Blir man frisk? Alltså helt frisk?

 

Det har varit mörkt ett tag. Riktigt mörkt. Bara dagar efter mitt senaste inlägg började det sjuka i mig växa sig starkare igen. En ny period av att inte orka något alls. Med ångest, total trötthet och tankar som inte lämpar sig i skrift här. Två veckor tog det innan det började vända igen. Sen dess har det sakta blivit bättre och först idag känner jag att jag orkar och vill formulera ett inlägg här igen. Dom här svängningarna är ofta helt obegripliga. Vad gjorde jag för fel den här gången? Var det för att jag småjoggade jävligt sakta och lite en gång i veckan under några veckor? Eller tog jag ut mig på något annat sätt som jag inte såg själv? Eller blev det bara ändå? Ibland står man som ett frågetecken inför den här sjukdomens nycker. Men nu har det i alla fall ljusnat och dimman har lättat en aning.
 
Jag har av förklarliga skäl varit hemma nästan hela tiden i en månad. I princip inget umgänge med någon utanför min familj på väldigt länge. Men, i våras ställde jag mig i kö för att få vara med i en kör eftersom jag tänkte att jag behövde positiv påfyllning någonstans ifrån. Att det kanske kunde hjälpa mig med den satans depressionen jag kämpar med och mot. Förra veckan började jag alltså sjunga i kör efter att körledaren ringt och sagt att det nu fanns en plats. Det kändes hyfsat bra trots att jag var trött när jag kom hem och ikväll är det dags igen. Jag provar ett tag så får vi se var det leder. Det är den första regelbundna aktiviteten jag tar mig an på kvällstid sen jag blev sjuk. Jag hoppas att det ska fungera för sång har alltid gjort mig glad förr. Innan allt det här med utmattningssyndrom och depression började.
 
I morse samlade jag ihop mig för att göra ett par ärenden som jag har skjutit på länge. Det gick bra. Jag fick mina ärenden gjorda och jag kom hem igen. Ute stötte jag på en bekant och vi pratade lite om barnens aktiviteter och därefter frågade han hur det var med mig nu? Jobbade jag något än eller var jag fortfarande sjukskriven? Jag fick som ni vet svara nekande på den frågan. Han undrade om jag åtminstone mådde bra när jag bara var hemma och tog det lugnt och det blev ju tyvärr ett nekande svar på det också. Det där är något jag funderar på mycket. När man pratar om att hitta balansen i det man gör så att man inte gör för mycket och börjar må dåligt/sämre. När börjar man må bra och känna sig helt frisk åtminstone när man bara är hemma och tar det lungt? Ni som har blivit friska, hur funkar det? Jag har förstått att stresskänslighet oftast kvarstår och att man måste vara försiktig för att inte falla igen, men tror ni att "det blir aldrig som förr" betyder att man alltid ska må mer eller mindre dåligt? Oavsett vad man gör? Att man ska vänja sig vid det och försöka njuta av de mindre dåliga dagarna? Det är ju liksom svårt att njuta av halvdåliga dagar. Om man mår bra vissa dagar känns det ju mer naturligt att man kan njuta då. Men det kanske är så att man måste LÄRA SIG att njuta av halvdåliga dagar??? Sen kom frågan som jag helst inte vill ta i med tång ens; Kommer du att bli frisk igen tror du? Finns det hopp om det? Frågade han... Den bekanta... Jag svarade sanningsensligt, eftersom han frågade, att om han menade om jag kommer att kunna börja jobba lite, framöver så ja, förhoppningsvis. Arbetsträning närmar sig ju troligtvis. Eller menade han om jag kommer att bli frisk som i att må helt bra... Jag vet inte, men jag hoppas. Sen avslutades samtalet med det obligatoriska; Du ser ut att må bra i alla fall... Och jag tänker att hur kan det inte synas hur jag anstränger mig för att hålla en konversation med dig nu? Hur kan det inte synas att jag känner att jag behöver hitta något att sitta på nu? Hur kan det inte synas att jag blir så nervös av att prata med dig nu? Att stresspåslaget kommer som ett brev på posten? Hur kan det inte märkas att jag letar ord när vi pratar? Att jag anstränger mig för att hålla tråden? Det är så konstigt att det inte syns hur jag mår. När det känns så tydligt i kroppen. Men en sak tänkte jag i alla fall på efteråt. Något nytt. Jag blev inte irriterad eller kände mig misstrodd  bara för att han påpekade att jag inte såg sjuk ut. Det var väldigt skönt att slippa den känslan. Jag bara svarade; Vad bra att det inte syns i alla fall då... Framsteg!
 
Och på frågan om jag hittills har blivit piggare av kosttillskottet svarar jag nej, tyvärr inte. Men jag fortsätter hoppas ett tag till.

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0