervisning krymper mer och mer.Mer och mer tid behövs för att arbeta med det sociala i skolan idag.Många problem som behöver lösas läggs på skolan och de undervisande lärarna och vårt huvuduppdrag hinns inte med.
Jag var precis som du rädd för att göra fel,inte göra tillräckligt,rädd för vad andra skulle tycka och tänka.Jag for illa av att inte räcka till för barn i behov av särskilt stöd,barn i behov av utmaningar.. och jobbade bara mer och mer för att försöka kompensera för bristande resurser.
Jag hade så svårt att se att barn i svenska skolan idag inte får det stöd de har rätt till och denna samvetsstress knäckte mig.
Min utmattning bottnar i brist på tilltro till min egen förmåga,höga krav i en stressig arbetsmiljö och lien möjlighet att påverka min egen arbetssituation.
Arbetar man i en miljö där det ställs orimliga krav blir man till slut sjuk.Man tappar tilltron till den egna förmågan och självförtroendet holkas ur.Det är inte vi som individer som har gjort fel utan vi har ett systemfel idag i svenska skolan.Skolverket,politiker,lokala politiker ställer orimliga krav på lärare idag om man tänker på de resurser som ställs till förfogande.Vi som arbetar och vill göra rätt,pressar oss till det yttersta för barnens skull ,har ett samvete och en empatisk förmåga det är vi som blir sjuka.Det är vi som får betala priset.Ett högt pris.
Men jag tror att vi som knäcks av arbetslivets och samhällets höga krav och press är människor som behövs i vårt samhälle.
Vill vi ha ett samhälle med ett arbetsliv där bara de hårda som kan bortse från problemen och bristerna överlever eller vill vi ha ett samhälle med människor som ser varandra och där det är ok att inte alltid orka, inte alltid vara på topp.
Jag har mina lådor kvar i källaren med mitt lärarmaterial.
Hjärtklappningen och ångesten kommer när jag tänker på min sista termin i skolan innan kraschen.Med sorg i hjärtat tänker jag :Aldrig mer tillbaka.
Var rädd om dig!
Lycka till med arbetsträningen och hoppas att den ger dig energi :)
Kram från
Annica

Svar: Jag det önskar man verkligen. Att förbättra arbetsmiljön så att en inte blir sjuk alls. Det skulle gynna både personal och elever. Och samhällsekonomin. Men viktigast av allt. Allt lidande som den här sjukdomen innebär...
Fröken Duktig

Lotta
2017-04-21 @ 12:54:45

Stor igenkänning! Alltid göra lite mer än vad som behövs. Och nu sitter vi här.. Sjuk sen 3,5 år och hittar fortfarande pusselbitar till varför det blev som det blev. Prestationsångest inifrån sig själv är barnen mig inte lätt att bli av med, och precis som du så undrar jag vart den kom ifrån. Har ibland funderat på hur uppväxten varit för de som bränt ut sig. Jag hade inte nån fantastiskt uppväxt, föräldrar som var mer fokuserade på sig själv och inte visste att de gjorde fel. Om ingen ser en så för man allt för att synas, även om det tar knäcker på en! Men alla som är utmattade kan väl inte ha haft det så, eller?!

Svar: Nä jag har växt upp med föräldrar som har stöttat och sett mig, så jag vet inte hur det har blivit så här. Kan det vara biologiskt? Genetiskt?
Fröken Duktig

Ingela Häggkvist
2017-04-21 @ 15:07:27

Ja varför blev det så här.
Nu har jag bytt jobb. Helt annan verklighet. Från lärare till piga på jordbruk. Jag arbetstränade mig tillbaka till skolvärlden men blev sjuk igen. Nu när jag bytt jobb kan jag ju se vad som "beror på mig" och vad som är skolans "fel". Det är intressant. Jag tränar på att inte alltid göra "klart", att lämna eller låta bli. Jag blir enormt frustrerad när saker och ting går för sakta. Jag har svårt att acceptera när jag måste "gilla läget" och släppa mina mål eller krav på nåt. När det ligger utanför min kontroll. Jag inser att jag blir irriterad på arbetskamrater när de inte gör lika "riktigt" som jag tycker att man ska göra. När de inte är lika noggranna och ambitiösa.
Som lärare jobbar man ju mycket ensam.
Detta är inte så smickrande insikter.
Inte så smickrande att inte kunna skylla på någon annan...
Det är också väldigt chockerande för jag har aldrig trott att jag fungerat på det här viset. Framförallt så har jag ju tyckt att alla andra är bättre än mig. Alltid.
Förvirrande.

Svar: Så bra att du ha bytt yrke. Är du fortfarande tjänstledig eller har du sagt upp dig?
Nä, insikterna är inte särskilt smickrande. Vi har stor del i problemet även om jag vill hålla fast vid att vårt uppdrag är omöjligt med för många elever i varje klass, förväntningar från föräldrar, dokumentation in absurdum, omkringuppgifter som borde ligga utanför lärarrollen etc.

Men jag håller med dig. Jag har också svårt att gilla läget och vill aldrig släppa på mina principer och det leder en rakt ner i fördärvet att alltid ha kravet på sig själv att nå varje mål man satt upp, med eller utan rätt förutsättningar.

Stor igenkänning på det sista. Att tro att alla andra är bättre och kan mer. Och det är väl ett av skälen till att man jobbar häcken av sig. Man vill mörka att man inte kan lika bra och man är rädd att bli avslöjad som den som inte kan något. Som inte borde ha ett så här ansvarfullt jobb eftersom man egentligen inte kan något. Så man överpresterar så att ingen ska behöva lyfta på locket och kolla vad som finns där ens. Har man gjort allt väldigt noga finns ju ingen anledning till kontroll och man tänker att man kommer undan med sin okunskap (som man tror att man har). Svårt läge och svårt att bryta ett sånt mönster.
Fröken Duktig

Ingela Häggkvist
2017-04-21 @ 15:07:28

Ja varför blev det så här.
Nu har jag bytt jobb. Helt annan verklighet. Från lärare till piga på jordbruk. Jag arbetstränade mig tillbaka till skolvärlden men blev sjuk igen. Nu när jag bytt jobb kan jag ju se vad som "beror på mig" och vad som är skolans "fel". Det är intressant. Jag tränar på att inte alltid göra "klart", att lämna eller låta bli. Jag blir enormt frustrerad när saker och ting går för sakta. Jag har svårt att acceptera när jag måste "gilla läget" och släppa mina mål eller krav på nåt. När det ligger utanför min kontroll. Jag inser att jag blir irriterad på arbetskamrater när de inte gör lika "riktigt" som jag tycker att man ska göra. När de inte är lika noggranna och ambitiösa.
Som lärare jobbar man ju mycket ensam.
Detta är inte så smickrande insikter.
Inte så smickrande att inte kunna skylla på någon annan...
Det är också väldigt chockerande för jag har aldrig trott att jag fungerat på det här viset. Framförallt så har jag ju tyckt att alla andra är bättre än mig. Alltid.
Förvirrande.

Lollo
2017-04-21 @ 21:21:01

Otroligt bra skrivet och välformulerat. Många kan säkert känna igen sig. Du beskriver ett fenomen som är alldeles för vanligt, dina ord visar vägen ur det hela. Vägen där man lyssnar till sig själv och nöjer sig med att göra saker lagom bra. Kram från Lollo <3

Svar: Kram till dig med Lollo!
Fröken Duktig

Evelyne
2017-04-21 @ 22:23:10

Precis, så har det varit för mig också. Jag kunde inte beskriva det på ett bättre sätt. Att nöja sig med ett göra någonting som är ok men inte bäst är fortfarande det svaraste jag kan föreställer mig. Jag tränar på det om och om igen, men vid varje tillfälle får jag panik innan. Det svaraste för mig är att jag är så pass prestationsinriktad att allting som inte blir superbra känns som misslyckand. Detta i sammanband med ett otroligt stark kontrollbehov gör att jag nästan aldrig kan känner mig nöjd för att det finns alltid någonting som man har kunnig göra bättre...

Svar: Jag förstår och känner likadant men, jag tror att jag håller på att hitta ut lite nu. Att jag inte slår på mig själv på samma sätt när saker inte blir bäst. Övning, övning, övning...
Fröken Duktig

Anonym
2017-04-22 @ 17:12:45

Frågan är ju hur vi ska göra så våra barn inte tror att det bara är prestation som gör oss värdefulla som människa. Att ge barn kärlek utan att lägga värdering på hur duktiga dom är hela tiden.
Känner också igen mig i din fina beskrivning. Kram

Svar: Det är en kärnfråga för framtida psykisk ohälsa orsakad av "prestationskravssamhället". Jag tänker på det varje dag i förhållande till mina barn. Att fråga om matchen var kul istället för hur det gick. Man får oftast svar på hur det gick också när man ställer den frågan. Att ofta berätta att de har fina egenskaper som inte bygger på prestation. Att det är ok att vila. Man behöver inte vara aktiv hela tiden. Men det är svårt för så mycket handlar om prestation i vårt samhälle idag. Kram
Fröken Duktig

Anonym
2017-04-22 @ 17:48:54

Boktips - vägra följa john

Svar: Tack!
Fröken Duktig

Lagad
2017-04-22 @ 20:10:53

Hej! Länge sen jag skrev något nu men har följt din blogg sedan -13 då jag själv insjuknade i ångest, depression mm. (Nu har jag återupptagit terapi å kommer gräva djupare i mitt beteende). Efter att jag läst Petra Krantz Lindgrens bok Med känsla för barns självkänsla gick det upp för mig varför JAG är så prestationsstyrd. Likt dig måste jag prestera på topp om jag åtar mig ngt, tar aldrig hjälp utan ska klara mig själv. Känner igen mig så mkt av dina texter. Iaf i mitt fall handlar det om den uppfostran å den icke bekräftelse jag fick som barn. Jag blev sedd å bekräftade när jag presterade ngt. När jag var duktig kände jag mig älskad å värd ngt.Men när jag inte gjorde det kände jag mig värdelös å oälskad. Det har följt mig hela livet å format mig till den jag är idag. Kanske va det liknande för dig?

Svar: Åh, hej! Vad roligt att "se" dig igen! Vad bra at du har hittat några orsaker och vad bra att du går i terapi. Det kan verkligen behövas för att få rätsida på alltihop.
Ja alltså jag har ju tänkt på det där men tycker att jag har fått fint stöd av mina föräldrar. Jag har haft en bra uppväxt. Men det jag tänker lite på att jag sällan var särskilt nöjd utan ville hela tiden vidare. Bli bättre, åka iväg nånstans, framförallt bli äldre. Jag kände mig som en tonåring när jag var ett barn och som en vuxen när jag var en tonåring. Självständig och driven redan då. Kan det här vara biologiskt betingat tro?

Men vad glad jag blir att du har fortsatt följa mig här på bloggen. Vi har ju utbytt en del viktiga erfarenheter tidigare. Hur mår du nu?
Fröken Duktig

Anonym
2017-04-23 @ 16:56:30

Skamfilad - göran larsson. Medberoendepodden. Mycket bra att lyssna på ang detta. Om vad skam gör med oss.

Svar: Åh, den var verkligen bra! Fler polletter som föll ner. Tack!
Fröken Duktig

Anonym
2017-04-23 @ 16:56:31

Skamfilad - göran larsson. Medberoendepodden. Mycket bra att lyssna på ang detta. Om vad skam gör med oss.

Camilla
2017-04-23 @ 19:18:48
URL: http://aldrigmerutmattad.se

Jomenvisst. Den där känslan av att man måste göra mer och bättre än alla andra för att ens duga. Rädslan för att när som helst bli avslöjad som en inkompetent bluff. Osv osv. Känns som vi är många med denna känsla tyvärr.

Svar: Så konstigt egentligen. Varför har vi inte litat på vår egen kompetens?
Fröken Duktig

Lagad
2017-05-03 @ 19:45:29

Hej😊
Jag menar absolut inte att det behöver betyda att du inte haft en bra barndom men kanske fick du mer bekräftelse å kände dig mer sedd å hörd när du presterat något? Kan vara så enkelt som att de ofta sa att du va duktig. Ibland kan man då känna behov av att stäv efter den goa känsla man får då när man känner sig bekräftad å stövar efter att fortsätta vara duktig. Eller så är det av en helt anBan orsak. Du harju oxå gått i terapi å det vore ju bra om ni fann orsaken till varför du brände ut dig så du inte begår samma misstag igen.

Själv borde jag må skit men har tyvärr stängt av alla negativa känslor. Har insett både själv å genom terapi att jag undviker speciellt negativa känslor eftersom jag inte tilläts känna det som barn. Troligtvis har jag även ett självskadebeternde fast inte i form av att jag skär mig som många annars föreställer sig att man gör då. Min terapeut tror att jag söker substitut för bekräftelse fr mina föräldre eftersom jag aldrig kommer bli bekräftad av dem. Förhoppningavis kommer vi till botten med min problematik denna gång så jag får svar på alla frågor jag har om mig själv. Det löser sig tids nog om inte annat. Det är lite "lustigt" eller vad jag ska kalla det för. Jag är väl medveten intellektuellt att mitt beteende är fel, men jag känner det inte känslomässigt å då blir jag lixom likgiltig... jaja det är som det är 😊




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0