Bekräftelsebehov kan leda till utmattningssyndrom - tydligen...

Ett tecken på bekräftelsebehov är tydligen att man ofta är rädd för vad folk ska tycka och tänka om en. Att man känner att måste vara andra till lags för att få uppskattning. Att man har svårt att ta egna beslut utan att kolla noga så att de andra inblandade inte tycker att man gör något fel. Så att inte någon annan blir arg, ledsen eller besviken. Alla ska ju vara nöjda. Det är i sig en bekräftelse när andra verkar nöjda. 
 
Men alla människor har väl ett visst behov av att bli bekräftade antar jag? Ja, inte jag då förstås. Självklart inte! På samma sätt som att alla kan bli sjuka av stress. Utom jag såklart. Det händer ju inte mig. Trodde jag...
 
Jag tror faktiskt att ännu en insikt landade i mig under gårdagens stund hos psykoterapeuten. I alla fall var det första gången jag satte ord på insikten.
 
"Jag har tidigare haft ett starkt bekräftelsebehov och det tillsammans med en alltför hög arbetsbelastning är orsaken till min sjukdom."
 
Så! Nu sa jag det igen!
 
Jag har kommit på att jag har jagat bekräftelse inom alla tänkbara områden i alla år utan att tänka på det själv. Jag har sökt områden där jag kan bli duktig och sedan satsat relativt hårt på de områdena.
 
Som barn ville jag såklart vara duktig. I skolan, i fotbollslaget och så vidare. När jag begränsades av att jag faktiskt inte var så himla duktig på fotboll hittade jag en annan nisch att vara bra på istället, nämligen att ha en hög träningsmoral och vara en sån som var bra för laget. Aldrig missa en träning och alltid peppa andra och hålla ihop gruppen, var självpåtagna uppgifter som jag blev riktigt bra på. (Vinna träningsligan, känna sig omtyckt = bekräftelse.) 
 
I skolan var jag halvduktig och lade väldigt mycket tid på mina studier för att gå ut med bra betyg. Jag skulle aldrig ha tillåtit mig själv något annat. (Höga betyg = bekräftelse)
 
Under högstadietiden kallade vissa mig lite skämtsamt för "PsykologMalin" eftersom jag gärna lyssnade på andras problem och försökte hjälpa så gott det gick. (Jag kände mig behövd och duktig som tog mitt ansvar för människor runt omkring mig = bekräftelse.)
 
På jobbet antog jag en roll där jag gärna tog på mig uppgifter och jag ville göra ett bra jobb. Ville visa att mina medarbetare, mina elever och deras föräldrar kunde lita på att jag skulle göra mitt bästa. Jag fick bekräftelse genom att bli rådfrågad av andra, genom att få uppskattning från elever och mail från nöjda föräldrar. Och det var så otroligt jobbigt när jag fick kritik av föräldrar, trots att jag visste att jag gjort mitt bästa med de kunskaper och de resurser jag haft till förfogande. Jag kände mig så otroligt misslyckad och undrade "Vad ska de tycka nu?" "Vad ska de säga till andra om mig?" Jag kunde inte släppa tanken på att jag inte varit duktig nog. Det malde i huvudet nätterna igenom.
 
Jag upptäckte också att jag ständigt fick bekräftelse för att jag var så "duktig" på att äta rätt, vara smal och träna mycket. "Åh vad duktig du är som äter så nyttigt." Då kunde jag ju sällan äta särskilt onyttigt eftersom det skulle leda till fysiskt förfall och duktighetskänslan skulle vara som bortblåst.
 
Att träna gav en slags självbekräftelse. Jag såg ju mina framsteg tydligt på klockan och varje gång jag förbättrade mina tider kände jag mig duktig. Oavsett om andra visste om det eller inte så var tiden en klockren bekräftelse.
 
Utan att fatta det själv har jag nog som sagt jagat bekräftelse i olika former i hela mitt liv. Och för att fortsätta få den där bekräftelsen måste man ju ständigt förbättras. Om utvecklingen stannar av kommer ju ingen bekräftelse i form av nöjda föräldrar, bättre löptider eller färre kilon på kroppen. För då har ju omgivningen vant sig (och jag själv förstås) vid en prestationsnivå och att göra det man alltid gjort framkallar ju inga hurrarop direkt. Eller hur?
 
Så summan av kardemumman är alltså att jag nu har förstått att jag har haft ett starkt bekräftelsebehov även om det inte varit i form av att jaga likes på Facebook eller att jag velat att folk ska säga att de tycker om mig. (Då blir jag bara generad...) Jag har bara velat visa att jag är att lita på, att jag ställer upp, att jag är duktig på några olika områden och att jag är snäll och vill hjälpa andra så att de mår bra och är glada. Bara det att det blev lite för mycket... Någon som känner igen sig månntro?

Så är det vardag igen

Påsken är över för den här gången. Barnen har påsklov så det innebär sovmorgon för mig med. Det är skönt. Ibland känns det som om jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Ofta är jag trött på kvällen och går nästan alltid och lägger mig vid nio. Läser en stund och somnar sedan tidigt. Sen vaknar jag tusen gånger med täcket dyngsurt av svett. Vänder och vrider på det. Byter till ett annat. Byter tillbaka. Ligger på handdukar. (Fortsätter undra vad det är för fel på mig...) Vid nio kliver jag upp. Tolv timmar i sängen är inget ovanligt alls för mig. Plus alla vilostunder under dagen både i sängen och på soffan. Sen innebär ju lov för barnen att de ska äta lunch hemma, ha kompisar här och att det blir stökigt överallt också. Lov är både bu och bä... Men sovmorgon, I like!
 
En typisk dag under påskhelgen ser ni på bilderna. Soffa och tidning, promenad på tysta vägar i vackert väder, maken grillar lunch och vi sitter i solen en stund och såklart vila på sängen. Och så lite tvätt och matlagning såklart. Men det är ju tråkigt att lägga upp bilder på sånt. Att handla inför påskhelgen var ett kapitel för sig och innebar ett rejält stresspåslag och kraftig ångest. Ica är som en myrstack när det närmar sig storhelg. Hur man än vänder sig är man fast i virrvarret och man vill fly därifrån när panikångesten kommer som ett brev på posten. Men jag kom ut helskinnad med varorna i behåll. När helgen väl började var den därför varmt välkommen. 
 
På påskaftonen var vi som vanligt hemma hos mina föräldrar och åt middag. Den här gången passade vi dessutom på att fira min faster som fyllt 80 år. Egentligen skulle hon firas med en riktig fest före jul, men då gick mormor bort precis i samma veva och festen blev inställd. Men nu blev det i alla fall av. Mat, dryck, tårta och sång. Mamma hade fixat femkamp till alla barnbarn, stora som små och dom hade jättekul. Hon är bra på att fixa min mamma. Det är jag väldigt tacksam för. Själv tittade jag på femkampen genom fönstret, med ett glas vin i handen. Det var inte så tokigt det heller. Mamma hade dessutom värmt upp uterummet på övervåningen och tänt ljus och gjort mysigt för att jag skulle kunna dra mig undan och vila när jag behövde. Och det behövdes vid ett par tillfällen. Men på det stora hela gick hela tillställningen bra trots att det var mycket folk och mycket ljud. Öronpropparna åkte i redan på vägen dit och satt sen som gjuten ända tills vi satt i bilen på väg hem. Risken finns väl att dom växer fast snart. ;)
 
Men nu är det som sagt vardag igen. Trots påsklov innebär det läxor för äldsta, hockeyträningar, psykologbesök och läkarbesök. Jag har ännu inte fått ordning på problemet med försäkringskassan och sjukskrivningen men hoppas att det ska lösa sig efter läkarbesöket på fredag, som jag har väntat på i flera månader. Men vi får väl se hur det blir med den saken. Just nu är jag i alla fall fortfarande utförsäkrad och har inte kommit in i systemet ännu, med allt vad de innebär. Så himla knäppt system det där, men nu ska jag inte stressa upp mig över det. Nu ska jag istället dricka kaffe och lyssna på en bok en stund.
Kram på er!

Att välja med hjärtat eller med hjärnan

Yes or noDet här med att välja är ett jäkla aber när man har utmattningssyndrom. Man tvingas göra så konstiga val numera. Som man aldrig kunde drömma om att man skulle göra förr. Och ibland lyckas man inte göra val alls trots att man borde. Man kan inte ens välja om man ska stanna eller gå. Om man ska äta broccoli eller blomkål. Kaka eller bulle. Ja eller nej... Man vill lämna över alla beslut till någon annan. Stora som små. Så att man slipper fundera. Eller så väljer man fel, medvetet eller omedvetet. Eller kanske av bara farten. Så be mig inte välja i onödan. Det tar så mycket kraft.
 
Jag fick en jättefin matservis efter min mormor när hon gick bort. Jag har inte orkat hjälpa till att städa ur lägenheten där hon och morfar bodde, men min syster har hjälpt till. För några veckor sedan kom hon hit med servisen fint nerpackad i lådor. Den blev stående innanför dörren i över två veckor. Kanske tre, jag vet inte... Jag har inte orkat packa upp den och inte heller vetat var jag skulle ställa den. Jag insåg att jag skulle bli tvungen att rensa i ett skåp för att få plats med den. Igår blev det av. Jag valde mellan att ta en kort promenad och att rensa ett skåp, för jag orkar inte båda sakerna.
 
Vissa dagar väljer jag om jag ska läsa en stund eller blogga lite. Ibland väljer jag om jag ska duscha eller plocka undan lite. När jag duschar väljer jag ofta om jag ska tvätta håret eller fila fötterna. Det är ibland för jobbigt att göra både och. En del dagar orkar jag mer och kan göra flera saker efter varandra. Då passar jag på att göra det. Ibland blir det också fel. Jag kommer liksom in i ett göra-flow och känner först när det är försent att jag har gjort för mycket.
 
Det är så lätt hänt att man säger ja av bara farten fast man borde ha sagt nej. Kanske för att man känner sig dum att backa från något man sagt att man ska göra. Trots att andra kan säga "Du ser trött ut, orkar du verkligen det här?" Så säger man att ja, det går nog bra, fast man anar eller till och med vet att det inte alls kommer att gå bra. Man kanske kommer att klara det, men man kommer absolut inte att må bra av att göra det. Kanske för att det är något man verkligen vill göra. Man kanske väljer med hjärtat istället för med hjärnan. Det brukar straffa sig  i alla fall. Jag har blivit bättre på det här, men jag måste avancera ytterligare tror jag. Senast igår gjorde jag mer än vad jag orkade. Sa ja när jag borde sagt nej.
 
Sense or sensibility - Brain or heart
P.S Jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte alltid orkar svara på alla kommentarer. Jag gör det när jag orkar, men jag läser och uppskattar dom alltid!
Kram på er!
 
 

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0