Att acceptera en ny livsstil

Äntligen lite andrum. Jag gjorde nog det klassiska misstaget förra helgen. Igen. Kände mig lite bättre och gjorde för mycket. Vilade för lite. Kände på promenaden på måndagen att det höll på att bli fel. Den där känslan som jag är så välbekant med kom krypande. Och mycket riktigt, på tisdagen orkade jag ingenting. Igen. Det blev till att ligga på soffan fyra dagar i rad. Så jäkla dålig igen och igen och igen. Duscha, laga mat och bara hålla på att svimma av. På lördagen kunde jag varva soffliggandet med att gå ut och vara på tomten men fick tacka nej till en inbjudan till nära vänner. Grillning stod på programmet, men jag orkade inte. På söndagen blev jag människa igen och orkade fixa lite ute och gå och fika hos svärmor eftersom det var morsdag. Vi bor grannar och vi gick dit som vi var. Inget fix. Bara att traska över och få äta gott fikabröd. En timme. Alldeles lagom social aktivitet. Igår tog jag med mig mobilen och fotade lite ute på tomten. Skönt att bara få gå omkring och hitta vackra ställen att fästa blicken på.
 
Jag undrar ju om det är så livet ska vara nu? Måste jag acceptera den här nya livsstilen är är den tillfällig? Att minsta lilla aktivitet, som att hänga en tvätt, laga mat, ta en kort promenad, blogga en stund eller laga mat måste följas av vila för att jag ska hålla balansen. För att hålla hjärntrötthet och fysisk trötthet i schack. Att varje större aktivitet, som att åka bort, se några av barnens matcher, umgås med folk eller försöka att ta en långpromenad leder till svacka, ofta i flera dagar. Att jag måste tänka igenom noga om det är värt det innan jag gör det. Att varje riktigt stor aktivitet, som att åka på en cup, kan ta flera veckor att återhämta sig ifrån. Det betyder att det måste vara riktigt viktigt för att det ska vara värt att göra det. Sen kommer det tillfällen när jag orkar. När svackan uteblir, men jag vet aldrig innan när det ska bli så. Det är alltid en chansning.
 
Min taktik nu är i alla fall att gilla läget. Låta allt gå långsamt. Mitt tempo är medvetet lågt. Gå sakta, greja med saker sakta. Bara utsätta mig för ljud i den mån jag måste. Bara utsätta mig för röriga miljöer korta stunder. Bara göra mina uppgifter hemma i egen takt och efter egen förmåga. Välja och välja bort. Utan dåligt samvete. Vila mycket och ofta. Pausa mitt i saker. (Som att skriva på samma blogginlägg i tre dagar, eller dammsuga ett rum om dagen...) Bara sitta och göra ingenting flera gånger varje dag. Sitta och "tomglo" som jag brukar tänka att jag gör, är något bra faktiskt. Både mindfulness och avslappning i ett. Testa du också. Bara sätt dig rätt upp och ner och stirra framför dig en kvart då och då. Du kan ju sitta varsomhelst, men nån slags utsikt är ju aldrig fel. Det är det jag ska göra nu i alla fall.
Kram på er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0