Ångest och oro

Det finns flera sätt att relatera till den här bilden och det här uttrycket "Orons skugga är ofta större än själva bekymret".

Jag brukar ofta vara orolig för småsaker som jag eventuellt har sagt eller gjort. Orolig för vad andra ska tycka och tänka. Trots att det ofta handlar om skitsaker som (troligtvis) ingen bryr sig om, drabbas jag av den där oroskänslan. Ni vet "tänk om någon blir arg/ledsen eller tycker att jag är elak/sur/dum, inte bryr mig tillräckligt" etc. I efterhand kan jag ofta se att det förmodligen inte var någon som ens ägnade det hela en tanke. Bara jag själv. Då kan man ju verkligen säga att orons skugga är större än bekymret, eftersom själva saken man oroar sig för ofta är obefogad.

Det händer också relativt ofta att jag känner oro och ångest utan att ha ett egentligt problem. Jag har bara inte tagit hand om mig själv tillräckligt bra, och därför blivit för trött. Då är oron definitivt större än bekymret, eftersom det ofta inte finns något bekymmer. Om man inte räknar oförmågan att "hålla balansen" som ett problem förstås. För i så fall har jag ett bekymmer. Men jag övar vidare på det.

På det stora hela har jag varit fysiskt piggare ganska länge nu. Men psyket hänger inte riktigt med utan det kommer kortare och längre dippar med ojämna mellanrum. Då blir jag jätteledsen och uppgiven och känner att "inget någonsin blir bättre", och så blir det tårar och elände. Jag får ångestpåslag och med det svårare att andas. Just där och då verkar min förmåga att se klart svikta avsevärt. Jag känner mig jättedeprimerad, orkar inte hålla humöret uppe, säger att inget någonsin är bra (känner att inget någonsin är bra...) och har väldigt svårt att lyfta blicken och se att jag faktiskt fysiskt sett och över tid mår bättre. Att jag faktiskt orkar mer mentalt också, även om det verkligen inte funkar som det ska där uppe i hjärnkontoret. Även här stämmer det ju faktiskt att orons skugga är större än själva bekymret. Eftersom jag faktiskt blir bättre och bättre även om det går sjuuuukt långsamt, så kan jag ibland uppleva att det inte är så. Tokigt.

Och när saker går fel så tänker jag ofta negativt fast jag rent intellektuellt, vet att det inte är hjälpsamt. Men det är ju så svårt att vara positiv när man har ångest och andnöd, när tårarna kommer eller när man måste ställa samma fråga tre gånger på fem minuter för att man inte minns vad som sagts. Då är det ju så lätt hänt att man oroar sig för att det aldrig ska bli bra igen. För det känns ju inte så just då. Men nån gång borde jag väl lära mig att det kommer bättre dagar, att det blir ok igen, eftersom det faktiskt blir det mellan dipparna. Jag har bara så svårt att acceptera det här med att bara må ok. Jag vill inte må ok, jag vill må bra. Jag vill vara symptomfri åtminstone ibland. Men jag förstår att jag måste bli bättre på att uppskatta att må ok. Att låta symptomen finnas där, men ändå känna att det är bra. Det är väl den här jäkla acceptansen. Igen. Och igen och igen...

Att oroa sig på olika sätt är en säker väg mot ångest och sömnproblem så oron måste helt enkelt bort. Men hur?

 Jag lyssnade på det här radioprogrammet för någon vecka sedan.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6508827
Där sa en psykolog "ta dig till dina oaser - för man måste dricka vatten" för att bli frisk. Nu när min fysiska ork är bättre, ska jag försöka ta fasta på det och försöka göra saker jag uppskattar och tycker är roliga för att fylla på med ny energi. Se det långsiktigt, lägga skulden (och för hoppningsvis ångesten) åt sidan. Inte göra slut på all energi på tråk, utan hitta aktiviteter som ger mer energi än de tar.
 
Lyssna gärna du också. Hur tänker du om programmet?
 
 
 
Lotta
2016-09-13 @ 20:13:06

Senast idag har jag gråtit när jag pratat om min sjukdom. Är så trött på det här och känslan att det inte blir bättre. Man funderar ju mycket.. är det utmattning? Är det ME? Är det nåt annat fel? Varför blir jag inte frisk? Får det inte att bli frisk? Kämpar jag i onödan? Nu hjälper det ju inte att jag varit sjuk i en elak virusinfektion i snart två månader. Kram!

Svar: Åh, så himla jobbigt för dig. Jag tänkte också mycket på ME ända tills i våras. Då hade jag varit sjuk i tre år och det kändes som om varje ansträngning gjorde mig sjukare. Men sen i våras har något förändrats för mig. Jag får inte bakslag av måttlig fysisk aktivitet längre så nu har jag nog släppt tanken på ME. Men det tog väldigt lång ttid innan det blev bättre. Hoppas att du kommer dit snart du också.Kram!
Fröken Duktig

Sara
2016-09-14 @ 08:53:05
URL: http://utbrandheten.blogg.se

Oj, jag känner igen mig. Måste lyssna på det programmet idag - tack för tips! Önskar att jag hade ett bra svar, men tyvärr har jag inte det. För mig är dte nog ganska olika vad som hjälper min oro och ångest. Ibland tröstäter jag eller unnar mig att gömma mig i en tvserie som är mysig typ Gilmore girls. Ibland promenerar jag eller lyssnar på musik. Ibland gråter jag under täcket. Ibland skriver jag. Ibland pratar jag med någon. Kram!

Svar: Jag veeet. Jag kan också tröstäta ibland. Helt fel taktik men så effektivt för stunden... Bättre med promenader och nån att prata med då. Bara det att man känner sig så tjatig med allt pratande. Liksom synd om dom som ska lyssna hela tiden...Kram!
Fröken Duktig

Anonym
2016-09-14 @ 19:24:12

Tankar kan verkligen vara destruktiva, speciellt när man inte mår så bra så blir de ännu mer negativa. Någonting kraftfullt är att ifrågasätta tankarna och känslorna. Om en negativ tanke uppstår, att då ifrågasätta om jag måste tro på den tanken. Speglar den verkligen sanningen? Det kan skapa en sund distans till tankarna. Alla tankar speglar inte verkligheten, många är helt enkelt bara invanda tankemönster som man tänkt tidigare. Kram

Svar: Det där är ju jättebra. Jag har övat på det men ibland glömmer jag liksom bort det. När jag mår riktigt dåligt och behöver det som mest har jag svårt att få det att funka. Man kanske måste få in det i ryggmärgen liksom? Så att man automatisk ifrågasätter negativa tankar? Lite KBT kanske? Tack och kram!
Fröken Duktig

Moha
2016-09-15 @ 03:21:21
URL: http://frikraftenstext.blogg.se

Det är en grej jag skulle vilja ta upp med er... det är ni som hatar och måste kommentera elaka kommentarer. Har ni inget bättre för er? Jag är så trött på att höra: "du är för tjock" "Du måste gå ner i vikt" "djurplågare" "Du borde dö" M.m Ni som har läst min blogg och känner mig vet att jag har en sköldkörtelsjukdom som påverkar mig min vikt samt att depression och stress påverkar det också. Jag tränar och är ute och rör på mig VARJE DAG Jag sitter inte inne och trycker i mig onyttiga saker och aldrig går utanför dörren. Jag kämpar varje dag med min vikt... Att ständigt höra att man inte passar in i ridsporten samt i samhället för jag inte är smal och har en vältränad kropp, så blir jag så ledsen, varför ska det vara mig det är fel på bara för hur jag ser ut? Ridsporten är något jag har älskat ända sen jag var liten och verkligen brinner för, men sakta men säkert försvinner glädjen och intresset av något jag verkligen älskar, bara för jag inte har det rätta utseendet. När jag är ute och rider och träffar på någon eller rider samtidigt som någon annan på banan så kan jag knappt fokusera på min ridning, det jag tänker på är när personen ska börja ge blickar eller komma fram och säga hur stor jag ser ut. Eller hur dålig jag är på att rida. Pga mitt utseende. Jag försöker planera så jag rider när folk går i skolan eller jobbar för att inte möta eller rida när någon annan är där, allt för att inte bli sårad och få några dömmande blickar....

Svar: Om du har en egen blogg kanske du ska ta upp den frågan där, jag upplever inte att folk kommenterar elakt här på min blogg. Hoppas det blir bättre för dig.
Fröken Duktig

Anonym
2016-09-15 @ 08:49:41

Jag känner igen mig i det du skriver och jag tyckte radioprogrammet var väldigt bra.

Svar: Ja, visst var det! Ta hand om dig!
Fröken Duktig

Anonym
2016-09-16 @ 19:30:12

Hej!
Stämmer det att du jobbar som lärare? Har du börjat jobba efter din sjukskrivning? Jag drabbades av utmattningssymptom i våras och försöker nu ta mig tillbaka till jobbet som lärare. Det är inte lätt. Har du några tips?

Svar: Hej! Det stämmer att jag är lärare men jag har tyvärr inte lyckats ta mig tillbaka till arbete alls. Lärarjobb ligger väldigt långt bort för mig nu. Jag skulle aldrig klara det som det är nu. Hoppas på att få börja arbetsträna snart , men det kommer att bli med något helt annat. Så tyvärr, inga tips från mig.
Ta hand om dig!
Fröken Duktig

Mia
2016-09-18 @ 21:49:07

Kolla upp GAD, generaliserat ångestsyndrom. Mitt blir mycket värre av stress, genomgår just nu kbt- behandlingen "oroshjälpen". Väldigt tungt, återstår att se om behandlingen funkar.. Lätt värt att testa i alla fall. Lycka till!

Svar: Jag har läst lite om GAD och tror inte själv att jag har det. Jag bär visserligen på mycket oro, men den handlar mest om mina egna prestationer och tillkortakommanden. Jag fattar det som att GAD innebär att oroar sig för att saker ska hända hela tiden. Typ olyckor och sånt. Eller? Jag oroar mig i och för sig för avd som ska hända om jag inte gör si eller så och tillräckligt bra, men jag är sällan orolig för att det ska hända varken andra eller mig själv något. Eller förresten, jag är jämt orolig för hur det ska gå för barnen i skolan, inom idrotten, med kompisar och sånt. Men inte olyckor. Alltså nu börjar jag fundera ändå. Vilken sorts oro var det som gjorde att du fick den diagnosen?Hoppas att din behandling hjälper dig. Ta hand om dig!
Fröken Duktig

Ann
2016-09-19 @ 12:15:08
URL: http://mumsansobalans.blogg.se

Hej! Tack för att du delar med dig av dina upplevelser. Jag känner igen mig i delar av det du beskriver om dippar när man pendlar mellan hopp och förtvivlan, ska det aldrig bli bättre. Jag tycker att det hjälper att läsa andras bloggar. Att förstå att man inte är ensam med de tankar och känslor som man brottas med. Jag har just startat en blogg där jag skriver utifrån mitt perspektiv: adopterad 4 barnsmamma med 2 skilsmässor i bagaget och ett utmattningsdiagnos på det. Ta gärna en titt, det kanske får dig att känna dig lite bättre till mods (:

Svar: Tack! Jag ska kolla in på din blogg någon dag snart.
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0