Ta dig till dina oaser - för du måste dricka vatten

 
I radioinslaget "Psykologen ger råd om utmattningsdepression"  som du hittar här:
 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6508827 
 
pratar radiopsykolgogen HG Storm om vilken sorts människor som generellt sett drabbas av utmattningssyndrom och vilka varningssignaler man bör uppmärksamma. Han pratar också om hur man kan göra för att ta sig ur en utmattning och om att det duger att vara "good enough".
 
En sak som jag tänkte extra på när jag lyssnade på det här radioprogrammet var Storms uttryck "Ta dig till dina oaser, för du måste dricka vatten". Det handlar alltså om att man måste fylla på energinivåerna med saker som ger energi, för att kunna bli frisk. Man måste göra saker man tycker om, sånt man tycker är roligt. Det här har varit riktigt svårt tycker jag. Självklart på grund av själva utmattningen och alla symptom som det har fört med sig, men också på grund av att depressionen som under långa perioder gjort att jag har haft väldigt svårt att komma på något som varit roligt eller något som jag överhuvudtaget har velat göra. Dessutom har jag ofta fått så dåligt samvete när jag väl gjort något. Ni vet, kan man verkligen göra roliga saker när man inte orkar gå till jobbet? Vad tänker folk då? Så kan man väl inte göra!!!??? Men, det här med samvetet verkar ju enligt Storm vara något man borde kasta över axeln, när det handlar om att unna sig att fylla på energinivåerna med något man vill göra.
 
Sedan tänker jag att det kanske är lättare att göra roliga saker när man håller på att tillfriskna från utmattningssyndrom utan depression. Jag menar inte att man nödvändigtvis orkar mer bara för att man sluppit undan depressionen, men att man kanske fortfarande har någon form av lust till livet och vissa aktiviteter. Det har varit ett problem för mig att jag inte har längtat efter något. Inte har velat göra så mycket alls eller träffa andra särskilt ofta. Vidare tänker jag att när man ska "ta sig till sina oaser för att dricka vatten" ser ju oaserna väldigt olika ut från person till person och beroende på hur sjuk man är. (För det finns grader i helvetet, som man brukar säga.)
 
I början av min sjukdomstid var en av mina oaser att gå typ fem minuter ut i skogen och sitta fem minuter på en sten för att därefter gå hem och lägga mig igen. En annan var att sitta i soffan med min man och inte ens säga något till varandra. Med tiden har oaserna förändrats (även om det ibland gått bakåt och jag har fått återgå till de gamla oaserna) till att gå längre promenader, blogga, lyssna på och läsa böcker igen, umgås med min familj, åka iväg på semester, även om det har krävts strategier för att orka vissa av aktiviteterna. Därefter började jag känna att jag (ibland) ville och orkade umgås en stund med vänner, men fortfarande idag mår jag genast dåligt om det blir stökigt med många intryck. Därför fungerar fester dåligt och umgänge med en eller några få bättre. Jag har solklart blivit bättre på att förstå vilka aktiviteter som är psykologiska utgifter och vilka som är psykologiska inkomster, även om det också kan bero på dagsformen. Men jag funderar fortfarande på vilken riktig aktivitet som skulle kunna ge mig energi. Riktig som att typ sjunga i kör en gång i veckan eller nåt. Det är faktiskt först nu efter sommaren och i och med medicinbytet i slutet av juli som jag känner att jag orkar göra något på kvällstid. Jag behöver inte längre lägga mig supertidigt utan kan se ett tv-program som börjar klockan nio. Det har jag inte orkat på flera år.
 
De senaste veckorna har varit lite mer mentalt stabila än på länge och jag har rent fysiskt till och med kunnat småjogga lite varvat med promenad en gång i veckan den senaste månaden. Just nu är det en av mina oaser och det hade det aldrig kunnat vara för bara några månader sedan.  Då blev jag hela tiden fysiskt sämre av att ta i lite på mina rundor. Jag fick liksom betala för allt jag gjorde. Men sedan medicinbytet har jag inte försämrats fysiskt av motion. Däremot försämras jag ofta psykiskt av att bli mentalt trött så det gäller att "leva randigt", det vill säga aktivitet varvat med vila. Jag närmar mig tiden för att den nya antidepressiva medicinen bör ha nått full effekt och jag kan väl säga att jag känner mig bättre och bättre i depressionen även om det är en bit kvar till bra. Jag känner att jag åtminstone ibland börjar bli hyfsat hel. Men det här med att vara "Good enough" vete sjutton. Hur ska man kunna känna så? Att man duger när man inte gjort sitt bästa. Jag hoppas på arbetsträning snart. Då får jag väl chansen att öva på det också...
 
 
By the way, jag har varit lite piggare den senaste veckan. Medicinbytet, kosttillskottet eller tiden, som ju ska läka alla sår???
Mia
2016-09-27 @ 15:24:08

Kan meddela att det är inte lättare med oaserna när man inte är deprimerad. Jag vill saker, och för mig blir det hela tiden minus och sämre med utmattningen om jag umgås med vänner, läser för mycket. Kan knte heller träna, ta del av kultur mm eftersom jag hela tiden behöver ligga under gränsen för vad jag orkar. Så. Aktivera sig ur ett gravt utmattningssyndrom förstår jag inte hur det ska gå till.... Roligt och mentalt energigivande är långt ifrån detsamma som att det minskar utmattningen.

Svar: Umgänge är också fortfarande minus för mig men när man börjar må så bra att det inte är det längre så kanske det är en aktivitet som ger energi. För mig har oaserna mest handlat om ensamhet och tystnad. Sen böcker och promenader och nu börjar jag kunna umgås lite med folk utan att hamna på minus. Det var det jag menade med att man är olika som personer och man är olika mycket sjuk vid olika tillfällen och då måste man hitta oaser som passar det skick man är i.
Fröken Duktig

Mia
2016-09-27 @ 15:28:41

Äsch nu försvann hälften. Skrev också att frustrationen blir stor när man inte klarar (eller mår dåligt efteråt som det oftast är) det där som man vill och som ger energi. Eller när man "planerat fel", som tex att jag fikade hos en kompis i söndags trots att jag var rätt dålig. Och igår var jag verkligen så skitdålig att jag inte orkade gå på qigong. Det är långt mellan oaserna.

Svar: Nä jag menade inte att det var lättare att tillfriskna. Jag kanske var otydlig. Jag menade att när man kommit så långt att man orkar lite saker så kanske det blir lite lättare att göra det om man vill göra det. När man inget vill och inget är roligt hjälper det ju liksom inte att man orkar heller. Jag tror inte på mer aktivitet än man orkar med. Jag orkade verkligen ingenting i början och kände då att aktivitet var helt fel väg att gå. Det gick helt enkelt inte så jag menade inte att man ska aktivera sig när man inte orkar.
Fröken Duktig

Helena
2016-09-28 @ 11:05:58
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Det är svårt det där att hitta sina oaser, tog väldigt lång tid att ens orka göra nåt man tyckte om, och med depressionen var det ju nästan en omöjlighet. Då kände man inte för nånting. Men sakta men säkert har det nu förhoppningsvis vänt. Men man har tappat hoppet många gånger. Fick lära mig att om jag gjorde nån aktivitet hemma el nån annanstans så skulle jag avbryta innan jag blev trött, gjorde jag inte innan, då tog jag vila när jag redan var trött, det var tydligen fel. Man lär sig saker hela tiden. Det här med träningen på rehab var jag också misstänksam med, träna när man blev trött av knappt någonting. Ja bara göra som dom säger, var extremt trött första vändorna, fick minska ner på mycket då, men efter ca två veckor var jag uppe på bra nivå :), nu efter ca sex, sju veckor på gymmet på rehab har jag kunnat öka lite vikter, känns riktigt bra. Problemet jag hade var ju att öka pulsen, det gick inte alls bra till en början, men nu ökar jag sakta men säkert. Skönt för dig att känna dig något piggare :), hoppas det går åt rätt håll även för dig nu :). att du får komma igång och arbetsträna lite :). Kram

Svar: Så svårt att avbryta innan ju... Kram
Fröken Duktig

Anonym
2016-09-29 @ 03:34:34

Oasen är en tyst och stilla plats

Svar: Och jag längtar tills oasen blir att göra något kul. Som man blir glad av. Som man får skratta sv...
Fröken Duktig

Helena
2016-09-29 @ 09:50:43

Hejsan!
Har läst lite till och från, men känt att jag inte orkar "umgås" med sjukdomen hela tiden så det är ett tag sedan jag kommenterade. Har haft perioder där jag nästan känt mig normal och kunnat göra ett ärende efter 2 timmars arbete t ex. Kan fortfarande inte vara på fester och föreläsningar då ljudvågen kör över mig och mal ner mig till småbitar.
Det jag tycker är intressant i det du skriver här är vad som händer när du tagit i lite mer. Precis samma för mig. Så fort jag mått bra ett tag och kunnat promenera mina 3,5 km i vanligt promenadtempo ett par gånger har jag försökt lägga till att jogga lite. Detta för att känslan i kroppen är att den vill. Jag har då joggat kanske 2-3 lycktstolpar 4-5 gånger under promenaden, men precis som du beskriver bryts kroppen ner av detta varje gång. Det är så frustrerande, för kroppen har ju signalerat att den vill.
Det som är spännande för mig är hur du beskriver att sen medicinering har denna känsla försvunnit.
Min läkare tycker att jag ska medicineras. Jag har varit tveksam, för trots att jag i snart två år har gått kampen i mitt liv där jag verkligen inte kan va den person jag vill vara, inte ens i närheten, har jag inget mörker i mig. Det jag nu funderar på är ifall medicinering kanske kan hjälpa ändå, för det fysiska. Jag mår bra i huvudet, men kroppen vill ändå inte.
Skönt att läsa att du mår bättre. All styrka till dig!

Svar: Bara för att jag skrev så så blev det bakslag... Har nu tillbringat mesta tiden i soffan och sängen de senaste tre dagarna. Beror det på att jag tagit i för mycket eller blir det bara ändå? Den som visste vad man gör för fel. Tillägg till det där med orken. Varken ssri eller snri har funkat på orken. Det är voxra - dopamin, som har funkat. Den gör tyvärr så att man får svårare att sova, men fördelen är att man blir piggare av den.Ta hand om dig!
Fröken Duktig

Helena
2016-09-30 @ 11:30:56

Hej igen :-)
Tack för ditt svar. Bakslag verkar vara ett obligatorium i mitt fall och det är i princip omöjligt att försöka reda ut varför det blev ett bakslag. Är i ett nu och det kan bero på ett virus, det kan också bero på att jag tog i för mycket i slutet av augusti eller en kombo kanske. Det löjliga är att jag började jobba, 4 lektioner i veckan precis som vårterminen, åt lunch med en kollega i parken en gång och gjorde ett ärende en gång.
Tråkigt att höra om ditt bakslag. Hoppas du tar dig ur det snabbt. Jag är frustrerad, tycker det är orättvist och samtidigt gillar jag läget. Vad annars ska man göra?

Anonym
2016-09-30 @ 21:18:24

Längtar också efter att oasen ska bli någonting där man kan skratta och ha det härligt. Många år sedan.

Lotta
2016-09-30 @ 22:01:15

Jag har svårt att veta var mina oaser är just nu. Bäst mår jag när jag är helt själv, med en bok eller film. Hur kul är det när man har två små barn? Jag VILL ju orka leka med dem. Jag VILL ju orka baka och fixa i köket med dem. Jag VILL ju orka åka på utflykter med dem. Men det går inte.. Jag måste ta reda på var mina oaser ÄR istället för var jag ÖNSKADE att de var.

Anonym
2016-10-01 @ 03:00:01

nog kan man kalla det ökenvandring att komma igen

Anonym
2016-10-04 @ 12:44:41

Hej!
Jag har också haft svårt för fysisk ansträngning. Nu undrar jag vad för medicin du bytt från och vilken du bytt till?
/3 år med utmattningssyndrom

Svar: Åkt på jordens bakslag. Om det beror på den ökade fysiska ansträngningen eller inte vet jag inte. Nästan bara legat i en vecka nu igen... Men, venlafaxin ut och voxra in.
Fröken Duktig

Sara
2016-10-05 @ 08:48:19
URL: http://utbrandheten.blogg.se

Vad roligt att du har varit lite piggare! Hoppas att medicinbytet börjar ge effekt mer och mer och visar sig vara bra. Det här med att träna på att vara lagom, good enough är nog inte vår starka sida, vi duktiga flickor. Jag tänker att jag själv säkert får kämpa med det hela livet, men det är väl logiskt eftersom det också tog ganska många år av presterande att underbygga utmattningen. Bara det inte blir för mycket av ett krav i sig, att prestera lagom... Huvudsaken är väl att du kan lyssna på din kropp och leva randigt, som du skriver (vilket bra uttryck). Kram

Anonym
2016-10-09 @ 17:15:42

Tror det gäller att omprioritera. Att hoppa över dammsugningen och gå ut med hunden i stället. Det kan vara en oas. Att unna sig att få vara lite lat. Lite slarvig. Vi har år av lättja att ta igen.

Svar: Sant!
Fröken Duktig

Anonym
2016-10-14 @ 22:34:40

När kroppen säger stopp
https://johandahlblog.wordpress.com/
En blogg om mig, 41 årig man med utmattningssyndrom

Christina
2016-10-17 @ 17:34:16
URL: http://www.christinaswellness.com

Vad kämpigt! Jag har en svägerska som är sjukskriven sen många år tillbaka, jag tror hon blivit det permanent nu faktiskt. Gick in i väggen och har fortfarande svårt med stress och annat - jättejobbigt :(




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0