Psykiatrin gör mig galen...

Bildresultat för galen tant
Jag har ju varit fysiskt piggare ganska länge nu, men tyvärr vill psyket inte hänga med. Jag glömmer, blir stressad och strular och blir väldigt depressiv emellanåt. Men det är ju ändå bra att kroppen orkar mer. Därför bestämde jag mig för några veckor sedan att jag ville göra ett nytt försök att arbetsträna. Det är ju över ett år sedan jag försökte sist. Då gick det ju inte så bra, men jag tror att det kanske skulle gå bättre nu. Jag hoppas det i alla fall. Jag tänker att om kroppen orkar med kanske mina depressiva symptom skulle minska lite om fick göra något hyfsat meningsfullt. Hur det ska gå med den mentala tröttheten, ljudkänsligheten, koncentrationen och minnet vette sjutton, men jag vill ändå prova.
 
För att få prova ett annat arbete än läraryrket, som jag är ganska säker på att jag inte mäktar med som det är nu, tog jag kontakt med HUR-enheten i min kommun, via min rektor. Det bokades in ett träff och jag fick ett bra bemötande på träffen. Jag fick upplevelsen av de på bästa sätt ville hjälpa mig att hitta en plats att prova att arbeta på. (Stresskänsligheten gjorde sig påmind på mötet och det skulle vara intressant att veta hur de upplevde mig. Stabil eller labil? Hur väl syns det när man svajar liksom? Ser man ut som man känner sig? Jaja, det där var ett sidospår...) Hursomhelst så fick jag veta att jag inte kommer att få påbörja en arbetsträning innan jag har diskuterat saken med min läkare och hen har sagt att det är ok. Att hen tror att det kommer att fungera. Att det inte är troligt att det leder till försämring. Dessutom vill de hitta en arbetsplats med rätt miljö för mig. För att inte behöva bli sämre igen. Bra så, men...
 
Inte en enda gång under hela min sjukskrivning har jag lyckats få en läkartid innan min sjukskrivning gått ut, trots löfte om det. Exakt varje gång har jag fått ringa och ligga på för att få en tid, och det har blivit struligt med FK på grund av försenade intyg. Vid mitt senaste besök blev jag (återigen) lovad att få komma i god tid innan sjukskrivningens slut för att slippa det stresspåslag och allt strul som det för med sig att vara sent ute. För att vara säker på att det skulle bli så och för att få diskutera arbetsträning med läkaren ringde jag Affektiva mottagningen på Psykiatriska, där jag gått det senaste året, för en månad sen. Där fick jag svaret att jag stod uppsatt på vänteslista för att få en tid i september. Ingen tid har hittills kommit så idag ringde jag igen. Och får då veta att jag står uppsatt på vänteslista för en tid i... december...
 
Jag kände att jag höll på att bli galen. Jag förklarade för sekreteraren att jag faktiskt måste träffa en läkare innan min sjukskrivning går ut och att det var över tre månader, och ett medicinbyte, sen jag var där sist. Hon sa att sjukskrivningen hade blivit förlängd till januari så det skulle inte bli några problem. Jag förklarade då att jag måste få träffa en läkare för att få diskutera arbetsträning eftersom en sådan inte kan påbörjas utan läkarens bedöming. Att jag inte vill och kan vänta till december. Hon svarade då att det helt enkelt inte finns någon läkartid eftersom de har så få läkare. Jag sa att då måste jag få en telefontid med en läkare och svaret blev att det tyvärr inte går, men att en sköterska kan ringa upp. I brist på bättre tackade jag ja till det.
 
Är det verkligen ok att inte få en återbesökstid på åtta månader inom psykiatrin??? Att byta antidepressiva mediciner utan återkoppling??? Ska inte deprimerade patienter följas upp bättre??? Ska man verkligen träffa olika läkare på Psykiatriska nästan varje gång man kommer dit??? Ska man behöva vänta på en bedömning om att arbeträna i fyra månader för att det inte finns tid att träffa läkaren???
 
Jag blir galen!!!
 
(Förresten, ingen förändring ännu av kosttillskottet. Det har gått en och en halv vecka...)
Anonym
2016-09-20 @ 11:04:19

Det är tyvärr inte bara lärarna som går på knäna... även vårdpersonal... Hoppas det ordnar sig för dig på något sätt. Kram

Svar: Ja det är ju bedrövligt.
Fröken Duktig

Anonym
2016-09-20 @ 11:13:21

Tyvärr verkar det vara så på affektiva i den här stan :( Min sambo går också där och har i alla fall lyckats få en mailadress till sin läkare. Ibland har hon turen att han dessutom svarar på hennes mail... Men jag kan faktiskt inte minnas när hon senast fick träffa honom. Kanske nån gång i våras? Det är tragiskt :(

Svar: Ja det är det verkligen. Verkar vara enormt läkarbrist här i Sundsvall.
Fröken Duktig

Tankar om utmattning
2016-09-21 @ 10:16:04
URL: http://tankaromutmattning.blogspot.se

Oj, det var många olika delar i det här inlägget som fick mig att reagera!

Först av allt! Glädjen att du känner att du skulle vilja arbetsträna! Det är ju fantastiskt roligt.

Att doktorn måste säga sitt är ju också positivt. Att de inte tar in en hur som helst och bara kör slut på en utan att sjukvården är inkopplad. Även om det blir ett stressmoment när man inte får träffa nån doktor... :(

Det är helt bedrövligt att inte få träffa en person på 8 månader. Med depression som faktiskt kan vara en livshotande sjukdom är det ju otroligt viktigt att man följs upp regelbundet. Och lite oftare än en gång om året...

Inte undra på att FK inte alltid godtar läkarens sjukskrivningar. Jag menar om de sjukskriver dig för att de inte hinner träffa dig och bedöma dig så säger det ju sig själv att FK inte alltid kan lita på läkarintyget. Det är verkligen helt sjukt.


Svar: Ja det är roligt även om jag tvivlar var och varannan dag känns det närmare nu än på alla mina tre år som sjuk. Ja, jag får försöka tänka så om läkarutlåtandet. Vi får se hur det går med allt nu för något läkarbesök kommer det inte att bli. Däremot ska jag få träffa en assistent, som jag aldrig träffat förut, vad nu det ska kunna leda till?
Ja, det är verkligen helt sjukt...
Fröken Duktig

Anonym
2016-09-21 @ 23:17:33

Det är tungrott

Svar: Mmm...
Fröken Duktig

Mia
2016-09-22 @ 10:22:32

Det är helt sjukt! I min stad har väntetider kopplat till ett par självmord uppmärksammats i media. Politikerna svarar med en axelryckning typ.

Svar: Helt vansinnigt! Och nu har jag fått ett läkarintyg hemskickat. Det verkar som att om jag inte hade ringt hade ingen tänkt höra av sig och berätta att läkarbesöket försenats med 4 månader. Hur knäppt som helst. Bad att få en telefontid med en läkare åtminstone men icke. En rehabkoordinator kommer ringa upp...
Fröken Duktig

Helena
2016-09-23 @ 20:02:51
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Men jösses, det verkar helt galet alltihop, inte konstigt att du blir stressad, som inte alls är bra för en. Jag går inte på psykiatrin men får alltid en ny tid av läkaren innan jag går därifrån. Där jag går nu 6 månader är det ett team runt mig som pratar med varann. det är det bästa som hänt mig, fått så många verktyg och mindfulnessövningar att jobba med, är så mycket piggare nu, så snart i gång med arbetsträning :). skönt att du känner dig så pass pigg att du vill arbetsträna :), men allt detta strul skulle göra mig tokig med. Galet är ordet. Hoppas det ordnar upp sig för dig, kram

Svar: Det finns inget samarbete alls mellan några alls här. Jag är länken och när jag inte orkar händer inget...
Fröken Duktig

Anonym
2016-09-23 @ 21:30:19

Intressant! Fortsätt så. Erikabergkvist.com

Annorlunda
2016-09-26 @ 01:51:48

Ger er ett tips! Tycker att ni ska går in på deras bloggar m.m. Kollar dom här bloggar: "Mittlivsomsofia" och "Evahele.se"! Dela med er av dessa blogga till andra bloggar m.m. Jag bor i Småland tillsammans med min man och våra barn och våra hundar. Jag har världens bästa jobb, dvs jag är hemma och pyssla. Mina fritidsintressen är att blogga, ta hundpromenader, vara hemma, läsa böcker och att träna. Jag hoppas att du lämnar ett avtryck innan du lämnar min blogg. Välkommen tillbaka! Kom gärna in och kika vetja! Ger er ett tips! Tycker att ni ska går in på deras bloggar m.m. Kollar dom här bloggar: "Mittlivsomsofia" och "Evahele.se"! Dela med er av dessa blogga till andra bloggar m.m. Jag bor i Småland tillsammans med min man och våra barn och våra hundar. Jag har världens bästa jobb, dvs jag är hemma och pyssla. Mina fritidsintressen är att blogga, ta hundpromenader, vara hemma, läsa böcker och att träna. Jag hoppas att du lämnar ett avtryck innan du lämnar min blogg. Välkommen tillbaka! Kom gärna in och kika vetja!

Annorlunda
2016-10-02 @ 00:45:19

Vet du/ni om någon bloggträff?! Tänkte jag ni kunde få hjälpa mig. Det är som så att jag är grymt sugen på att gå på bloggmingel, bloggträff, bloggmiddag - kärt barn har många namn för att det är så mysigt att få träffa folk som brinner för samma sak som jag - - bloggar. Jag har ej varit på några bloggträffar alls men skulle vilja uppleva det oh får träffa nya människor och lära känna dom på djupet. Så jag undra om ni vet någon bloggträff häromkring ( kan åka några mil också ) som man kan anmäla sitt intresse till. Antingen i höst / vinter eller våren 2017. Alla förslag är välkomna.

privatenjoy
2016-10-04 @ 02:36:00

Att känna sig ensam har säkert alla gjort, inte för att man inte har någon eller för att man är själv,
Utan för att känslan av ensamhet infinner sig. Det spelar ingen roll om man står omringad av hundratals personer för det sitter inte på den fysiska fronten. Det handlar om ens känslor och om sin självkänsla, man vill ha bekräftelsen, man vill ha någon som bekräftar en på det sättet man vill bli bekräftad. Just när de känslorna infinner sig känner man sig såå liten, så liten och hjälplös i en stor värld, större beskymmer och viktigare problem. Saker som är viktigare än en själv, och när man väl börjar se det ifrån ett större perspektiv inser man att det kanske egentligen inte är så farligt, inte just nu. Tills nästa gång man känner lika dant. För vi är faktiskt viktiga och det är okej att känna. Det är okej att känna sig ensam, det är okej att söka den dära extra uppmärksamheten eller bekräftelsen och det är okej att tvivla.
Att känna sig ensam, behöver varken betyder att man är själv, att det inte finns någon för er eller att att man känner så jämt, det är skillnad på att känna och på att vara. Gemensamt är att det är abstrakt, det går inte att ta på känslan precis som det inte går att ta på andra känslor, det finns där men det går inte att visa upp om åskådaren inte väljer att ha öppna ögon, att se det som inte visas eller höra det som inte sägs.

Anonym
2016-10-04 @ 18:14:20

För mig är det 15 månader sedan jag träffade en läkare. Har gått på antidepressiva men har slutat med det nu. Sjukvård är ju underbart tillgänglig :D
/3 år med utmattningssyndrom

Svar: Vad hände när du slutade?
Fröken Duktig

Annorlunda
2016-10-15 @ 03:51:49

Jag utmanar dig att svara på 11 frågor!
Regler:
1. Nämn vem som motiverade dig!
2. Svara på frågorna!
3. Nominera 11 nya bloggare!
4. Ge de nominerade 11 nya frågor!
5. Uppmärksamma bloggarna att de blivit nominerade!
Mina frågor:
1. Ange ditt fullständiga namn!
2. Vad är du utbildad till?
3. Vad jobbar du med?
4. Vad är din största framtidsdröm?
5. Hur många barn har du?
6. Vad heter dom?
7. Vad är dina intressen?
8. Vad handlar din blogg om?
9. Har ni några djur, i så fall vad?
10. Har du några tips till framtida bloggare?
11. Är det något ni vill att jag skriver om i min blogg?
Det skulle vara jättekul att läsa era svar!

nouw.com/annorlundaannorlunda




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0