Ta dig till dina oaser - för du måste dricka vatten

 
I radioinslaget "Psykologen ger råd om utmattningsdepression"  som du hittar här:
 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6508827 
 
pratar radiopsykolgogen HG Storm om vilken sorts människor som generellt sett drabbas av utmattningssyndrom och vilka varningssignaler man bör uppmärksamma. Han pratar också om hur man kan göra för att ta sig ur en utmattning och om att det duger att vara "good enough".
 
En sak som jag tänkte extra på när jag lyssnade på det här radioprogrammet var Storms uttryck "Ta dig till dina oaser, för du måste dricka vatten". Det handlar alltså om att man måste fylla på energinivåerna med saker som ger energi, för att kunna bli frisk. Man måste göra saker man tycker om, sånt man tycker är roligt. Det här har varit riktigt svårt tycker jag. Självklart på grund av själva utmattningen och alla symptom som det har fört med sig, men också på grund av att depressionen som under långa perioder gjort att jag har haft väldigt svårt att komma på något som varit roligt eller något som jag överhuvudtaget har velat göra. Dessutom har jag ofta fått så dåligt samvete när jag väl gjort något. Ni vet, kan man verkligen göra roliga saker när man inte orkar gå till jobbet? Vad tänker folk då? Så kan man väl inte göra!!!??? Men, det här med samvetet verkar ju enligt Storm vara något man borde kasta över axeln, när det handlar om att unna sig att fylla på energinivåerna med något man vill göra.
 
Sedan tänker jag att det kanske är lättare att göra roliga saker när man håller på att tillfriskna från utmattningssyndrom utan depression. Jag menar inte att man nödvändigtvis orkar mer bara för att man sluppit undan depressionen, men att man kanske fortfarande har någon form av lust till livet och vissa aktiviteter. Det har varit ett problem för mig att jag inte har längtat efter något. Inte har velat göra så mycket alls eller träffa andra särskilt ofta. Vidare tänker jag att när man ska "ta sig till sina oaser för att dricka vatten" ser ju oaserna väldigt olika ut från person till person och beroende på hur sjuk man är. (För det finns grader i helvetet, som man brukar säga.)
 
I början av min sjukdomstid var en av mina oaser att gå typ fem minuter ut i skogen och sitta fem minuter på en sten för att därefter gå hem och lägga mig igen. En annan var att sitta i soffan med min man och inte ens säga något till varandra. Med tiden har oaserna förändrats (även om det ibland gått bakåt och jag har fått återgå till de gamla oaserna) till att gå längre promenader, blogga, lyssna på och läsa böcker igen, umgås med min familj, åka iväg på semester, även om det har krävts strategier för att orka vissa av aktiviteterna. Därefter började jag känna att jag (ibland) ville och orkade umgås en stund med vänner, men fortfarande idag mår jag genast dåligt om det blir stökigt med många intryck. Därför fungerar fester dåligt och umgänge med en eller några få bättre. Jag har solklart blivit bättre på att förstå vilka aktiviteter som är psykologiska utgifter och vilka som är psykologiska inkomster, även om det också kan bero på dagsformen. Men jag funderar fortfarande på vilken riktig aktivitet som skulle kunna ge mig energi. Riktig som att typ sjunga i kör en gång i veckan eller nåt. Det är faktiskt först nu efter sommaren och i och med medicinbytet i slutet av juli som jag känner att jag orkar göra något på kvällstid. Jag behöver inte längre lägga mig supertidigt utan kan se ett tv-program som börjar klockan nio. Det har jag inte orkat på flera år.
 
De senaste veckorna har varit lite mer mentalt stabila än på länge och jag har rent fysiskt till och med kunnat småjogga lite varvat med promenad en gång i veckan den senaste månaden. Just nu är det en av mina oaser och det hade det aldrig kunnat vara för bara några månader sedan.  Då blev jag hela tiden fysiskt sämre av att ta i lite på mina rundor. Jag fick liksom betala för allt jag gjorde. Men sedan medicinbytet har jag inte försämrats fysiskt av motion. Däremot försämras jag ofta psykiskt av att bli mentalt trött så det gäller att "leva randigt", det vill säga aktivitet varvat med vila. Jag närmar mig tiden för att den nya antidepressiva medicinen bör ha nått full effekt och jag kan väl säga att jag känner mig bättre och bättre i depressionen även om det är en bit kvar till bra. Jag känner att jag åtminstone ibland börjar bli hyfsat hel. Men det här med att vara "Good enough" vete sjutton. Hur ska man kunna känna så? Att man duger när man inte gjort sitt bästa. Jag hoppas på arbetsträning snart. Då får jag väl chansen att öva på det också...
 
 
By the way, jag har varit lite piggare den senaste veckan. Medicinbytet, kosttillskottet eller tiden, som ju ska läka alla sår???

Psykiatrin gör mig galen...

Bildresultat för galen tant
Jag har ju varit fysiskt piggare ganska länge nu, men tyvärr vill psyket inte hänga med. Jag glömmer, blir stressad och strular och blir väldigt depressiv emellanåt. Men det är ju ändå bra att kroppen orkar mer. Därför bestämde jag mig för några veckor sedan att jag ville göra ett nytt försök att arbetsträna. Det är ju över ett år sedan jag försökte sist. Då gick det ju inte så bra, men jag tror att det kanske skulle gå bättre nu. Jag hoppas det i alla fall. Jag tänker att om kroppen orkar med kanske mina depressiva symptom skulle minska lite om fick göra något hyfsat meningsfullt. Hur det ska gå med den mentala tröttheten, ljudkänsligheten, koncentrationen och minnet vette sjutton, men jag vill ändå prova.
 
För att få prova ett annat arbete än läraryrket, som jag är ganska säker på att jag inte mäktar med som det är nu, tog jag kontakt med HUR-enheten i min kommun, via min rektor. Det bokades in ett träff och jag fick ett bra bemötande på träffen. Jag fick upplevelsen av de på bästa sätt ville hjälpa mig att hitta en plats att prova att arbeta på. (Stresskänsligheten gjorde sig påmind på mötet och det skulle vara intressant att veta hur de upplevde mig. Stabil eller labil? Hur väl syns det när man svajar liksom? Ser man ut som man känner sig? Jaja, det där var ett sidospår...) Hursomhelst så fick jag veta att jag inte kommer att få påbörja en arbetsträning innan jag har diskuterat saken med min läkare och hen har sagt att det är ok. Att hen tror att det kommer att fungera. Att det inte är troligt att det leder till försämring. Dessutom vill de hitta en arbetsplats med rätt miljö för mig. För att inte behöva bli sämre igen. Bra så, men...
 
Inte en enda gång under hela min sjukskrivning har jag lyckats få en läkartid innan min sjukskrivning gått ut, trots löfte om det. Exakt varje gång har jag fått ringa och ligga på för att få en tid, och det har blivit struligt med FK på grund av försenade intyg. Vid mitt senaste besök blev jag (återigen) lovad att få komma i god tid innan sjukskrivningens slut för att slippa det stresspåslag och allt strul som det för med sig att vara sent ute. För att vara säker på att det skulle bli så och för att få diskutera arbetsträning med läkaren ringde jag Affektiva mottagningen på Psykiatriska, där jag gått det senaste året, för en månad sen. Där fick jag svaret att jag stod uppsatt på vänteslista för att få en tid i september. Ingen tid har hittills kommit så idag ringde jag igen. Och får då veta att jag står uppsatt på vänteslista för en tid i... december...
 
Jag kände att jag höll på att bli galen. Jag förklarade för sekreteraren att jag faktiskt måste träffa en läkare innan min sjukskrivning går ut och att det var över tre månader, och ett medicinbyte, sen jag var där sist. Hon sa att sjukskrivningen hade blivit förlängd till januari så det skulle inte bli några problem. Jag förklarade då att jag måste få träffa en läkare för att få diskutera arbetsträning eftersom en sådan inte kan påbörjas utan läkarens bedöming. Att jag inte vill och kan vänta till december. Hon svarade då att det helt enkelt inte finns någon läkartid eftersom de har så få läkare. Jag sa att då måste jag få en telefontid med en läkare och svaret blev att det tyvärr inte går, men att en sköterska kan ringa upp. I brist på bättre tackade jag ja till det.
 
Är det verkligen ok att inte få en återbesökstid på åtta månader inom psykiatrin??? Att byta antidepressiva mediciner utan återkoppling??? Ska inte deprimerade patienter följas upp bättre??? Ska man verkligen träffa olika läkare på Psykiatriska nästan varje gång man kommer dit??? Ska man behöva vänta på en bedömning om att arbeträna i fyra månader för att det inte finns tid att träffa läkaren???
 
Jag blir galen!!!
 
(Förresten, ingen förändring ännu av kosttillskottet. Det har gått en och en halv vecka...)

Ångest och oro

Det finns flera sätt att relatera till den här bilden och det här uttrycket "Orons skugga är ofta större än själva bekymret".

Jag brukar ofta vara orolig för småsaker som jag eventuellt har sagt eller gjort. Orolig för vad andra ska tycka och tänka. Trots att det ofta handlar om skitsaker som (troligtvis) ingen bryr sig om, drabbas jag av den där oroskänslan. Ni vet "tänk om någon blir arg/ledsen eller tycker att jag är elak/sur/dum, inte bryr mig tillräckligt" etc. I efterhand kan jag ofta se att det förmodligen inte var någon som ens ägnade det hela en tanke. Bara jag själv. Då kan man ju verkligen säga att orons skugga är större än bekymret, eftersom själva saken man oroar sig för ofta är obefogad.

Det händer också relativt ofta att jag känner oro och ångest utan att ha ett egentligt problem. Jag har bara inte tagit hand om mig själv tillräckligt bra, och därför blivit för trött. Då är oron definitivt större än bekymret, eftersom det ofta inte finns något bekymmer. Om man inte räknar oförmågan att "hålla balansen" som ett problem förstås. För i så fall har jag ett bekymmer. Men jag övar vidare på det.

På det stora hela har jag varit fysiskt piggare ganska länge nu. Men psyket hänger inte riktigt med utan det kommer kortare och längre dippar med ojämna mellanrum. Då blir jag jätteledsen och uppgiven och känner att "inget någonsin blir bättre", och så blir det tårar och elände. Jag får ångestpåslag och med det svårare att andas. Just där och då verkar min förmåga att se klart svikta avsevärt. Jag känner mig jättedeprimerad, orkar inte hålla humöret uppe, säger att inget någonsin är bra (känner att inget någonsin är bra...) och har väldigt svårt att lyfta blicken och se att jag faktiskt fysiskt sett och över tid mår bättre. Att jag faktiskt orkar mer mentalt också, även om det verkligen inte funkar som det ska där uppe i hjärnkontoret. Även här stämmer det ju faktiskt att orons skugga är större än själva bekymret. Eftersom jag faktiskt blir bättre och bättre även om det går sjuuuukt långsamt, så kan jag ibland uppleva att det inte är så. Tokigt.

Och när saker går fel så tänker jag ofta negativt fast jag rent intellektuellt, vet att det inte är hjälpsamt. Men det är ju så svårt att vara positiv när man har ångest och andnöd, när tårarna kommer eller när man måste ställa samma fråga tre gånger på fem minuter för att man inte minns vad som sagts. Då är det ju så lätt hänt att man oroar sig för att det aldrig ska bli bra igen. För det känns ju inte så just då. Men nån gång borde jag väl lära mig att det kommer bättre dagar, att det blir ok igen, eftersom det faktiskt blir det mellan dipparna. Jag har bara så svårt att acceptera det här med att bara må ok. Jag vill inte må ok, jag vill må bra. Jag vill vara symptomfri åtminstone ibland. Men jag förstår att jag måste bli bättre på att uppskatta att må ok. Att låta symptomen finnas där, men ändå känna att det är bra. Det är väl den här jäkla acceptansen. Igen. Och igen och igen...

Att oroa sig på olika sätt är en säker väg mot ångest och sömnproblem så oron måste helt enkelt bort. Men hur?

 Jag lyssnade på det här radioprogrammet för någon vecka sedan.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6508827
Där sa en psykolog "ta dig till dina oaser - för man måste dricka vatten" för att bli frisk. Nu när min fysiska ork är bättre, ska jag försöka ta fasta på det och försöka göra saker jag uppskattar och tycker är roliga för att fylla på med ny energi. Se det långsiktigt, lägga skulden (och för hoppningsvis ångesten) åt sidan. Inte göra slut på all energi på tråk, utan hitta aktiviteter som ger mer energi än de tar.
 
Lyssna gärna du också. Hur tänker du om programmet?
 
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0