Ta dig till dina oaser - för du måste dricka vatten

Det finns flera sätt att relatera till den här bilden och det här uttrycket "Orons skugga är ofta större än själva bekymret".
Jag brukar ofta vara orolig för småsaker som jag eventuellt har sagt eller gjort. Orolig för vad andra ska tycka och tänka. Trots att det ofta handlar om skitsaker som (troligtvis) ingen bryr sig om, drabbas jag av den där oroskänslan. Ni vet "tänk om någon blir arg/ledsen eller tycker att jag är elak/sur/dum, inte bryr mig tillräckligt" etc. I efterhand kan jag ofta se att det förmodligen inte var någon som ens ägnade det hela en tanke. Bara jag själv. Då kan man ju verkligen säga att orons skugga är större än bekymret, eftersom själva saken man oroar sig för ofta är obefogad.
Det händer också relativt ofta att jag känner oro och ångest utan att ha ett egentligt problem. Jag har bara inte tagit hand om mig själv tillräckligt bra, och därför blivit för trött. Då är oron definitivt större än bekymret, eftersom det ofta inte finns något bekymmer. Om man inte räknar oförmågan att "hålla balansen" som ett problem förstås. För i så fall har jag ett bekymmer. Men jag övar vidare på det.
På det stora hela har jag varit fysiskt piggare ganska länge nu. Men psyket hänger inte riktigt med utan det kommer kortare och längre dippar med ojämna mellanrum. Då blir jag jätteledsen och uppgiven och känner att "inget någonsin blir bättre", och så blir det tårar och elände. Jag får ångestpåslag och med det svårare att andas. Just där och då verkar min förmåga att se klart svikta avsevärt. Jag känner mig jättedeprimerad, orkar inte hålla humöret uppe, säger att inget någonsin är bra (känner att inget någonsin är bra...) och har väldigt svårt att lyfta blicken och se att jag faktiskt fysiskt sett och över tid mår bättre. Att jag faktiskt orkar mer mentalt också, även om det verkligen inte funkar som det ska där uppe i hjärnkontoret. Även här stämmer det ju faktiskt att orons skugga är större än själva bekymret. Eftersom jag faktiskt blir bättre och bättre även om det går sjuuuukt långsamt, så kan jag ibland uppleva att det inte är så. Tokigt.
Och när saker går fel så tänker jag ofta negativt fast jag rent intellektuellt, vet att det inte är hjälpsamt. Men det är ju så svårt att vara positiv när man har ångest och andnöd, när tårarna kommer eller när man måste ställa samma fråga tre gånger på fem minuter för att man inte minns vad som sagts. Då är det ju så lätt hänt att man oroar sig för att det aldrig ska bli bra igen. För det känns ju inte så just då. Men nån gång borde jag väl lära mig att det kommer bättre dagar, att det blir ok igen, eftersom det faktiskt blir det mellan dipparna. Jag har bara så svårt att acceptera det här med att bara må ok. Jag vill inte må ok, jag vill må bra. Jag vill vara symptomfri åtminstone ibland. Men jag förstår att jag måste bli bättre på att uppskatta att må ok. Att låta symptomen finnas där, men ändå känna att det är bra. Det är väl den här jäkla acceptansen. Igen. Och igen och igen...
Att oroa sig på olika sätt är en säker väg mot ångest och sömnproblem så oron måste helt enkelt bort. Men hur?