Bok- och podtips!

 
 Bildresultat för våga vara rädd
 
Här kommer ett uppdaterat inlägg från början av bloggen. Jag har läst några fler böcker och lyssnat på några poddar sen dess...
 
När jag hade passerat genom den värsta perioden och kunde börja ta till mig av det människor runt omkring mig sa insåg jag att jag gärna ville läsa hur utmattningssyndrom och depression har upplevts av andra. Dels för att jag kände mig udda och annorlunda och ville få en bekräftelse på att mina känslor och mitt beteende var normalt för tillståndet jag befann mig i, dels för att kunna finna hopp om bättring mitt i all hopplöshet. Bloggar och hemsidor blev mitt första steg mot att sätta mig in i hur andra människor i samma situation mådde och bar sig åt förr att ta sig igenom eländet. Efter ungefär ett år tog jag steget in på biblioteket. Då hade tanken om att det fanns en risk att faktiskt aldrig bli helt frisk väcks och jag kände att jag behövde få läsa om andra som blivit just friska. Några böcker som jag fann både praktiska råd och tröst i var:
 
Att leva ett liv, inte vinna ett krig - om acceptans, Anna Kåver
Brinna, bli bränd, glöda igen - om utbrändhet och vägen tillbaka, Kerstin Hesslefors Persson
Brinntid, Pernilla Alexandersson och Sanna Lilie
Från utbränd till nytänd, Inger Jalakas
Lär dig säga jag och nej, Sara Burlin Pellbäck
Mer mindfulness i vardagen, Ola Schenström
Bli fri från perfektionism, Elizabeth Gummesson
Våga vara rädd, Emma Holmgren
 
Längre in i sjukskrivningen ramlade jag över följande böcker:
 
Lär dig leva, Susan och Mats Billmark
Nystart i livet, Madeleine Åsbrink
Det kommer att gå över, Maggan Hägglund
När hjärnan inte orkar, Birgitta Johansson och Lars Rönnbäck
 
Jag har inte läst alla böcker i sin helhet utan i vissa av dem har jag läst valda delar och det har gett mig mycket ändå. Läsning är ju en utmaning för oss med utmattningssyndrom. Ibland kan det fungera bättre att lyssna och då kan du kolla om böckerna finns på till exempel Storytel.
 
På senare tid har poddarna ökat enormt i antal och jag kan tipsa om några bra här:
 
Medberoendepodden - Skamfilad, Göran Larsson
Prestationspodden - Psykiatern som gick in i väggen, Pia Dellsson
Kropp och själ
Sinnessjukt
Hälsosant
 
Säkert finns det många fler. Jag lyssnar via acast eftersom jag har en Android. Har du en Iphone får du lura ut var poddarna finns själv. Tipsa gärna om bra poddar eller böcker med en kommentar här på bloggen!
 
Och du, få inte panik av mängden läsning och lyssning. Jag har ju hållit på med de ovan nämnda böckerna och poddarna i fyra år, så ta inte ut dig genom att låna/köpa alla böcker och börja tokläsa. Det funkar inte vettu...
 
Kram på er!

Varför det blev som det blev...

Det fanns så många orsaker till att det blev som det blev. Jag har dragit i tusen lösa trådar för att förstå och senare kunna göra något åt min situation. Jag har förvisso kommit närmare och närmare svaren på många olika områden men att finna orsaker är en sak och att göra förändringar är en annan. Om du vill förstå och läsa om hur min sjukdomstid började så klicka på länken så får du del ett i min sjukdomshistoria där.
 
http://frkenduktig.blogg.se/2014/august/insjuknandet.html
 
 
Jag var till jobbet och hämtade mina lådor med material som förvarats i källaren de senaste fyra åren och efter att bara ha packat upp en enda låda hade jag fått ytterligare en ledtråd till varför det blev som det blev. Sammanfattningsvis kan man säga att jag ställde på tok för höga krav på mig själv för att det skulle hålla i längden. Inom alla områden, men framförallt på jobbet. I lådan fanns mängder av dokumentation. Grundlig dokumentation på varje elev och varje arbetsområde. Matriser och anteckningar i mängder för att jag ville vara säker på att hitta alla elevers enskilda behov och för att säkerställa rättvisa betyg. Och det var bara dokumentation avsedd för mig själv. På webben publicerades också ganska mycket, synligt för elever och föräldrar. Och jag minns att jag kände att det var så viktigt att vara säker på att alla skulle vara trygga med att jag hade gjort allt man rimligen kunde göra för att hjälpa så många som möjligt. (Jag inser att det säkert finns folk som tycker att jag borde gjort mer/annorlunda men jag visste i alla fall att jag hade gjort vad jag kunde.)
 
 
 
 
Att alltid göra lite mer än man egentligen behöver på nästan alla områden i livet blev för mycket för mig. Till slut. Men jag höll ut länge och jag trodde att jag skulle fixa det nästan ända in i kaklet. För jag var inte en sån som blev sjuk och jag hade verkligen inte tid att vara sjuk heller. Och jag bad i princip aldrig någon om hjälp. Jag klarade bara inte av att vara till besvär för andra. Så enklast var ju att klara saker själv i möjligaste mån. Jobbet, barnen, föreningar, hemmet, egen träning, trädgården. You name it... På slutet var verkligen INGENTING roligt. Allt bara gick på räls. Som ett skenande tåg i en tunnel. Omöjligt att hoppa av.  Det gick för fort och väggarna i tunneln var för nära. Kraften att bryta mönstren fanns inte. Jag bara följde med dithän det bar. Och jag tror faktiskt inte att någon annan såg vad som höll på att hända heller. Jag bara körde på och förstår med den kunskap jag har idag att jag den sista perioden gick enbart på adrenalin. Och det höll inte. 
 
 
 
 
Om man helt enkelt kokar ihop alla områden jag tyckte att borde gjort riktigt bra så landar det i att jag hade nån sorts rädsla att inte vara tillräcklig. Att jag hela tiden kände att jag måste överjobba för att jag var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig annars. Rädsla för att göra fel, vara till besvär, göra någon ledsen eller arg. Rädsla för att inte vara tillräckligt bra på mitt arbete och de uppgifter jag hade tagit på mig utanför mitt arbete. Rädsla för att vara en sån som gav upp eller vacklade. Rädsla för att inte ha allt under kontroll.
 
Jag ser ju och förstår allt det här nu. Jag vet nu hur jag måste leva för att bli frisk och sedan inte falla tillbaka. Efter fyra år... Men tankemönster sitter oerhört hårt och jag kommer på mig själv med dom här destruktiva tankarna dagligen. Försöker tänka om, tänka bort vad andra tycker och tänker. Försöker göra det jag behöver trots att det ofta är förenat med ångest. Gå emot känslan av att vara fel och tänka att det ibland är rätt att göra det som jag tidigare ansett vara fel. Som att vara lite lat, göra saker lite halvdant ibland, gilla läget, hoppa över saker, nöja mig med att det jag gör blir ok. Inte bäst och kanske inte ens bra, men ok.
 
Har ni samma orsaker till er sjukdom tror ni? Och vad kommer den här jäkla prestationsångesten ifrån egentligen? Om det nu spelar någon roll. Det viktiga är väl att den försvinner. Eller vad tycker ni?
 
Kram på er!

Mål för att bli frisk - mål för att kunna arbeta igen

Mindre en ett år efter att jag blev sjuk i utmattningssyndrom och depression skrev jag, under stresshanteringskursen på kommunhälsan, ner mina mål för framtiden. Mål som skulle hjälpa mig att bli frisk såväl som att undvika att bli sjuk igen. Jag måste säga att det var relevanta mål jag lyckades få ner på papper då. De gäller nämligen fortfarande tre år senare. Dom två första punkterna tycker jag väl att jag klarar av att leva upp till de flesta dagar.

 

Jag känner ofta efter och säger sen ja eller nej utifrån dagsform. Men, jag har fortfarande svårigheter att blåsa av saker som jag har planerat fast jag känner varningssignalerna. Ganska ofta bara "gör" jag bara för att jag hade sagt att jag skulle fast jag borde avstå. Jag tycker att det känns jobbigt att ta kontakt och ställa in saker och jag känner att jag "borde" uträtta saker. Jag känner mig fortfarande lite dum eftersom andra inte ser på mig att varningssignalerna kommer. Som vanligt vore det lättare om det syntes när man mår sämre och när man mår så dåligt att det faktiskt syns, då mår man VERKLIGEN dåligt.

 

Att träna utifrån dagsform är jag väl hyfsat bra på. I och för sig kanske promenader inte räknas som träning men det är i alla fall det min träning består av som det ser ut nu. Ibland blir det fel här med och jag går för långt eller för fort så att jag får svårt att orka hela vägen hem igen. Men jag tar ju inte en långpromenad eller försöker gå skitfort när jag känner innan att det inte kommer att bli bra. Den insikten har jag ju i alla fall nu.

 

Sen kommer vi till det här med att ändra förhållningssätt när det är stressigt runtomkring. Jag har ju skrivit ett helt gäng med punkter under den för att förtydliga för mig själv vad jag menar med ett förändrat förhållningssätt och de flesta av de här punkterna fungerar hyfsat för mig här hemma. Men nu är det dags att försöka att uppfylla dom här målen på en arbetsplats också.

 

Jag påbörjade min arbetsträning på en skola i måndags och nu ska jag alltså försöka att nöja mig, stanna nedvarvad, ta paus, prioritera, be om hjälp, låta saker ta den tid de tar och göra en sak i taget i arbetsmiljö. Det är inte riktigt samma sak som att göra det hemma när man är ensam hela dagarna och sedan är en familj på fyra varav minst två av dem nästan aldrig är hemma. Det blir en utmaning som jag vet att jag måste klara för att kunna komma tillbaka till arbete. Jag inser också att jag måste bli bättre på att lyssna på kroppens varningssignaler och sedan göra en åtgärd för att få bort dom. För jag känner alltid signalerna. Det är bara det att jag har en förmåga att skita i dom ibland. Fortfarande. Det är inte bra, det vet jag och jag ska måste sluta att göra så, för jag vill verkligen att arbetsträningen ska fungera. Jag har hittills varit i klass en enda lektion och det kändes tufft att kliva in i lektionssalen, men det var roligt. Det gick bra i stunden. Jag var glad efteråt. Så nu jäklar får jag skärpa mig. Inte skärpa mig genom att samla ihop mig och bita ihop och bara köra som jag gjorde när jag blev sjuk, utan skärpa mig genom att lyssna och åtgärda.

 

Har ni målsättningar som ni jobbar mot? Hur ser dom ut? Är ni bra på att lyssna på signalerna? Att åtgärda dom? Eller gör ni som jag ibland. "Jag hör er och jag känner er, men jag ska bara..."?

 

 

 
Ta hand om er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0