Min tankebok - en hjälp på vägen

 
I den här boken sparar jag på idéer och tankar. Idéer om hur jag ska bära mig åt för att må bättre. För att så småningom bli frisk. Idéer om hur jag ska agera i olika situationer. Tankar av sådan karaktär att de inte kan få vara med i bloggen. Som jag bara måste få skriva ner, men som inte lämpar sig för läsning av andra. Vissa idéer är lysande och har hjälpt mig mycket under de år jag varit sjuk, medan andra har visat sig vara rent av förkastliga. Ofta ser jag direkt när jag har plitat ner några rader om det värt att fortsätta framåt i tanken eller om den bör släppas direkt. Ibland måste jag bearbeta tankarna och idéerna på ett eller annat sätt innan jag vet om de kommer att bli hjälpsamma för mig. Många idéer kommer ifrån andra genom samtal eller texter någon skrivit och vissa är i grunden mina egna. Det brukar aldrig fungera att bara ta någon annans idé rakt av. När jag börjar sätta ord på det jag har hört eller läst börjar det nästan alltid att dra iväg åt något håll. Åt något eget. En variant som jag tror mer på än den ursprungliga.
 
Det finns kanske några som tror att jag inte gör något för att bli frisk. Att jag bara är hemma och slappar och liksom väntar på bättre tider. Ingenting stämmer sämre faktiskt. Jag funderar, läser och provar mig fram i den mån orken räcker till. Jag söker lösningar och testar metoder. Samtidigt försöker jag att hålla hårt i grundläggande saker som god sömn, bra mat, promenader, planerad vila mellan aktiviteter och så något roligt ibland, på läkarens inrådan. (Det roliga är svårast att få till eftersom jag blir så jädra trött hela tiden. Jag kan ju äta och promenera på beställning, men att ha roligt på beställning är betydligt svårare när jag inte känner mig glad. Men snart måste det bli bättre med det, hoppas jag.) Jag går regelbundet i psykoterapi för att få syn på och förändra de invanda gamla mönster som gjorde mig sjuk för snart tre år sedan och som jag arbetat in under ett helt liv. Men det är tydligen svårt att lära gamla hundar sitta. Det kräver uppenbarligen både tålamod och hårt arbete att förändras utan att tappa bort sig själv på vägen.
 
Att acceptera hur det är just nu och att inse att det aldrig kommer att bli som förr igen är på sätt och vis en sorg. För vem är jag nu när jag sakta men säker skalar bort de karaktärsdrag som jag tidigare identifierat mig med, men som gjorde mig både utmattad och deprimerad? Jag försöker landa i tanken att livet inte kommer att bli sämre än förr, när jag väl blir frisk, men annorlunda kommer det helt säkert att bli.
 
Fröken Duktig är borta för alltid. Hon som var effektiv och snabb, hon som sa ja till det mesta, hon som alltid hade bråttom vidare, som alltid var på väg. Hon som inte ville visa sig svag eller okunnig. Hon som hade en orubblig karaktär och bara kunde nöja sig med att ha gjort sitt allra, allra bästa. Hon som bara dög när hon presterade. I sina egna ögon alltså. Den människa som håller på att växa fram i hennes ställe känner jag inte så väl ännu. Men jag tror att hon är snäll, lugn, accepterande och hjälpsam. Mot andra såklart, men också mot sig själv. Hon kommer nog att våga säga nej till saker även om det blir obekvämt för andra ibland. Hon kommer också att våga visa sig svag och behöva be om hjälp ibland. Hon behöver inte tävla mot sig själv eller andra. Hon duger ändå. Det är nytt och något hon måste påminna sig själv om dagligen. Hon är något förvirrad  och glömsk ibland och hon har släppt kontrollen på saker runt omkring och låtit andra ta över på många områden. Hon har tvingats acceptera att den förändringen var nödvändig för henne. Hon hoppas att både hon och hennes vänner ska respektera och tycka om den nya Malin. Hon som inte är så jäkla duktig längre. Hon som tar fram sin bok, tänder några ljus och skissar på idéer och tankar för att göra livet enklare att leva.
 
Kram på er därute!
 
 
 
Anonym
2016-05-20 @ 09:31:40

Ja, det är inte enkelt

Mia
2016-05-20 @ 21:43:29

Så sant. Jag tror att det tagit mig till nu (1,5 år) att inse att jag hanterat sjukdomen med samma effektivitet, beslutsamhet, höga krav på mig själv osv som mitt jobb tidigare. Och att det lägger krokben för tillfrisknandet. Idag funderade jag högt hos kuratorn om inte utegym kan vara bra eftersom jag inte orkar med ett vanligt gym och tycker att det skulle kännas bra att kunna träna lite. Hur tänker du nu, tänkte jag omedelbart. Jag orkar ju knappt gå kilometern till utegymmet i fråga. Nu är jag där igen med "bra ideer" om att påskynda tillfrisknandet. Nej inget gym. Alls. Sa kuratorn. Såklart. För det här går ju inte att jobba sig ur och vara effektiv...

Svar: Nä, det verkar inte som att det går att jobba sig ur. Vi får satsa på att göra alla dom sakerna som inte förlänger sjukdomen i alla fall. Som att ta hand om oss utifrån vad just vi behöver och att se till grundläggande behov. För någon kanske styrketräning funkar, men inte för dig så skit i det helt. Det funkar inte för mig heller. Har provat x antal gånger och blivit så himla dålig dagen efter och flera dagar ibland beroende på hur hårt jag gick ut... Men man lär sig.Kram!
Fröken Duktig

Anonym
2016-05-21 @ 10:06:31

Jag tycker du e fantastisk! Bara att existera när man mår dåligt är ett tufft jobb. Märker själv att folk inte förstår vad det innebär att ha utmattningssyndrom. Har mött flera av mina arbetskamrater som säger " jag e själv utbränd för det är så stressigt" men de har inte en susning om verkligheten. När jag ibland berättar om oförmågan att laga en måltid, att inte hitta värmereglaget i bilen som jag haft i många år, att inte hitta hem, att inte kunna prata för orden fastnar i skallen, att inte ha ork ens att gå på toaletten - då blir det ibland ganska tyst... Just nu är jag inne i en mycket tuff period- jag jobbar 75% men det är knappt vad jag orkar med. Arbetsgivaren bråkar om att jag inte orkar jobba mer än 6 timmar per dag och hävdar att det inte gäller utan att man inte får överskrida veckoarbetstiden på 30 timmar. Lägger schema med 7 arbetsdagar i sträck och 5 helgers arbete i rad. Jag ORKAR INTE BRÅKA längre. Har pratat med facket som är på min sida. Fick läkaren att skriva att arbetsdagen ska vara max 6 timmar men jag fattar inte att det ska vara så svårt. Borde inte målet vara att jag ska må bra och orka istället för att kanske bli heltidssjukskriven igen? Ska byta tjänst i september men det är några månader kvar och jag vet inte om jag klarar det här. Har snart varit sjukskriven ett år så tiden hos försäkringskassan börjar också rinna ut. Är slut slut slut. Hjälp...😞

Svar: Åh, tack snälla du! Nä, det är nog svårt för andra att förstå. På samma sätt som att det är svårt för mig att förstå hur andra människor, med andra diagnoser mår.
Mewn herregud. Du måste stå på dig och inte arbeta på det sättet arbetsgivaren vill. Det kommer inte att gynna dig. Tiden hos försäkringskassan rinner inte ut. Det finns ju ingen bortre gräns nu. Om du behöver vara sjukskriven på hel- eller deltid får din läkare skriva ett bra sjukintyg. Försök orka stå på dig om du behöver. Ta hjälp av läkaren om hen är bra. annars byt läkare. Hoppas att det går bra för dig!
Fröken Duktig

Caroline
2016-05-22 @ 11:32:31
URL: http://standardnina.blogspot.se

Så många bra insikter du kommit fram till!

Det är en lång resa, detta med att hitta sitt riktiga jag. Är man någonsin klar?
Vi som blivit utmattade har på ett ganska brutalt sätt "tvingats" ta tag i detta, både djupare och snabbare än andra. En slags "crash course" i självkännedom. Sjukdomen markerade och sa "Gör om och gör rätt! Ditt sätt funkar inte för dig!".

Svar: Så sant. Det funkade inte och nu letar vi efter ett nytt sätt att leva. Ett mer hållbart sätt.
Fröken Duktig

Monica
2016-05-22 @ 20:34:41

Hej!
Jag vill bara tacka dig för din blogg. Jag har läst igenom mycket av det du skrivit och känner igen mig så otroligt mycket. Denna berg-o-dalbana i måendet och ork. Känslan att andra inte ska tro på att man mår dåligt. Och mycket mer.....
Jag gick in i väggen första gången för 10år sedan och hade då väldigt bråttom med att komma ut i arbete igen. Skämdes så över att vara sjukskriven. (var ändå sjukskriven i ett år och arbetstränade i ett år) Jag har inte kunnat återvända till mitt jobb inom vården utan har försökt mig på andra arbetsplatser och börjat om igen och igen och varje gång "gett järnet". Och varit sjukskriven emellanåt. För ett drygt år sedan gick jag så in i väggen igen. Och den här gången känner jag att jag inte orkar komma igen. Det finns absolut ingen ork eller kraft mer." Ballongen har spruckit och den går inte att blåsa upp igen"
Tack för att du sätter ord på känslorna så bra.
Lycka till med din kamp.
Kram Monica

Svar: Åh, låt det ta den tid du behöver den här gången. Ta hand om dig!Kram
Fröken Duktig

Anna
2016-05-23 @ 16:49:37

Riktiga vänner kommer älska dig precis lika mycket när du slutat vara duktig. De tycker nämligen att du är fantastisk för att du är du och för dem är duktigheten helt ovidkommande. Kram!

Svar: Tack Anna för dom fina orden!Kram
Fröken Duktig

Lena
2016-05-23 @ 18:52:26

Tack för tankar och hjälp på vägen. Insikten om att även jag gör allt för att vara så duktig på "att vara duktig på att bli friskare", träffade mig som ett knytnävsslag rätt i magen. Hur långt kan jag pressa och testa mig i min önskan om att visa, både andra och mig själv, att jag minsann kan "komma tillbaka"? Ända in i väggen, är jag rädd! Tack för insikten. Jag ska vårda den väl och påminna mig själv när jag är på väg åt fel håll.

Svar: Ja, vi behöver påminna oss själva och varandra om det här då och då. Jag försöker i perioder också på alla sätt hitta metoder och utvägar...
Fröken Duktig

Eva Svärd
2016-05-23 @ 19:40:23
URL: http://www.evasvard.com

Jag tänker att livet inte kan bli sämre än förr. Som vår dotter säger "mamma de här åren när du varit sjuk är ändå på något sätt de bästa" Ja lite så är det nog.
Kram

Svar: Oj, jag känner att de varit de värsta i mitt liv. Ångesten, paniken, meningslösheten, den totala tröttheten. Inget känns roligt eller viktigt. Vill inget, orkar inget... Jag kanske är dålig på att se det som varit bra? Vad är det du upplever har varit bra? Och din dotter, vad har hon upplevt varit bra? Mina barn känner nog inte alls så. En frånvarande mamma som inte orkar lyssna eller delta utan mest ligger på soffan...Kram
Fröken Duktig

Helena
2016-05-24 @ 20:29:29
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Känner så väl igen det där med att inte orka ha roligt p g a tröttheten, den där extrema tröttheten har nu lagt sig för min del, mår nu lite bättre. Det är heller inte lätt att hitta på nåt kul om man känner sig nedstämd som jag gjorde ett tag, då vill man ju ingenting direkt, ingen ork heller. Sen min acceptans kom så har allt blivit så mycket lättare, deppigheten släppte också helt, så skönt. Det här med planerad vila har man fått lära sig :), det fanns inte i min värld tidigare :), det är mycket man fått lära sig under denna tid med utmattning, men förhoppningsvis kommer vi må så mycket bättre med den nya livsformen till slut. Kram

Svar: Så roligt att läsa att det går bättre för sig. Du är verkligen värd det.Kram!
Fröken Duktig

Anonym
2016-05-25 @ 09:06:16

Det är så svårt att veta vad man blir bättre av på lång sikt. Ständiga bakslag. Men jag känner just nu att jag kommit ett steg uppåt. Efter två år med utmattningssyndrom kan jag ibland räkna enklare huvudräkning, vilket tidigare var min starka sida. Men sista åren har siffrorna bara snurrat i huvudet. Jag har alltid gillat korsord, det börjar jag också kunna igen. Så någonting har hänt i rätt riktning.

Svar: Ja, det är oberäkneligt liksom. Jag har också blivit mentalt bättre. Lite mindre nedstämd och mer fokus när jag läser. Räkna är svårt som attans fortfarande. Räknar på fingrarna... Men tröttheten fortsätter att hålla sig fast...
Fröken Duktig

Eva Svärd
2016-05-27 @ 10:42:14
URL: http://www.evasvard.com

Kanske uttryckte mig enkelt. Har legat i dagar i fosterställning och gråtit som någon dött. Haft ångest och skrikit mig hes. Bältros, minnesförlust, ledbesvär, känselbortfall i fötter och mycket mer. Det jag menar att jag nu efter två år som sjukskriven OCH med bara vila. Inget annat än vila. Psykologen har varit tydlig med det. Inte ska "bara" åka på den festen eller den middagen. Jag har avskala mig från vänner och släkt. Inte varit med när släkten firat barnens födelsedagar, låst in mig i sovrummet annars har barn och man åkt till mormor och släkten har kommit dit. Idag vilar jag på dagarna så att jag orkar lyssna på barnen när de vill berätta något. Tänket på att vila innan sonen kommer från skolan. Det dottern menar är nog att när jag är glad och pigg är det en sida som hon inte sett hos mig tidigare. Hon är 21 år och säger att hon inte minS mig som frisk. Hon kan se att det livet före jag kraschade inte var ett liv som gjorde någon lycklig. Det jag menar med att livet inte lan bli sämre än förr är att det var ju det livet som gjorde mig svårt sjuk. Jag vill hitta en Eva som kan leva ett bra liv och framför allt ett hållbart liv. Ett liv som jag vill och orkar leva framöver. Med glädje och skratt. Inte stress och irritation. Kramar i massor!

Svar: Jag menade verkligen inte att du haft en lätt sjukdom utan mer hur har du gjort för att hitta ljusglimtarna i eländet. Men nu förstår jag hur du menade. De sjuka åren har inte varit de bästa utan den tid som börjar nu när du börjar orka lite igen. Och du har rätt i att livet inte kaan bli sämre än innan sjukdomen eftersom man inte varken kan eller vill tillbaka dit. Det var ju uppenbarligen helt ohållbart. Vad härligt att få höra dotterna säga så. Vi ska bli friska och glada igen. Kramar till dig med!
Fröken Duktig

Eva Svärd
2016-05-27 @ 12:21:16
URL: http://www.evasvard.com

Fina du, tog det inte alls som om du menade att jag haft det enkelt, inte på något sätt. En annan sak som jag försökt att med är att på inst och i min blogg skriva precis som det är MEN inte bittert. Har försökt ärligt beskriva men med hopp. Inte alltid lätt och ibland har jag därför låtit bli att skriva. Har bestämt mig för att inte vara bitter utan försöka hitta positiva saker. Under lång tid skrev jag i en bok varje kväll, tre positiva saker som jag upplevt om dagen. Ibland skrev jag bara dagens datum för jag ville inte krysta fram något. Ibland stod det att jag duschat, vilket absolut inte var någon självklarhet när jag var som sjukast. Förtydligande, jag tycker inte på något sött att du skriver bittert. Vill bara förmedla min tanke om mitt egna skrivande. Idag funderar jag varje dag på morgonen, något jag kallar fokustimmen, skriver om det i bloggen, funderar på hur jag vill ha dagen och skriver det i en app, tittar på det under dagen och sammanfattar både i tanke och skrift på kvällen. Skrivandet har även alltid varit för min egen skull, sedan att andra läser och uppskattar mina ord har bara varit en go känsla. Klart vi kommer bli friska, det tar bara lite tid som med alla svåra sjukdomar. Kram

Felicia
2017-08-28 @ 20:31:41

Detta är första gången jag aktivit letat upp en blogg kring dessa ämnen sedan jag själv rasade totalt (för snart 6 månader sedan).
Har börjat inse att det livet jag hade, den jag var är förbi. Vet inte vem jag kommer bli, för känner ju bara till den personen som gjort allt och litet till för varenda en som dragit i en, men inte gjort något för min egen skull. Blir rörd och ledsen av det du skriver, det träffar rakt in i hjärtat. Rakt in i min slitna själ. Inser nu att jag låtit andra slita och dra i mig i ca 10 år (är 23 år gammal nu). Har haft tider i livet som varit otroligt tunga, men ingen tid som har varit som denna. Att vara så otroligt trött hela tiden, så menatlt trött. Saknar ganska ofta den jag var, den som klarade av allt. Får samtidigt dåligt samvete för att jag saknar den personen, för den personen tog inte hand om sig själv. Men jag klarade iallafall av saker, vilket jag inte gör nu. Så fort jag känner lite energi och råkar anstränga mig lite för mycket blir det totalt pannkaka.
Kommer forsätta läsa din blogg, följa din resa och förhoppningsvis så småningom få tillbaka min energi.

Kram!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0