Sista besöket hos psykoterapeuten

Så var det dags att avsluta psykoterapin på Affektiva mottagningen, Psykiatriska Kliniken. Läkarkontakten blir fortsatt kvar där eftersom utmattningssyndromet och depressionen finns kvar och jag har fått löfte om att jag kan ringa psykoterapeuten om jag verkligen måste. Men bara i nödfall. Jag har fått allt det som han kan hjälpa mig att hitta hos mig själv. Han har varit mitt stöd och mitt bollplank i nästan ett år och jag har med hans hjälp lärt mig se många av de livsmönster som bidrog till min sjukdom. Men framförallt har jag lärt mig att det är ok att säga nej. Det är ok att vila. Det är ok att inte orka och man behöver inte ha dåligt samvete för sina brister och fel hela tiden. Det är ok att sänka kraven och inte vara så sträng mot sig själv. Lätta på prestationskraven helt enkelt.
 
Samvetsstress är ett ord jag läst någon annanstans, men jag tycker att det beskriver så bra hur jag kände hela tiden förut. (Visst känner jag det nu också, men inte lika ofta och inte för småsaker som egentligen saknar betydelse.) Ni vet när man känner att man blir stressad för att man inte hinner eller kan hjälpa andra. När man får dåligt samvete för att elever inte får med sig det dom ska, trots att man gjort sitt bästa utifrån de förutsättningare man haft. När man får dåligt samvete för att man inte orkat vara en tillräckligt bra mamma. När man dåligt samvete för att man inte erbjudit andras barn skjuts eller vad det nu kan vara. För att man sagt nej till något. Eller så har man gjort allt det där trots att man inte orkade eller hade tid egentligen. När man upplever att man inte räcker till helt enkelt. Den bördan har psykoterapin hjälpt mig att lätta. Det är skönt.
 
Jag har också lärt mig att bry mig mindre om vad alla andra ska tycka och tänka hela tiden. Visst visar den oron sitt fula tryne ibland, men inte alls lika ofta som förr. Jag vet nu att jag gör så gott jag kan och mer kan jag inte göra oavsett om andra tycker att det är bra eller dåligt. Ibland kommer tanken att folk måste tycka att jag är sjukt lat, som fortfarande är hemma och är sjukskriven. Men då skakar jag av mig den känslan och tänker att "Jag vet att jag gör så gott jag kan och just nu kan jag inte jobba. Om andra tycker något om det så får det vara så."
 
Förut har mitt mål varit att komma tillbaka till jobbet på heltid och jag tror att det målet har stressat mig ganska mycket. Självklart är det fortfarande mitt långsiktiga mål, men en kortsiktigare målbild, som faktiskt är möjlig att nå inom en rimlig tid är att jag ska orka göra det som krävs av mig hemma och att jag ska orka och vilja ha ett socialt liv med familj och vänner först, utan att bli tvungen att vila i tid och otid. Kanske utan öronproppar till och med. Och utan att bli däckad efteråt. Orka och vilja gå ut och äta på restaurang. Orka gå på en fest och orka stanna där till jag vill gå hem och inte för att sjukdomen tvingar mig. Orka umgås med mina barn och min man. Orka lyssna på musik och tramsande barn. Orka hjälpa med läxor utan att må sämre. Orka göra ett ärende på vägen hem från ett annat ärende. Och att börja arbetsträna lite såklart. Så nu tar jag steget över tröskeln, ut från Affektiv mottagning B. Jag har fått den hjälp som finns att få där och nu ska jag försöka hitta rätt på min egen stig. Med stenen, som jag fick att psykoterapeuten, i handen ska jag tänka på allt jag lärt mig på min väg vidare mot ett friskare liv. Wish me luck!
Kram på er!
Lotta
2016-06-14 @ 21:39:18

Åååhhhh det där dåliga samvetet. Satt senast idag och pratade med min läkare om det, hur det känns när man inte orkar vara med sina barn så mycket som man vill, man orkar inte med ljudet, att det är skönt när måndagen kommer och det blir tyst i huset igen. Dåligt samvete och skam är det jag känner.

Vi diskuterade även arbetsträning. Varit hemma mer än två och ett halvt år och det går helt enkelt inte. Känner också det där att en del nog tycker att jag varit hemma för länge. So what?! Jag måste orka med vardagen hemma först innan jag lägger på nåt mer.

Känner igen mig i väldigt mycket du skriver, vilket är både skönt och jobbigt. Skönt att inte vara själv.

Kram!

Svar: Vi är många som kan stötta varandra.Kram
Fröken Duktig

Monica
2016-06-14 @ 22:00:55

Ja det där samvetet!!! Hög igenkänningsfaktor.

Önskar dig lycka till!! =)

Svar: Tack!
Fröken Duktig

bylittlenea.blogg.se
2016-06-16 @ 12:20:52
URL: http://bylittlenea.blogg.se/

Tänkt vad mycket du har lärt dig ändå! Det är inte lätt att släppa krav på prestation, viljan att vara till lags eller att finnas där för alla... Det låter som att du kommit en bra bit på vägen. Jag har kommit till insikter om mig själv och min egen rädsla för att inte duga, för att göra fel och så vidare...det är inte helt enkelt att släppa eller ignorera. Men vi måste nog tänka om för att komma framåt. Låter helt rätt att du siktar in dig på en liten bit i taget. Det viktigaste först :) Hälsa, ork, familj, vänner, livet. Senare arbete, en bit i taget. Var snäll mot dig själv :) Kram

Helena
2016-06-16 @ 15:43:32
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Hade också som mål att komma tillbaks på åtta timmar, men har släppt dom tankarna helt. Jag blev också tidigare stressad av att inte klara av att komma tillbaka till jobb, har ju provat så många gånger, men nu får detta ta den tid det tar, man kan inte stressa fram nåt tillfrisknande på nåt sett. Även det har man ju försökt :), ta hand om dig nu och lycka till. Kram

Svar: Kram!
Fröken Duktig

Lena
2016-06-16 @ 15:58:29
URL: http://minadagarnu.blogg.se

Lycka till!
Kram

Svar: Tack och kram!
Fröken Duktig

Anonym
2016-06-16 @ 19:11:39

Jag tror det måste ta lång tid. Man själv ska lära sig leva på ett helt annat sätt och alla omkring ska lära sig att man inte längre är som man var.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0