Ta dig till dina oaser - för du måste dricka vatten
I radioinslaget "Psykologen ger råd om utmattningsdepression" som du hittar här:
pratar radiopsykolgogen HG Storm om vilken sorts människor som generellt sett drabbas av utmattningssyndrom och vilka varningssignaler man bör uppmärksamma. Han pratar också om hur man kan göra för att ta sig ur en utmattning och om att det duger att vara "good enough".
En sak som jag tänkte extra på när jag lyssnade på det här radioprogrammet var Storms uttryck "Ta dig till dina oaser, för du måste dricka vatten". Det handlar alltså om att man måste fylla på energinivåerna med saker som ger energi, för att kunna bli frisk. Man måste göra saker man tycker om, sånt man tycker är roligt. Det här har varit riktigt svårt tycker jag. Självklart på grund av själva utmattningen och alla symptom som det har fört med sig, men också på grund av att depressionen som under långa perioder gjort att jag har haft väldigt svårt att komma på något som varit roligt eller något som jag överhuvudtaget har velat göra. Dessutom har jag ofta fått så dåligt samvete när jag väl gjort något. Ni vet, kan man verkligen göra roliga saker när man inte orkar gå till jobbet? Vad tänker folk då? Så kan man väl inte göra!!!??? Men, det här med samvetet verkar ju enligt Storm vara något man borde kasta över axeln, när det handlar om att unna sig att fylla på energinivåerna med något man vill göra.
Sedan tänker jag att det kanske är lättare att göra roliga saker när man håller på att tillfriskna från utmattningssyndrom utan depression. Jag menar inte att man nödvändigtvis orkar mer bara för att man sluppit undan depressionen, men att man kanske fortfarande har någon form av lust till livet och vissa aktiviteter. Det har varit ett problem för mig att jag inte har längtat efter något. Inte har velat göra så mycket alls eller träffa andra särskilt ofta. Vidare tänker jag att när man ska "ta sig till sina oaser för att dricka vatten" ser ju oaserna väldigt olika ut från person till person och beroende på hur sjuk man är. (För det finns grader i helvetet, som man brukar säga.)
I början av min sjukdomstid var en av mina oaser att gå typ fem minuter ut i skogen och sitta fem minuter på en sten för att därefter gå hem och lägga mig igen. En annan var att sitta i soffan med min man och inte ens säga något till varandra. Med tiden har oaserna förändrats (även om det ibland gått bakåt och jag har fått återgå till de gamla oaserna) till att gå längre promenader, blogga, lyssna på och läsa böcker igen, umgås med min familj, åka iväg på semester, även om det har krävts strategier för att orka vissa av aktiviteterna. Därefter började jag känna att jag (ibland) ville och orkade umgås en stund med vänner, men fortfarande idag mår jag genast dåligt om det blir stökigt med många intryck. Därför fungerar fester dåligt och umgänge med en eller några få bättre. Jag har solklart blivit bättre på att förstå vilka aktiviteter som är psykologiska utgifter och vilka som är psykologiska inkomster, även om det också kan bero på dagsformen. Men jag funderar fortfarande på vilken riktig aktivitet som skulle kunna ge mig energi. Riktig som att typ sjunga i kör en gång i veckan eller nåt. Det är faktiskt först nu efter sommaren och i och med medicinbytet i slutet av juli som jag känner att jag orkar göra något på kvällstid. Jag behöver inte längre lägga mig supertidigt utan kan se ett tv-program som börjar klockan nio. Det har jag inte orkat på flera år.
De senaste veckorna har varit lite mer mentalt stabila än på länge och jag har rent fysiskt till och med kunnat småjogga lite varvat med promenad en gång i veckan den senaste månaden. Just nu är det en av mina oaser och det hade det aldrig kunnat vara för bara några månader sedan. Då blev jag hela tiden fysiskt sämre av att ta i lite på mina rundor. Jag fick liksom betala för allt jag gjorde. Men sedan medicinbytet har jag inte försämrats fysiskt av motion. Däremot försämras jag ofta psykiskt av att bli mentalt trött så det gäller att "leva randigt", det vill säga aktivitet varvat med vila. Jag närmar mig tiden för att den nya antidepressiva medicinen bör ha nått full effekt och jag kan väl säga att jag känner mig bättre och bättre i depressionen även om det är en bit kvar till bra. Jag känner att jag åtminstone ibland börjar bli hyfsat hel. Men det här med att vara "Good enough" vete sjutton. Hur ska man kunna känna så? Att man duger när man inte gjort sitt bästa. Jag hoppas på arbetsträning snart. Då får jag väl chansen att öva på det också...
By the way, jag har varit lite piggare den senaste veckan. Medicinbytet, kosttillskottet eller tiden, som ju ska läka alla sår???
