Bekräftelsebehov kan leda till utmattningssyndrom - tydligen...

Ett tecken på bekräftelsebehov är tydligen att man ofta är rädd för vad folk ska tycka och tänka om en. Att man känner att måste vara andra till lags för att få uppskattning. Att man har svårt att ta egna beslut utan att kolla noga så att de andra inblandade inte tycker att man gör något fel. Så att inte någon annan blir arg, ledsen eller besviken. Alla ska ju vara nöjda. Det är i sig en bekräftelse när andra verkar nöjda. 
 
Men alla människor har väl ett visst behov av att bli bekräftade antar jag? Ja, inte jag då förstås. Självklart inte! På samma sätt som att alla kan bli sjuka av stress. Utom jag såklart. Det händer ju inte mig. Trodde jag...
 
Jag tror faktiskt att ännu en insikt landade i mig under gårdagens stund hos psykoterapeuten. I alla fall var det första gången jag satte ord på insikten.
 
"Jag har tidigare haft ett starkt bekräftelsebehov och det tillsammans med en alltför hög arbetsbelastning är orsaken till min sjukdom."
 
Så! Nu sa jag det igen!
 
Jag har kommit på att jag har jagat bekräftelse inom alla tänkbara områden i alla år utan att tänka på det själv. Jag har sökt områden där jag kan bli duktig och sedan satsat relativt hårt på de områdena.
 
Som barn ville jag såklart vara duktig. I skolan, i fotbollslaget och så vidare. När jag begränsades av att jag faktiskt inte var så himla duktig på fotboll hittade jag en annan nisch att vara bra på istället, nämligen att ha en hög träningsmoral och vara en sån som var bra för laget. Aldrig missa en träning och alltid peppa andra och hålla ihop gruppen, var självpåtagna uppgifter som jag blev riktigt bra på. (Vinna träningsligan, känna sig omtyckt = bekräftelse.) 
 
I skolan var jag halvduktig och lade väldigt mycket tid på mina studier för att gå ut med bra betyg. Jag skulle aldrig ha tillåtit mig själv något annat. (Höga betyg = bekräftelse)
 
Under högstadietiden kallade vissa mig lite skämtsamt för "PsykologMalin" eftersom jag gärna lyssnade på andras problem och försökte hjälpa så gott det gick. (Jag kände mig behövd och duktig som tog mitt ansvar för människor runt omkring mig = bekräftelse.)
 
På jobbet antog jag en roll där jag gärna tog på mig uppgifter och jag ville göra ett bra jobb. Ville visa att mina medarbetare, mina elever och deras föräldrar kunde lita på att jag skulle göra mitt bästa. Jag fick bekräftelse genom att bli rådfrågad av andra, genom att få uppskattning från elever och mail från nöjda föräldrar. Och det var så otroligt jobbigt när jag fick kritik av föräldrar, trots att jag visste att jag gjort mitt bästa med de kunskaper och de resurser jag haft till förfogande. Jag kände mig så otroligt misslyckad och undrade "Vad ska de tycka nu?" "Vad ska de säga till andra om mig?" Jag kunde inte släppa tanken på att jag inte varit duktig nog. Det malde i huvudet nätterna igenom.
 
Jag upptäckte också att jag ständigt fick bekräftelse för att jag var så "duktig" på att äta rätt, vara smal och träna mycket. "Åh vad duktig du är som äter så nyttigt." Då kunde jag ju sällan äta särskilt onyttigt eftersom det skulle leda till fysiskt förfall och duktighetskänslan skulle vara som bortblåst.
 
Att träna gav en slags självbekräftelse. Jag såg ju mina framsteg tydligt på klockan och varje gång jag förbättrade mina tider kände jag mig duktig. Oavsett om andra visste om det eller inte så var tiden en klockren bekräftelse.
 
Utan att fatta det själv har jag nog som sagt jagat bekräftelse i olika former i hela mitt liv. Och för att fortsätta få den där bekräftelsen måste man ju ständigt förbättras. Om utvecklingen stannar av kommer ju ingen bekräftelse i form av nöjda föräldrar, bättre löptider eller färre kilon på kroppen. För då har ju omgivningen vant sig (och jag själv förstås) vid en prestationsnivå och att göra det man alltid gjort framkallar ju inga hurrarop direkt. Eller hur?
 
Så summan av kardemumman är alltså att jag nu har förstått att jag har haft ett starkt bekräftelsebehov även om det inte varit i form av att jaga likes på Facebook eller att jag velat att folk ska säga att de tycker om mig. (Då blir jag bara generad...) Jag har bara velat visa att jag är att lita på, att jag ställer upp, att jag är duktig på några olika områden och att jag är snäll och vill hjälpa andra så att de mår bra och är glada. Bara det att det blev lite för mycket... Någon som känner igen sig månntro?
Anna W
2016-03-31 @ 11:30:51

Herregud ja! Bekräftelsebehovet är min största vän och fiende. Har alltid sökt bekräftelse genom prestation, känt att jag måste prestera (på olika sätt) för att duga. Det drev mig såklart rakt in i väggen. Det är en viktig insikt du gjort!

Svar: Och du med verkar det som. :)
Fröken Duktig

Aaa
2016-03-31 @ 13:08:50
URL: http://timeoftiger.se

Bra analys! Jag har numera ganska bra självkänsla, läs bättre än när jag var yngre. Men självkänsla är en färskvara. När jag är lite nere kan jag fastna i någonting negativt och rentav inbilla mig att folk tycker illa om mig. Och när jag är i balans så tål jag t om kritik med en klackspark. Ingen kan ju vara perfekt hela tiden.

Svar: Nä och det är ju bra att kunna acceptera att man inte är perfekt hela tiden. Det är ju svårt i sig.
Fröken Duktig

Ingela
2016-03-31 @ 13:53:57

Ja verkligen, tydligen. Och in i väggen än en gång bar det utan att jag fattade hur jag drev mig själv. Jag hade sett mönstren men när jag gled ner i gamla hjulspår, kände mig frisk, duktig, kapabel, nån att lita på som fixar alla problem och stöttar alla, precis som ni andra.
Då tog bekräftelsebehovet över och jag fick tunnelseende. Roligt var det också!! Att det funkade att jag var tillbaka. Nu funderar jag mycket på hur jag kan göra saker annorlunda. När spårade jag ur? Vilka känslor, tankar och beteenden måste jag vara på min vakt emot? Vem är jag när jag slutar bry mig om andra på det här sättet?
Oj 😮 jag ligger risigt till och har en bra bit kvar på den här vägen....

Svar: Ett tips är ju som någon ovan skrev att gå i terapi om du inte redan gör det. Vem är jag frågan är svår att reda ut och du kanske behöver hjälp med det.
Nu måste du lova att ta hand om dig själv den här gången. Bli frisk och inte falla tillbaka igen. Proritera annorlunda och allt det där som jag inte helller klarar än. Men vi är väl på väg. Eller hur?
Fröken Duktig

Helena
2016-03-31 @ 14:13:14
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Ja det kanske är så, jag har väl inte egentligen tänkt på det där med bekräftelse, bara det att jag alltid älskat mina arbeten jag haft, har ju alltid velat göra ett bra jobb. Sen har man som sagt brytt sig mycket om andra människor och satt sig själv sist i ledet, alltid ställt upp, ändrat sina egna planer för andras. Men jag brukar säga till folk att jag är född sån, jag har väldigt svårt för ego människor, det har aldrig varit min grej att vara egotrippad. Det är väldigt svårt att ändra sig på den punkten. Det är svårt att sätta sig själv i första hand, jag har fortfarande problem med det. Jag gillar att bry mig om andra människor. Det är liksom jag på nåt vis. Ha en fortsatt trevlig kväll. :)

Svar: Ja, jag har också älskat arbetet och tyckt om att hjälpa så jag förstår precis hur du menar. Det känns nästan skamligt att sätta sig först. Men vi får öva på det du och jag. Eller hur? Kram
Fröken Duktig

Anonym
2016-03-31 @ 14:19:32

Jo. Men. Vill inte alla bli bekräftade? Är det inte "normalt"? Redan när vi är små barn vill vi bli bekräftade av våra föräldrar. Det är väl om vi inte blir bekräftade som det kanske kan "gå snett"?

Jag tänker att vårt mänskliga behov av bekräftelse är viktig kunskap att medvetengöra. Vi behöver bekräftelse för att må bra. Men vi kanske inte ska söka efter den överallt. Jag tror en del av hemligheten ligger i att hitta bekräftelsen i sig själv också; att jag duger precis som jag är. Det jobbar jag med, som ett mantra. Jag duger precis som jag är. Och det är okej om inte alla tycker om mig. Huvudsaken är att min familj tycker om mig.

Tack för dina reflektioner som också får mig att reflektera!
Kram <3

Svar: Problemet är väl kanske när man bygger sin självkänsla på bekräftelse. Att man inte kan duga som man är inför sig själv och andra utan bekräftelsen. Så jag tänker precis som du att man måste hitta den inom sig och inse att man duger utan prestation. Kram
Fröken Duktig

Lotta
2016-03-31 @ 14:44:50

100% igenkänning på det! Föräldrar som inte såg mig när jag liten. Slet ut mig i skolan, men dög ändå inte åt mig själv. Varit duktig flicka hela livet, och vad har det gett mig? En lång sjukskrivning och utslitning. Jag tror man måste försöka lära sig själv att man duger som man är och älska sig själv som man är, u t a n att prestera nåt. Vi duger! Kram!

Lagad :-)
2016-03-31 @ 20:00:58

Det var nästan som att läsa mina egna ord! Oj vad jag kände igen mig! Och vart har det lett? Insåg för en tid sedan att jag redan som 17 åring (är idag över 30) fick diagnos utmattningssyndrom av BUP... man ska vara rädd om sig och vi får försöka jobba på att känna oss värdefulla utan bekräftelse från alla håll. Sköst om dig Malin! Kram!

Svar: Åh hej! Hur är det med dig nu? Hoppas att du mår bra. ☺ Ja tänk att man kan bli sjuk av stress redan som tonåring. Det är ju hemskt. Sköt om dig du med!
Fröken Duktig

bylittlenea.blogg.se
2016-04-02 @ 13:15:12
URL: http://bylittlenea.blogg.se/

Ja, handen upp! Jag känner också igen mig. Att vilja göra bra ifrån sig och få andras godkännande. Även om jag säger skitsamma så känner jag inte så på riktigt. Jag vill att alla ska vara ok med allt jag gör. En omöjlighet ju...

Lagad :-)
2016-04-02 @ 22:46:25

Jag mår faktiskt helt ok. Har en del gamla spöken som ploppar upp ibland men jag fixar de. Kämpar mest med äldsta och utan nätverk är det tungt! Men som alla andra kämpar vi vidare :-) tycker du gjort många och kloka insikter. Fortsätter följa dig och önskar dig all lycka till på vägen till tillfrisknande. Kram!

Svar: Vad roligt att höra. Ja, det måste vara riktigt svårt att inte ha ett nätverk omkring sig. Tack för att du läser. Kram
Fröken Duktig

Anna S
2016-04-03 @ 21:07:45

Tusen tack för ditt inlägg! Jag är själv sjukskriven för tillfället med utmattningssyndrom och du sätter fingret på det här med bekräftelsebehov och rädsla för att göra fel. Jag vet bara inte hur man gör annorlunda. Hur ställer man om sin hjärna? Någon som har tips?

Tack för ett en bra blogg <3


Svar: Tack för att du läser!😊
Fröken Duktig

Anonym
2016-04-04 @ 09:36:27

Hej alla fina tjejer! Jag har också varit "nere för räkning" två gånger, 2009 och 2013, och båda gångerna har det tagit ca 1,5 år med antidepressiva och vila, meditation, mindfullness och rannsakning innan jag har kunnat komma igång med studier och senare jobb. Nu jobbar jag 80% som läkare och ska gå upp till heltid snart. Vad som gett mig allra mest för min läkning har varit psykodynamisk terapi där jag gick under 2 år. Det gjorde att jag förstod varför jag är som jag är, vilka drivkrafter som gjort att jag pressat mig så till den grad att jag två gånger gått in i väggen och inte minst fått insikter i svaga och starka sidor av mig själv. På det sättet har jag börjat kunna ta hand om mig på ett hälsosammare sätt. Förhoppningsvis klarar jag mig från utmattning igen... Kramar till alla er kämpar!

Svar: Jag går också i terapi. Psykoterapi. Är det samma sak som psykodynamisk terapi eller vad är det för skillnad? Har googlat utan att bli klokare alls...
Fröken Duktig

Emmy
2016-04-04 @ 10:58:10

Jag skulle som ovanstående skrivare också starkt rekommendera terapi. Jag har gått i interpersonell terapi, ITP, och där fått en kartläggning över hur jag blivit den jag var; med dålig självkänsla och en tro på att jag bara dög om jag presterade och var vacker. Mina spår gick ganska långt tillbaka i barndomen och jag hade haft noll chans att förstå och kunna förändra mina beteenden utan utomstående professionell hjälp.

Jag fick där se dels att jag hade en uppfattning om mig själv som totalt värdelös och dels att jag var extremt självförsörjande, dvs inte kunde be om hjälp eller visa mig svag. Att se och bryta dessa mönster är för mig helt avgörande för tillfrisknande. Nu är jag inte frisk än efter åtta månader men utan terapin tror varesig jag eller min kurator att jag hade överlevt.

Svar: Vad bra att du hittat nåt som funkar för dig. Jag går också i terapi och det är jättebra. Kram
Fröken Duktig

Sanna
2016-04-04 @ 18:23:05

Känns som om du skriver om mig... Efter tre månader heltids- och åtta månader som halvtidssjukskriven så har jag väl äntligen erkänt för mig själv att jag måste försöka sluta att känna att jag måste vara duktig och att alla ska tycka om mig. Inser att det är den stora boven i mitt mående. Men det är inte lätt när det pågått i över 40 år...

Svar: Nä det är inte lätt. Vi får öva du och jag...
Fröken Duktig

Wilma Öqvist
2016-04-05 @ 16:42:28
URL: http://nouw.com/wilmaelisabet

Ser att våra bloggar liknar varandra. Jag har också en blogg om depression men även dermatillomani. Du kanske förstår det med att man vill sprida detta till alla, för att folk vill känna sig ensam. Om du känner att du vill sprida min blogg (kan absolut sprida din också) skulle det vara en ära. Kolla gärna in min blogg. Hör gärna av dig med en kommentar eller på mail!
Hoppas att det blir bättre, tror på dig!

Thomas
2016-04-06 @ 01:45:12
URL: http://livetsuger.nu

Vill bara tacka för en fantastisk blogg och du är anledningen att jag nu också tagit steget till att blogga om min psykiska ohälsa. Känns så skönt att få skriva av sig. Om någon orkar läsa så är ni välkomna.
Kram

Svar: Vad roligt att höra. Att skriva löser många knutar. Ska in och läsa din blogg vid tillfälle.Kram
Fröken Duktig

A
2016-04-11 @ 21:32:36
URL: http://annmi.blogg.se

O ja, bekräftelsebehov känner jag igen mig i allt för väl!! Det är nog inte det ensamt som fått mig att må så dåligt, men det är helt klart en stor del i det!
Kram!

Svar: Nä orsakerna är nog många. Men dom samspelar kanske?
Fröken Duktig

Terese A
2016-04-14 @ 07:23:14

Oj oj jag känner igen mig i stort sett allt du skriver. Jag har dock inte tänkt på, eller förstått, att det handlade om mitt bekräftelsebehov. Inte förren din text här och nu fick mig att begripa det. Jag var precis likadan på jobbet, med träningen och kosten, var alltid duktig i skolan, alltid funnits där och låtit vänner prata av sig sina problem hos mig, ställt upp i nästan alla lägen för vännerna och jobbet. Kraschade för snart 3 år sedan och är sjukskriven sen dess. Arbetstränar på halvtid nu. Men vägen tillbaka är lång! Tack för att du skriver denna blogg. Jag slipper känna mig ensam för utbrändhet skapar verkligen ensamhet för den som är sjuk, trots att man har familj och vänner. Men de kommer aldrig riktigt förstå om inte de också varit sjuka.

Svar: Kram till dig!
Fröken Duktig

Siv klamborn
2016-05-11 @ 19:30:33

Tack för din blogg den hjälper mig att förstå var jag hamnat. Barndomen o livets ryggsäck lever vi alltid med,att förstå intellektuellt är en sak men känslomässigt är det svårt att förklara. Trodde att jag lärt mig då jag rasade för 17 år sedan och för ett år sedan rasade jag rakt ner i svarta hålet,sjukskriven sedan 1år tillbaka med antidepressiva mediciner och samtal.bra att vi som drabbats kan kommunicera. Kram och Carpe diem dvs fånga dagen.

Svar: Tack för att du läser.Kram!
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0