Att andas fritt är en lyx

 


Att andas fritt är en lyx. Det var inget man tänkte på innan sjukdomen. Det var ju en självklarhet då. Att kroppen andades in och ut utan ansträngning. Utan att man blev tvungen att hjälpa den genom att dra efter andan i tid och otid. Att sucka högt för att få tillräckligt med syre.
 
Just nu andas jag nästan helt fritt. Det kanske bara håller i sig en stund. Förmiddagarna är lättast. Fram på eftermiddagen brukar det börjas om med känsla av andnöd igen. Men den period jag är i nu är bättre än på länge. Med många stunder av att andas nästan fritt. Det är en lättnad att känna så. Att vara ångestfri stora delar av dagen. Trots allt som hänt den senaste tiden.
 
Sjukdom, bortgång och födelsedagsfirande inom familjen. Högt och lågt. Jag har varit både ledsen och glad. Jag har alltså fungerat som jag ska. Det är trots allt skönt att brottas med känslor istället för likgiltighet även om orsaken till ledsamheten är sorglig. Svårt att ta in även när gamla människor dör när man är oförberedd. Sorgligt och oväntat.Jag har suttit vid en dödsbädd på ett sjukhus och sett livet rinna ur en gammal farbror, som jag har vuxit upp med. I mitt huvud har jag spelat upp många av alla de minnen han under mina 39 år har gett mig och mina syskon. En pratglad, social och omtänksam människa som kommer att fattas oss oändligt mycket. Jag har oroat mig för min morfar som amputerat ett ben och jag hoppas att min energi ska räcka till att hälsa på honom under veckan. Jag har tackat ja och jag har tackat nej. Avböjt saker. Utan dåligt samvete. Jag har återupptagit avslappningsövningarna som inte har blivit av på länge och gör nu minst en varje dag. Jag har vilat ofta. Utan dåligt samvete. Jag har firat min svägerska och vän som fyllt 40 tillsammans med de andra tjejerna och gått hem i tid. Jag har varit på kalas (med öronproppar) och lämnat och gått hem innan det blev för jobbigt. Jag har varit på sonens hockeymatch (också med öronproppar) och gått undan en stund i pausen. Laddat om. Men mest har jag vilat på soffan, promenerat långsamt längs med en sjö, läst böcker och varit med mig själv
 
Jag har lyssnat på mina signaler sedan den positiva perioden började. Eftersom jag är så rädd att falla igen. Vill inte ner i hålet. Har varit där alldeles för mycket och fått nog av det. Men jag är rutinerad nu. Jag vet att det troligtvis kommer fler svackor. Jag ska försöka ta vara på den här perioden och om svackan kommer hoppas på att den blir lindrigare än tidigare svackor. Jag är förberedd.
 
.
 

Tack!

Tack alla ni som läst och kommenterat mina senaste inlägg. Ni är så många att jag inte orkar svara på alla kommentarer just nu. Men jag läser precis alla och jag uppskattar ert engagemang otroligt mycket ska ni veta. Det känns så himla gott med stöd, förståelse och pepp. Tack igen och ta hand om er därute!
Kram!!!
 
 

Erfarenhet av utbildning till Stresspedagog? Någon?

 

Jag har varit inne på det här spåret förut, men släppt det och tänkt att "det kommer aldrig att funka". Nu har tankarna återkommit och jag önskar att någon kunde säga "Kör! Det kommer att fungera!" eller "Nä, skit i det där, det går inte" så att jag slapp fundera så himla mycket. Jag har ju så svårt att bestämma saker nuförtiden.
 
Just den här utbildningen gör en till Diplomerad Avspännings- och Stresspedagog och ges av Sverigehälsan. Det låter ju oerhört spännande tycker jag. En distansutbildning med x antal fysiska träffar under ett år. Frågan är ju om man kan få ett jobb inom det här området efteråt? Eller om man kan lyckas starta eget och få kunder? Att det finns en marknad är ju helt klart, men är det till syvende och sist något som prioriteras av företag, chefer, kommuner och privatpersoner? Är det tjänster dom vill betala för? Och är utbildningen relevant? Det vill säga, är det en bra utbildning som respekteras och accepteras av arbetsgivare? Har någon av er därute erfarenhet av Sverigehälsan i allmänhet eller den här utbildningen i synnerhet? Någon som gått den här utbildningen och kan arbeta inom området? Hör av er är ni snälla.
 
Lite tänker jag ju att det här ett område jag redan kan väldigt mycket om. Som jag är intresserad av. Och tänk att få hjälpa andra människor med stressrelaterade problem. Jag gillar ju att hjälpa. På vägen kanske jag kan lära mig mycket som är till nytta för mig själv och mitt eget mående.
Hinder just nu är ju:
Skulle jag klara/orka ta mig igenom en utbildning som börjar i mars/september?
Behövs kompetensen därute i samhället när jag är klar?
Kan man finansiera det hela på något smart sätt?
Man måste befinna sig i Stockholm ca tre dagar/månad. (Nästan 40 mil hemifrån med andra ord...)
 
Det som talar för:
Jag behöver antagligen byta bana.
Det låter intressant och spännande.
Ev. kan man finansiera det hela genom Komvux och CSN.
 
Det kanske är korkat att ens överväga det här? Hjälp mig! Jag vet inte. "Inte ska väl jag" liksom. Man kanske borde vara nöjd som det är och snällt prova att arbetsträna i skolan eller inom någon annan kommunal verksamhet...
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0