Att acceptera en ny livsstil

Äntligen lite andrum. Jag gjorde nog det klassiska misstaget förra helgen. Igen. Kände mig lite bättre och gjorde för mycket. Vilade för lite. Kände på promenaden på måndagen att det höll på att bli fel. Den där känslan som jag är så välbekant med kom krypande. Och mycket riktigt, på tisdagen orkade jag ingenting. Igen. Det blev till att ligga på soffan fyra dagar i rad. Så jäkla dålig igen och igen och igen. Duscha, laga mat och bara hålla på att svimma av. På lördagen kunde jag varva soffliggandet med att gå ut och vara på tomten men fick tacka nej till en inbjudan till nära vänner. Grillning stod på programmet, men jag orkade inte. På söndagen blev jag människa igen och orkade fixa lite ute och gå och fika hos svärmor eftersom det var morsdag. Vi bor grannar och vi gick dit som vi var. Inget fix. Bara att traska över och få äta gott fikabröd. En timme. Alldeles lagom social aktivitet. Igår tog jag med mig mobilen och fotade lite ute på tomten. Skönt att bara få gå omkring och hitta vackra ställen att fästa blicken på.
 
Jag undrar ju om det är så livet ska vara nu? Måste jag acceptera den här nya livsstilen är är den tillfällig? Att minsta lilla aktivitet, som att hänga en tvätt, laga mat, ta en kort promenad, blogga en stund eller laga mat måste följas av vila för att jag ska hålla balansen. För att hålla hjärntrötthet och fysisk trötthet i schack. Att varje större aktivitet, som att åka bort, se några av barnens matcher, umgås med folk eller försöka att ta en långpromenad leder till svacka, ofta i flera dagar. Att jag måste tänka igenom noga om det är värt det innan jag gör det. Att varje riktigt stor aktivitet, som att åka på en cup, kan ta flera veckor att återhämta sig ifrån. Det betyder att det måste vara riktigt viktigt för att det ska vara värt att göra det. Sen kommer det tillfällen när jag orkar. När svackan uteblir, men jag vet aldrig innan när det ska bli så. Det är alltid en chansning.
 
Min taktik nu är i alla fall att gilla läget. Låta allt gå långsamt. Mitt tempo är medvetet lågt. Gå sakta, greja med saker sakta. Bara utsätta mig för ljud i den mån jag måste. Bara utsätta mig för röriga miljöer korta stunder. Bara göra mina uppgifter hemma i egen takt och efter egen förmåga. Välja och välja bort. Utan dåligt samvete. Vila mycket och ofta. Pausa mitt i saker. (Som att skriva på samma blogginlägg i tre dagar, eller dammsuga ett rum om dagen...) Bara sitta och göra ingenting flera gånger varje dag. Sitta och "tomglo" som jag brukar tänka att jag gör, är något bra faktiskt. Både mindfulness och avslappning i ett. Testa du också. Bara sätt dig rätt upp och ner och stirra framför dig en kvart då och då. Du kan ju sitta varsomhelst, men nån slags utsikt är ju aldrig fel. Det är det jag ska göra nu i alla fall.
Kram på er!

Min tankebok - en hjälp på vägen

 
I den här boken sparar jag på idéer och tankar. Idéer om hur jag ska bära mig åt för att må bättre. För att så småningom bli frisk. Idéer om hur jag ska agera i olika situationer. Tankar av sådan karaktär att de inte kan få vara med i bloggen. Som jag bara måste få skriva ner, men som inte lämpar sig för läsning av andra. Vissa idéer är lysande och har hjälpt mig mycket under de år jag varit sjuk, medan andra har visat sig vara rent av förkastliga. Ofta ser jag direkt när jag har plitat ner några rader om det värt att fortsätta framåt i tanken eller om den bör släppas direkt. Ibland måste jag bearbeta tankarna och idéerna på ett eller annat sätt innan jag vet om de kommer att bli hjälpsamma för mig. Många idéer kommer ifrån andra genom samtal eller texter någon skrivit och vissa är i grunden mina egna. Det brukar aldrig fungera att bara ta någon annans idé rakt av. När jag börjar sätta ord på det jag har hört eller läst börjar det nästan alltid att dra iväg åt något håll. Åt något eget. En variant som jag tror mer på än den ursprungliga.
 
Det finns kanske några som tror att jag inte gör något för att bli frisk. Att jag bara är hemma och slappar och liksom väntar på bättre tider. Ingenting stämmer sämre faktiskt. Jag funderar, läser och provar mig fram i den mån orken räcker till. Jag söker lösningar och testar metoder. Samtidigt försöker jag att hålla hårt i grundläggande saker som god sömn, bra mat, promenader, planerad vila mellan aktiviteter och så något roligt ibland, på läkarens inrådan. (Det roliga är svårast att få till eftersom jag blir så jädra trött hela tiden. Jag kan ju äta och promenera på beställning, men att ha roligt på beställning är betydligt svårare när jag inte känner mig glad. Men snart måste det bli bättre med det, hoppas jag.) Jag går regelbundet i psykoterapi för att få syn på och förändra de invanda gamla mönster som gjorde mig sjuk för snart tre år sedan och som jag arbetat in under ett helt liv. Men det är tydligen svårt att lära gamla hundar sitta. Det kräver uppenbarligen både tålamod och hårt arbete att förändras utan att tappa bort sig själv på vägen.
 
Att acceptera hur det är just nu och att inse att det aldrig kommer att bli som förr igen är på sätt och vis en sorg. För vem är jag nu när jag sakta men säker skalar bort de karaktärsdrag som jag tidigare identifierat mig med, men som gjorde mig både utmattad och deprimerad? Jag försöker landa i tanken att livet inte kommer att bli sämre än förr, när jag väl blir frisk, men annorlunda kommer det helt säkert att bli.
 
Fröken Duktig är borta för alltid. Hon som var effektiv och snabb, hon som sa ja till det mesta, hon som alltid hade bråttom vidare, som alltid var på väg. Hon som inte ville visa sig svag eller okunnig. Hon som hade en orubblig karaktär och bara kunde nöja sig med att ha gjort sitt allra, allra bästa. Hon som bara dög när hon presterade. I sina egna ögon alltså. Den människa som håller på att växa fram i hennes ställe känner jag inte så väl ännu. Men jag tror att hon är snäll, lugn, accepterande och hjälpsam. Mot andra såklart, men också mot sig själv. Hon kommer nog att våga säga nej till saker även om det blir obekvämt för andra ibland. Hon kommer också att våga visa sig svag och behöva be om hjälp ibland. Hon behöver inte tävla mot sig själv eller andra. Hon duger ändå. Det är nytt och något hon måste påminna sig själv om dagligen. Hon är något förvirrad  och glömsk ibland och hon har släppt kontrollen på saker runt omkring och låtit andra ta över på många områden. Hon har tvingats acceptera att den förändringen var nödvändig för henne. Hon hoppas att både hon och hennes vänner ska respektera och tycka om den nya Malin. Hon som inte är så jäkla duktig längre. Hon som tar fram sin bok, tänder några ljus och skissar på idéer och tankar för att göra livet enklare att leva.
 
Kram på er därute!
 
 
 

Fortsätter vila mig i form...

Jag har varit trött mycket de senaste veckorna. Bara försökt ta mig igenom med huvudet ovanför ytan så att säga. Tankat energi. Levt efter schemat. Som Skalman. Förra veckan kände jag mig lite bättre två dagar men sen vände det tyvärr igen. Men det är ingen katastrof... Idag har jag äntligen svarat på lite kommentarer som ni skrivit. Har inte kunnat prioritera det på ett tag. Många blev bara korta svar men ni ska veta att jag uppskattar allas kommentarer ändå. Nu ska jag gå ut en stund.
Ta hand om er!
 
Bildresultat för vila skalman

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0