Medicinbyte avklarat...

 Det här med mediciner är en knepig historia. Man vet aldrig hur man ska komma att reagera på en medicin innan man testat den ett tag. Sen när det är dags att sluta vet man inte hur det ska gå heller...

I söndags tog jag den sista kapseln av den medicin jag har trappat ut under den senaste månaden. I måndags började jag på en annan sort. Så nu är bytet gjort.
 
Redan på måndag kväll började jag känna av utsättningen. Men symptomen var relativt milda. Lite lätt yrsel och lågmälda brainzaps lite då och då. Ungefär som när jag minskade dosen únder nedtrappningen. (Brainzaps är när man får en känsla av att blixtar eller stötar går genom kroppen och huvudet. Det är tydligen ett vanligt utsättningssymptom när man sätter ut just antidepressiva.) Under tisdagen blev det allt värre och jag mådde illa också. Yrseln tilltog och stötarna i huvudet blev värre. Ett swoshande ljud som bara fanns i min egen lilla skalle hördes också vid varje blixt och stöt. Jäkligt obehagligt måste jag säga. Blev galet åksjuk efter en mil i baksätet på brorsans bil. Om det inte varit viktigt hade jag stannat hemma och jag vågade absolut inte köra bil själv. Mådde sämre och sämre ju längre dagen gick. På onsdagen kunde jag inte vrida huvudet eller vända mig om utan att få känslan av att hjärnan fortsatte snurra runt där inne i pallet medan jag i själva verket vridit mig klart för länge sen. Kunde inte ens vända mig i sängen utan snurr faktiskt... Magen gjorde också uppror vid ett par tillfällen. Det blev tidig kväll igen. Under torsdagen började symptomen avta och jag kunde fungera hyfsat och få lite saker gjorda om jag bara inte ändrade läge för snabbt. Sen dess har det blivit bättre och bättre fram tills nu. Tack och lov har swoshandet i huvudet upphört nu också. Stötarna och yrseln är kvar men bara på det där försiktiga, hanterbara sättet. Så att man ändå fungerar. Igår var jag dessutom mer aktiv än på väldigt länge. Målade och grejade här hemma. Kände energi i kroppen på nåt sätt. Vilade bara korta stunder. Kände mig ostadig och konstig men relativt pigg. Orkade måla men fick liksom hålla i mig medan. En mycket underlig känsla måste jag säga. Dessutom har ångesten lyst med sin frånvaro hela veckan. Det tackar jag allra ödmjukast för.
 
Högst troligt beror den här piggheten på den nya medicinen som ska vara just uppgiggande utöver den antidepressiva effekten. Tyvärr är den så pass uppiggande att jag knappt har kunnat sova på nätterna den här veckan. Det är ju en biverkan jag inte vill ha. Alltid är det nåt tok... Har kompletterat med några andra rogivande och sömngivande tabletter. Dock utan särskilt bra resultat. Det trots att jag fortfarande står på en antidepp på kvällen som jag somnat gott på i tre år nu. Hoppas att det här är en sån där biverkan som går över efter några veckor. Om inte måste jag nog ringa läkaren. Annars lär jag väl vända om och gå tillbaka in i väggen innan jag ens har rest mig ordentligt. Men hittills är sömnlösheten den enda biverkan  jag fått av den nya tabletten (som för övrigt är så liten att man knappt ser den. Man undrar verkligen hur det där sketna lilla vita pillret ska kunna göra en glad och pigg igen).
 
Idag är första dagen den här veckan som jag har kunnat skriva utan att bokstäver och rader har löpt amok på skärmen. Fick i och för sig dela upp skrivandet på flera tillfällen för att kunna hålla fokus, men så är det ju ofta. Jag gillar när jag kan skriva. Det känns bra.
 
Min familj är ute på vift och jag har varit ensam hemma mest hela dagen, med undantag för ett kort besök hos min syster. Tyckte jag mådde fint här hemma men sen kände jag hur svajig jag var när jag svängde ut på landsvägen med bilen. (Som fått stå parkerad hela veckan.) Svängde in till vägrenen och funderade en stund på om jag verkligen skulle köra. Ringde en kompis som inte svarade. Sen körde jag ändå. Typ 50 hela vägen. (Systeryster, som hade loppis hemma idag, bor på vischan hon också. Samma vischa. Bara ännu längre bort från civilisationen än jag. Annars hade jag aldrig kört vidare. Inte om det varit fråga om en väg med mycket trafik. Sen blev jag så där obehagligt stressad när jag skulle prata med folk hos syrran. Hittade inte orden och så där ni vet. Stresspåslag utan anledning. Bara för att det är folk omkring. Men nu är jag hemma. Ligger på soffan ute på altanen. Det är vindstilla, tyst och varmt. Skönt. Om en stund kommer familjen hem igen. Förhoppningsvis har de med sig några fina firrar hem, som maken kan tillaga i röken eller på grillen, endera dagen.
Ta hand om er! 
 
 
Anonym
2016-07-23 @ 21:56:54

Det är ett kämpande

Svar: Ja det är ju tyvärr det. Men det blir sakta men säkert bättre och bättre. Hoppas det är så för dig också.
Fröken Duktig

Mia
2016-07-25 @ 14:26:43

Oj det låter tufft! Alltid något som är jobbigt med dessa mediciner, även om det är saker som blir bättre också. Ta det lugnt du, tänk på att värmen gör allt värre också. Jag vilar inne idag i väntan på svalka. Hoppas att allt stabiliserar sig för dig, kram!

Svar: Tack! Jag mår redan bättre. Ta hand om dig!
Fröken Duktig

Helena
2016-08-03 @ 21:57:13
URL: http://livetuppochnerblog.wordpress.com

Ja det där med mediciner är ju ingen höjdare, hoppas ändå att det blir bra i slutändan :). Fick också svåra sömnproblem när jag slutade med Mirtazapinet och det höll i sig länge, många veckor. Det är ju inte direkt det man behöver när man vill bli frisk, det är lite stressande faktiskt. Men nu har jag sovit bra helt utan nån nattmedicin, känns riktigt bra. Hoppas det fortsätter så, får även mitt kedjetäcke nästa vecka, ska bli intressant att prova. Kram

Svar: Åh vad bra. Hoppas att det håller i sig. Läser din blogg och ser fram emot att läsa om hur det går med kedjetäcket.
Fröken Duktig




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

frkenduktig.blogg.se

Fröken Duktig - Vägen tillbaka från utmattningssyndrom och depression

RSS 2.0