Blir man frisk? Alltså helt frisk?

 

Det har varit mörkt ett tag. Riktigt mörkt. Bara dagar efter mitt senaste inlägg började det sjuka i mig växa sig starkare igen. En ny period av att inte orka något alls. Med ångest, total trötthet och tankar som inte lämpar sig i skrift här. Två veckor tog det innan det började vända igen. Sen dess har det sakta blivit bättre och först idag känner jag att jag orkar och vill formulera ett inlägg här igen. Dom här svängningarna är ofta helt obegripliga. Vad gjorde jag för fel den här gången? Var det för att jag småjoggade jävligt sakta och lite en gång i veckan under några veckor? Eller tog jag ut mig på något annat sätt som jag inte såg själv? Eller blev det bara ändå? Ibland står man som ett frågetecken inför den här sjukdomens nycker. Men nu har det i alla fall ljusnat och dimman har lättat en aning.
 
Jag har av förklarliga skäl varit hemma nästan hela tiden i en månad. I princip inget umgänge med någon utanför min familj på väldigt länge. Men, i våras ställde jag mig i kö för att få vara med i en kör eftersom jag tänkte att jag behövde positiv påfyllning någonstans ifrån. Att det kanske kunde hjälpa mig med den satans depressionen jag kämpar med och mot. Förra veckan började jag alltså sjunga i kör efter att körledaren ringt och sagt att det nu fanns en plats. Det kändes hyfsat bra trots att jag var trött när jag kom hem och ikväll är det dags igen. Jag provar ett tag så får vi se var det leder. Det är den första regelbundna aktiviteten jag tar mig an på kvällstid sen jag blev sjuk. Jag hoppas att det ska fungera för sång har alltid gjort mig glad förr. Innan allt det här med utmattningssyndrom och depression började.
 
I morse samlade jag ihop mig för att göra ett par ärenden som jag har skjutit på länge. Det gick bra. Jag fick mina ärenden gjorda och jag kom hem igen. Ute stötte jag på en bekant och vi pratade lite om barnens aktiviteter och därefter frågade han hur det var med mig nu? Jobbade jag något än eller var jag fortfarande sjukskriven? Jag fick som ni vet svara nekande på den frågan. Han undrade om jag åtminstone mådde bra när jag bara var hemma och tog det lugnt och det blev ju tyvärr ett nekande svar på det också. Det där är något jag funderar på mycket. När man pratar om att hitta balansen i det man gör så att man inte gör för mycket och börjar må dåligt/sämre. När börjar man må bra och känna sig helt frisk åtminstone när man bara är hemma och tar det lungt? Ni som har blivit friska, hur funkar det? Jag har förstått att stresskänslighet oftast kvarstår och att man måste vara försiktig för att inte falla igen, men tror ni att "det blir aldrig som förr" betyder att man alltid ska må mer eller mindre dåligt? Oavsett vad man gör? Att man ska vänja sig vid det och försöka njuta av de mindre dåliga dagarna? Det är ju liksom svårt att njuta av halvdåliga dagar. Om man mår bra vissa dagar känns det ju mer naturligt att man kan njuta då. Men det kanske är så att man måste LÄRA SIG att njuta av halvdåliga dagar??? Sen kom frågan som jag helst inte vill ta i med tång ens; Kommer du att bli frisk igen tror du? Finns det hopp om det? Frågade han... Den bekanta... Jag svarade sanningsensligt, eftersom han frågade, att om han menade om jag kommer att kunna börja jobba lite, framöver så ja, förhoppningsvis. Arbetsträning närmar sig ju troligtvis. Eller menade han om jag kommer att bli frisk som i att må helt bra... Jag vet inte, men jag hoppas. Sen avslutades samtalet med det obligatoriska; Du ser ut att må bra i alla fall... Och jag tänker att hur kan det inte synas hur jag anstränger mig för att hålla en konversation med dig nu? Hur kan det inte synas att jag känner att jag behöver hitta något att sitta på nu? Hur kan det inte synas att jag blir så nervös av att prata med dig nu? Att stresspåslaget kommer som ett brev på posten? Hur kan det inte märkas att jag letar ord när vi pratar? Att jag anstränger mig för att hålla tråden? Det är så konstigt att det inte syns hur jag mår. När det känns så tydligt i kroppen. Men en sak tänkte jag i alla fall på efteråt. Något nytt. Jag blev inte irriterad eller kände mig misstrodd  bara för att han påpekade att jag inte såg sjuk ut. Det var väldigt skönt att slippa den känslan. Jag bara svarade; Vad bra att det inte syns i alla fall då... Framsteg!
 
Och på frågan om jag hittills har blivit piggare av kosttillskottet svarar jag nej, tyvärr inte. Men jag fortsätter hoppas ett tag till.
Helena
2016-10-19 @ 15:01:25
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Usch det lät inte roligt, hoppas verkligen att det vänder snart för dig♥. Som du säger så fattar man ibland inte varför man blir så mycket sämre i perioder, jättemärkligt. För min del blev det för många timmar med både rehab och arbetsträning, så kroppen la av efter en vecka, men nu har jag koncentrerat mig mycket mer på meditation, andningsövningar och mindfulness och nu efter en vecka är jag betydligt piggare. Trodde inte det skulle gå så fort, men jag avbröt tidigt. Äter du ingen medicin mot depressionen ?, ingenting blir ju lättare av att vara deprimerad. Ibland tappar man helt hoppet om att bli frisk, när bakslagen kommer titt som tätt, men någon gång så blir det nog bra även för oss :). Styrkekram till dig ♥

Svar: Jag föjer dig på din blogg och ser att du har det tufft nu igen. Så bra att du avbröt i tid och att du kan påverka ditt mående med olika strategier,Jo det gör jag. Och jag har bytt flera gånger och blivit lite bättre för varje byte men svackorna som kommer är djupa trots medicinen. Jag vet inte hur man ska göra...
Ja nån gång blir det nog bra får vi hoppas.
Kram
Fröken Duktig

Mia
2016-10-19 @ 16:16:37

Bra frågor... Brottas med exakt samma. Läste någonstans igår att man bör släppa frågan "varför" när det handlar om bakslaget (givetvis hade jag just googlat varför bakslag...) Kanske är det så, man måste sluta vilja förstå och sluta leta efter sitt eget ansvar. Hur som helst satte jag mig ner och gjorde ett dagschema att hålla mig till - mitt "jobb som sjuk". Kanske blir det lite lättare att hålla tankarna borta då, och inte strunta i vila de lite bättre dagarna. Jag är så glad att du skriver, det känns mindre ensamt då - för ingen som inte varit med om detta kan någonsin begripa.

Svar: Bra med ett dagsschema. Hur ser det ut ungefär? Vill du dela med dig?Och jag är glad att du läser och kommenterar. Det är ett stort stöd.
Kram
Fröken Duktig

Anonym
2016-10-19 @ 19:15:39

Jag jobbade 50% i 11/2 år. Efter semestern kom bakslaget. Sjuuukt trött, initiativlös, ledsen o bedrövad. Tänkte att det var kört att fortsätta på mitt jobb. Blev sjukskriven i 5 veckor. Har sedan denna veckan jobbat 25% på mitt jobb o ska fortsätta med det ett tag efter årsskiftet. Läkarens beslut. Känns rätt ok men trist att behöva backa.

bylittlenea.blogg.se
2016-10-19 @ 21:43:30
URL: http://bylittlenea.blogg.se/

Mitt hjärta går lite sönder när jag läser din text, för jag undrar också hur det inte kan synas... Det är en märklig sjukdom som är bra på att gömma sig. Hoppas bakslaget fortsätter minska så du kan släppa just den här perioden för alltid och komma vidare några steg framåt. Jag är inte ute på andra sidan, men jag tror att det kommer dagar då vi får må bra och njuta av saker igen. Innerligt. Stor kram ❤️

Svar: Ibland syns det ju, som förra veckan när jag inte fick fram det jag tänkte säga och sen började grina på ett föräldramöte i sonens hockeylag. Sitta och grina på möte, snart 40 år gammal... Det var jobbigt och pinsamt.
Vi får leva på hoppet. Tack för din omtanke och ta hand om dig!
Fröken Duktig

Anki
2016-10-19 @ 21:58:36

Började jobba väldigt försiktigt. Är uppe i 60% nu. Inser att jag aldrig kommer att jobba mer. Har gått in i väggen 2ggr, 6 år mellan gångerna. Slutade med medicinerna efter första smällen och skulle jag nog inte ha gjort. Rester av sjukdomen är problem med stress, ökad ljudkänslighet och enormt lång återhämtningstid samt att minnet sviktar. Behöver sova i princip varje dag efter att ha jobbat 6 tim. Tips är att du accepterar förändringen , vet iofs inte när man blir frisk. Jag försöker va nöjd med det jag får gjort och inte jämföra mig med hur jag var innan. Dit ska vi ju inte igen det var ju det som gjorde att vi blev sjuka. Kram

Svar: Jag tycker väl liksom att jag har accepterat själva livsstilsförändringen. Jag gör ganska lite och tar det väldigt lungt eftersom jag inte orkar annars. Men det jag känner att jag har svårt att acceptera är att jag aldrig mår helt bra. Att jag trots att jag följer alla råd och "regler" inte har bra stunder/bra dagar. Det kommer okdagar men skiten ligger liksom i kroppen och gör sig påmind även då. Ja jag måste jobba mer med acceptansen verkar det som...Kram
Fröken Duktig

Lotta
2016-10-19 @ 23:21:55

Blir ledsen när jag läser det här. Både för din skull och för att jag känner igen mig själv. Har ofta funderat på om det verkligen inte syns på mig att jag knappt hör vad personen jag pratar med säger, att knäna börjar bli som gelé, att jag svettas och är varm, bara vill springa därifrån. Men din bekanta vågade i alla fall fråga! Många jag träffar (som jag känner, mer eller mindre) törs knappt fråga hur det är med mig. Tror de är rädda för svaret.

Vet inte om det är nån idé att leta efter anledningen till att de där bakslagen (eller vad man ska kalla dem) kommer. De verkar ha ett eget liv på nåt vis. För kommer gör de.. för oss alla i den här situationen. Ta hand om dig! Kram!


Svar: Jag tycker att många vågar fråga mig faktiskt. Däremot ser och märker man på vissa att de inte varken vill eller orkar höra det ärliga svaret.
Nä jag vet inte heller. Men man tänker ju att man borde lära sig hur man funkar nångång för att slippa de djupaste groparna...
Detsamma. Kram!
Fröken Duktig

Anonym
2016-10-20 @ 07:08:32

Så trött på det här. Undrar också om det någonsin kommer att bli bra??
Jag blev sjuk i februari 2014 och började arbetsträna i september: 25% i en månad och upp till 50% nästa. Hade ingen sjukdomsinsikt, utan ville bara vara "duktig" och bli frisk. Inte så konstigt att det inte gick så bra...
Helt sjukskriven igen i nio månader och har nu arbetstränat mig upp till 75 %.
Nu har jag fått ett rejält bakslag, orkar ingenting och som ett brev på posten kommer ångesten.
Ska försöka gå till jobbet imorgon ändå och se hur det går. Hör hur det låter, men vill och orkar inte falla tillbaka till ruta ett igen! Får se hur det känns imorgon, försöker att släppa orostankar och ta en dag i taget. Det går ju verkligen upp och ner hela tiden.

Svar: Du måste nog lyssna på kroppen så du inte faller från ruta ett ner i avgrunden...Bra taktik med en dag i taget!
Fröken Duktig

Anonym
2016-10-20 @ 08:33:22

Jag tror inte att jag någonsin kommer komma tillbaka på 100%. Kanske 80%. Kanske jag så småningom kan jobba 50% i en tillåtande arbetsmiljö (hemma?) med väl avgränsade arbetsuppgifter (en sak i taget, väl tilltagen tid). Jag tror det är hjärnskadorna som orsakar de här upp- och nedperioderna. En massa Kanske och Tror, ingen vet, bara vänta och se. Sorg. Acceptans. Inte speciellt upplyftande. Men ja det är nog som du skriver, att man får lära sig att njuta av det som faktiskt fungerar även dåliga perioder (typ hjärtat slår, kanske lite fladdrigt men ändå...). Tills forskningen kommit längre, tills botemedel finns.
Stor Kram till oss alla som kämpar (fastän vi inte ska kämpa...)!!

Svar: Har du heller aldrig dagar då du kan säga att du åtminstone just idag/just nu mår helt bra?
Fröken Duktig

L
2016-10-20 @ 13:41:33

Igenkänning. Igen.

Bröt ihop för några dagar sedan här på golvet och frågade min man " men kommer jag aldrig att bli frisk?????". Känns så förtvivlat ibland. Man vill ju så gärna. Man hoppas ju kunna komma tillbaka.

Kram

Sara
2016-10-20 @ 14:32:48
URL: http://utbrandheten.blogg.se

Jag känner verkligen med dig... Det är krävande med svackor, att inte veta vad som gör att en dålig period kommer, att inte kunna kontrollera (många av oss gillar ju kontroll) vad som händer och varför.

Som alltid känner jag igen mig i det du skriver. En positiv sak är ändå att du inte blev irriterad eller tog åt dig av kommentaren att det inte syns på dig att du är sjuk. Skönt att slippa ödsla den lilla energi som finns på såna kommentarer.

Det är himla märkligt att det inte syns utanpå vilken röra, ansträngning och vilket arbete som pågår på insidan. Både bra och dåligt.

Skickar en kram. This too shall pass.

Mia
2016-10-20 @ 15:17:59

Jo mitt dagsschema - jag mejlar det gärna om du vill, det är inget märkvärdigt. Det brukar dock vara så provocerande för många eftersom jag inte har man & barn (= inget liv och borde därmed inte ens vara sjuk... ). Jag orkar inte ta den diskussionen en hundrade gång... Men, antar du ser min mejl i ditt bloggverktyg - skicka ett meddelande om du vill så svarar jag. :)

Eva Svärd
2016-10-21 @ 19:18:11
URL: http://www.evasvard.com

Den där frågan "kommer du bli frisk igen?" den är nästan lite otäck. Lite skrämmande. Det är inte länge sedan jag satt hos min psykolog och grinade och med största sårbarheten hulkade fram att jag är så rädd att jag inte kommer bli frisk igen. Jag vet att jag kommer bli frisk, frisk som i att må bra. Men frisk som att få den ork som jag skulle önska, ja det vet jag inte. Kram och fin helg till dig!

Anonym
2016-10-21 @ 21:03:54

Jag vill tipsa dig och dina följare att kolla upp er sköldskörtel. Mina blodprover såg bra ut, låg inom normala referens värden, men efter att jag läst på om underfunktion i sköldskörteln så förstod jag att mina symtom och utbrändhet till stor del beror på det. Kroppen blir enormt stressad av att vara i hormonell obalans. Så värt iaf att kolla upp. Läst många solskenshistorier, bara googla. Jag har kämpat som en galning för att få rätt diagnos och behandling. Min förändring börjar nu tack vare att jag stod på mig och fick en ultraljudsundersökning där de hittade en knöl. Knölar kan ställa till stora besvär, tror mig känner en som opererat bort en som bara var ett risgryn stort och efter det försvann alla besvär..Mitt sätt att hålla modet upp är att hitta grundorsaken tilll utbrändheten och som jag förstått är många psykiska och fysiska symtom på rubbning i sköldskörtel, inte alla men personligen tycker jag iaf att det är värt att kolla upp och skulle inte vilja mista denna chans, så därför sänder jag ut detta tips till dig och alla er andra i cybervärlden. Hoppas det kan vara någon av er till nytta💝

Svar: Ja det här har jag tagit upp typ 20 gånger med läkare men de säger varj gång att det är inte så. Värdena ör normala. Släpp och gå vidare tycker dom, men jag lyckas inte riktigt med det eftersom symptomen är samma som viss sköldkörtelproblem och eftersom jag gå med en ständig känsla av tryck mot halsen. Får inget gehör för detta alls...
Fröken Duktig

4-barnsmamma på god väg tillbaka
2016-10-31 @ 14:03:07

Helt frisk är nog en definitionsfråga. Jag har insett att man aldrig kommer "komma tillbaka" till det man var och gjorde, för det var just pga den jag var och det jag gjorde som fick mig att gå in i väggen. Jag har fått lära om mitt leverne, prioriterat om (när den akuta fasen gått över i nyorientering), lyssnat helt och fullt på kroppen och fokus i första hand på mig själv. Som min terapeut säger "först ta på dig själv masken och sedan din medpassagerare i flygplanet. En fråga, har du provat mindfulness, meditation eller yoga? Jag trodde aldrig, eller iaf inte mitt tidigare jag, att det skulle vara något för mig. Men det hjälper en överkänslig själ såå mkt. Speciellt mindfulness och meditation. Man lär känna sig själv o sin kropp, hur alla känslor känns och att det är ok, att vara kvar i känslan o inte fly, vilket gör att man blir vän än ovän med en obehaglig känsla, som oro o ångest." keep your enemies close". Om du inte provat så rekommenderar jag det verkligen, tex appen som heter mindfulness.
Sen vet jag att det är så lätt att säga, men varje gång man avbokar aktivitet för att man har ångest och oro eller att man är orkeslös så blir det som en betingning att det är det rätta sättet att känna o agera, ångesten liksom vinner. Självklart ska man inte pressa sig, aldrig när man mår som sämst, men utmana sig och sedan hylla sig att man klarade det efteråt än att fokusera på att man ändå mådde dåligt innan, fokusera på det positiva i varje liten situation, även de mest jobbiga och svåra. Så himla svårt men det går, mkt som går att påverka med "tankens kraft". Tanken påverkar oss både fysiskt och psykiskt, tänk bara på någon du saknar som är död, hur känns det, visst kan man få lite ont över bröstet, tårar i ögonen och känna sig vemodig, endast genom att tänka på personen. "tankens kraft". Jag ville bara ge dig lite infallsvinklar ifrån mig, lite av sakerna jag tränat på och kommit underfund med sedan jag mötte väggen aug-15. Nu är tanken att jag ska fortsätta mina studier from Jan och jag tror faktiskt att jag kommer klara av det nu när jag är en uppdaterad eller omstartad och bättre person av den jag var innan väggen. Utan väggen hade jag aldrig varit den jag är idag med de insikter och tankesätt och leverne. Det har varit det hemskaste året i mitt liv men samtidigt det bästa som hänt för att jag skulle kunna bli den jag är och kommer att bli, allt ont för alltid något gott med sig. Kämpa på och tro på dig själv! Med kärlek och omtanke <3

Svar: Nä så är det nog. Men jag hoppas att jag en dag blir symptomfri åtminstone när jag lever på ett hållbart sätt. Så att jag känner att jag kan må bra i alla fall just nu och njuta av nuet även om jag inte kan göra allt jag gjort förut eller hålla ett högt tempo. förstår du hur jag menar?
Jag har nog provat precis allt tror jag. :) Jag använder mig av en del tekniker och tycker att de fungerar bra, när jag inte mår som sämst, då funkar ingenting känns det som. Då är det bara att ta en stund i taget och härda ut. Jag brukar aldrig avboka saker pga av ångest men däremot när orken är dålig gör jag det. Annars blir det ju skit i flera dagar efteråt. En svårighet jag upplever är att det tar så lång tid allting. Jag var bättre på att vara positiv i början än vad jag är nu faktiskt. Då tänkte man inte ens tanken att det inte skulle bli bra till slut. Det var ju liksom självklart. Man har en sjukdom och till slut blir man frisk. Nu tre och ett halvt år senare är det svårare att tänka så när man börjar tro att det kanske inte blir så. Man kanske inte blir frisk? Man kanske måste acceptera det? Jag har inte hittills mått så bra under mina sjuka år att jag har tänkt tanken att det här har fört något gott med sig. Tyvärr. Men jag hoppas att den tiden i mitt liv kommer så snart som möjligt. Jag vet att tankens kraft är stark och det behöver jag nog påminnas om ibland men jag vet också att man måste må åtminstone lite, lite bra för att kunna tänka positivt. Just nu gör jag det. För två veckor sedan, nej långt ifrån. Tack så mycket för din omtanke och dina råd, det betyder mycket för mig att få olika vinklar på den här sjukdomen. Hoppas att du kan påbörja dina studier och att du får må gott. Kram
Fröken Duktig

Anonym
2016-11-01 @ 08:44:58

Hej ville bara säga att jag 2 månader drygt in i min utmattningssjukskrivning har så mycket hjälp av lite du skriver. Läser mig sakta igenom bloggen från början och du sätter ord på så mycket, igenkänningsfaktor är så stor. En del leenden och mycket sorg. Det är svårt när det inte syns och man vill ju bli bra nu. Inser att jag har en lång väg framför mig. Kram från en som inte ens vet vad hon klarar av utan snubblar sig fram just nu.

Svar: Ta det lugnt och låt det ta den tid det tar. Roligt att du hittat hit till bloggen!
Fröken Duktig

Anonym
2016-11-02 @ 15:16:21

Det blir aldrig som förr! Det ska bli bättre än förr!

Svar: Hoppas, hoppas, hoppas!
Fröken Duktig

kort
2016-11-02 @ 21:04:52
URL: http://kort.webblogg.se

Hur mycket känner jag inte igen mig i det du skriver... Att åka och handla innebar vila direkt jag kom hem då alla intryck, människor och musik gjorde mig helt utmattad..Alla kollegor som undrar hur jag mår idag? Omtänksamhet som jag helst sluppit, hjärnan som blev full med "vadd" och yrsel....Jag har kommit längre idag, har börjat kämpa för missförhållandena på min arbetsplats...men att skriva dem tar dagar av ansats för att komma till skott...Jag var oxå fröken duktig och jag vet att jag gjort mycket bra på mitt jobb, älskade ungdomarna jag jobbade med ♥..sa upp mig i april då läkare förbjöd mig att återvända till mitt jobb igen...Har jobberbjudanden men väntar in mig själv...

Svar: Vänta så länge du behöver. Hoppas att du hittar ett jobb att må bra på sedan. Kram
Fröken Duktig

Anonym
2016-11-06 @ 18:14:22

Tack för din blogg. Sitter här och gråter av igenkänning. Jag har faktiskt varit hemma från jobb i 8 år och har nu sjukersättning( sjukpension). Jag är lite bättre nu och det är skönt, men då kommer tankarna " var ska andra tycka" "är jag bara lat" osv. Jag känner igen mig när du skriver om ditt dåliga minne. Jag minns inte längre vad vänners barn heter, vad min svägerska heter mm. Det är hemskt pinsamt. Men jag vill bara säga att din blogg hjälper mig.

Svar: Åhh, åtta år... Jag hoppas att du på sikt kan acceptera hur läget är och att du kan må så gott som möjligt. Att känna att man är bra utan jobbet är nog viktigt. Och tänk om man bara kunde skita i vad alla andra ska tänka. Så svårt, men varför är det så egentligen. Det viktiga är ju att man mår bra och att man inte gör andra illa, och det kan man väl inte säga att man gör genom att vara sjuk...
Roligt att du hittat till min blogg. Ta hand om dig!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0