Ett litet steg uppåt

Midsommaren har varit så bra som den kunde bli. Solsken, glada barn, lunchbuffé och grillning med goda vänner på en vacker strand.
Och jag har mått ok. Ingen panikångest och inga tårar. Jag kan förstå när andra uttrycker att helgen varit fantastisk med tanke på väder och goda vänner och allt. Rent teoretiskt kan jag verkligen förstå det. Men i mitt huvud är saker fortfarande ganska grå och beiga. Men inte svarta i alla fall. Kanske kan uttrycket "lägsta graden av bra" passa för att beskriva helgen som gått. Och det var nog längesen det var så pass bra bland folk. Vi hade vår husvagn och jag gick undan och sov och vilade med jämna mellanrum. När de andra festade hela natten gick jag och la mig tidigt. Men det gjorde inget för jag var med mer än vanligt ändå. 

Flera av våra vänner sa att jag såg piggare ut än tidigare. Att jag såg ut att vara med mer än vanligt, rent mentalt. Inte med den där döda blicken som jag har haft, de senaste tre åren. Inte bara i min egen bubbla utan som en del i gemenskapen, åtminstone delvis. Det kändes bra. Samtidigt blir jag lite rädd att andra ska börja ha förväntningar på mig som jag inte kan leva upp till. För jag känner hur försiktig jag måste vara för att vara på "lägsta graden av bra". Och hur olika det är från dag till dag. Hur jag vissa dagar är mer stabil medan andra dagar är som en teater bland andra människor. Typ som:
Men framsteg ändå när andra ser att min blick lever igen. I alla fall ibland. Hoppas att ni också haft en så bra midsommar som det varit möjligt.
Kram på er!

Så fort man ska nånstans...

Tänk att det alltid är samma visa så fort jag ska någonstans. Trots att jag är väl förberedd vaknar jag med hjärtat i halsgropen, jävligt tidigt på morgonen. Alla muskler är spända på ett icke normalt sätt. Huvudvärk och ont i nacken from scratch. Ungefär som om dagen skulle innehålla en väldigt viktig och livsavgörande händelse. Jag har inget att vara orlig för. Det är inte jag som ska spela cup, det är yngsta sonen. Allt packat och klart. Jag har gott om tid.  Ändå kommer stresspåslaget som ett brev på posten. Jag som tyckte att jag blivit så bra på att hålla mig lugn och nerstresad inser att jag fortfarande bara är bra på det när inget händer omkring mig. Minsta belastning slår igång systemet direkt och jag börjar fara runt som ett skållat troll med hjärtklappning och mos i hjärnan. Försöker tänka på att andas lugnt. Svettas som fan. Öppnar ytterdörren. Måste ut på bron för att ta luft. Skriver av mig lite här för att komma ner i varv. Skriver om. Rättar stavfel hundra gånger. Funderar på om lugn stavas lugn eller lungn. Tråll eller troll. Helt sjukt. Jag som aldrig stavade fel förr. Andas, andas, andas...

Sista besöket hos psykoterapeuten

Så var det dags att avsluta psykoterapin på Affektiva mottagningen, Psykiatriska Kliniken. Läkarkontakten blir fortsatt kvar där eftersom utmattningssyndromet och depressionen finns kvar och jag har fått löfte om att jag kan ringa psykoterapeuten om jag verkligen måste. Men bara i nödfall. Jag har fått allt det som han kan hjälpa mig att hitta hos mig själv. Han har varit mitt stöd och mitt bollplank i nästan ett år och jag har med hans hjälp lärt mig se många av de livsmönster som bidrog till min sjukdom. Men framförallt har jag lärt mig att det är ok att säga nej. Det är ok att vila. Det är ok att inte orka och man behöver inte ha dåligt samvete för sina brister och fel hela tiden. Det är ok att sänka kraven och inte vara så sträng mot sig själv. Lätta på prestationskraven helt enkelt.
 
Samvetsstress är ett ord jag läst någon annanstans, men jag tycker att det beskriver så bra hur jag kände hela tiden förut. (Visst känner jag det nu också, men inte lika ofta och inte för småsaker som egentligen saknar betydelse.) Ni vet när man känner att man blir stressad för att man inte hinner eller kan hjälpa andra. När man får dåligt samvete för att elever inte får med sig det dom ska, trots att man gjort sitt bästa utifrån de förutsättningare man haft. När man får dåligt samvete för att man inte orkat vara en tillräckligt bra mamma. När man dåligt samvete för att man inte erbjudit andras barn skjuts eller vad det nu kan vara. För att man sagt nej till något. Eller så har man gjort allt det där trots att man inte orkade eller hade tid egentligen. När man upplever att man inte räcker till helt enkelt. Den bördan har psykoterapin hjälpt mig att lätta. Det är skönt.
 
Jag har också lärt mig att bry mig mindre om vad alla andra ska tycka och tänka hela tiden. Visst visar den oron sitt fula tryne ibland, men inte alls lika ofta som förr. Jag vet nu att jag gör så gott jag kan och mer kan jag inte göra oavsett om andra tycker att det är bra eller dåligt. Ibland kommer tanken att folk måste tycka att jag är sjukt lat, som fortfarande är hemma och är sjukskriven. Men då skakar jag av mig den känslan och tänker att "Jag vet att jag gör så gott jag kan och just nu kan jag inte jobba. Om andra tycker något om det så får det vara så."
 
Förut har mitt mål varit att komma tillbaka till jobbet på heltid och jag tror att det målet har stressat mig ganska mycket. Självklart är det fortfarande mitt långsiktiga mål, men en kortsiktigare målbild, som faktiskt är möjlig att nå inom en rimlig tid är att jag ska orka göra det som krävs av mig hemma och att jag ska orka och vilja ha ett socialt liv med familj och vänner först, utan att bli tvungen att vila i tid och otid. Kanske utan öronproppar till och med. Och utan att bli däckad efteråt. Orka och vilja gå ut och äta på restaurang. Orka gå på en fest och orka stanna där till jag vill gå hem och inte för att sjukdomen tvingar mig. Orka umgås med mina barn och min man. Orka lyssna på musik och tramsande barn. Orka hjälpa med läxor utan att må sämre. Orka göra ett ärende på vägen hem från ett annat ärende. Och att börja arbetsträna lite såklart. Så nu tar jag steget över tröskeln, ut från Affektiv mottagning B. Jag har fått den hjälp som finns att få där och nu ska jag försöka hitta rätt på min egen stig. Med stenen, som jag fick att psykoterapeuten, i handen ska jag tänka på allt jag lärt mig på min väg vidare mot ett friskare liv. Wish me luck!
Kram på er!

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0